INSÄNDARE. I boken 1914, skriven 1964 av författaren Jan Olof Olsson beskrivs stämningarna i Sverige och Europa åren innan första världskriget. Det är häpnadsveckande hur mycket, trots att det är mer än 100 år sedan, som är sig likt idag.

Då som nu var det tre partiblock; då socialdemokraterna, liberalerna och högern, nu de röd/gröna, alliansen och SD. Då som nu var det, i princip, en enda fråga som var aktuell; då försvarsfrågan, nu flyktingfrågan.  Då som nu hade vi en mobbad och förtalad partiledare; då liberalernas Karl Staaf, nu sverigedemokraternas Jimmy Åkesson. Då som nu var Ryssland det stora hotet i öster som förväntades invadera Sverige vilken dag som helst.

Då vurmade man för nationalromantiken. Den svenska stormaktstiden, Karl XII och karolinerna förhärligades med ”nationalskalden” Verner von Heidenstam i spetsen kopplat med ”storsvenskarna” Sven Hedins och Adolf Erik Nordenskiölds bravader. Den förstnämnda kartlade delar av Asien, den senare fann vägen till Asien via nord-ost passagen med sitt fartyg Vega. Nu vurmar man för den humanistiska stormakten som med sin feministiska utrikespolitik vill frälsa världen. Då som nu har vissa ledande svenskar en form av hybris.

Då var det en svag minoritetsregering ledd av liberalerna med statsminister Staaff, nu leder socialdemokraterna med statsminister Stefan Löfven en svag minoritetsregering.  Staaf var inte direkt försvarsovänlig, men ville tillsätta ett antal utredningar för att få en helhetsbild av hur försvaret skulle organiseras och finansieras. Till detta förslag anslöt sig socialdemokraterna under Hjalmar Brantings ledning, de ville då inte betunga arbetarklassen med ännu högre pålagor. Då krävde högern – och framför allt de som vurmade för en stark kungamakt med den världsberömda Sven Hedin och Verner von Heidenstam i spetsen – ett utbyggt försvar och framförallt byggandet av ett nytt pansarskepp. Det var runt detta fartyg striden formades, skulle regeringen Staaff låta bygga fartyget eller skulle medborgarna genom en insamling bygga det. Det hela slutade med ett bondetåg till huvudstaden och slottet där de insamlade pengarna för att bygga ett pansarskepp överlämnades. Nu vill regeringen Löfven ge marginellt extra resurser till försvaret, medan oppositionen vill se en betydande upprustning.

Då var även värnpliktens tjänstgöringstid en viktig fråga, det var betungande för bönderna med långa inkallelser. Nu har man beslutat att införa värnplikt igen, även om det verkar vara svårt, flera tusen unga män och kvinnor har underlåtit att infinna sig till mönstring.

Då satte högern, med partiledaren Arvid Lindman i spetsen, och kretsarna runt kungen, igång ett välorganiserat drev mot Staaff som blev förödande för honom och hans regering och slutade med Staaffs avgång och även en förtalsrättegång. Det paradoxala var att kungen själv, enligt boken 2014, ansågs som svag och indolent – ”välvillig, älskvärd, loj och bekväm” – till och med Hedin föraktade honom. Då som nu hade vi en tysk drottning, Victoria respektive Sylvia. Då var kraften inom kungahuset drottning Victoria, ”kungahusets manligaste karl”, med sina starka band till Tyskland och dess kejsare som hon var släkt med. Nu har det bedrivits och pågår fortfarande ett välorganiserat drev i riksdag och media mot Åkesson, som gått så långt att han fick sjukskriva sig men efter ett halvår kommit tillbaka. Dessutom vägrar alla andra riksdagspartier fortfarande att ens tala med SD eller regera med stöd SD.

Då ville inte högern med Lindman i spetsen avsätta regeringen Staaff, utan föredrog att den skulle få göra självmål, att förlora i försvarsfrågan, varpå högern skulle återta makten i nästa val . Nu vill inte Alliansen med moderaterna under partiledaren Kinberg-Batra i spetsen avsätta regeringen (i så fall med SD:s stöd) utan föredrar att den skall få göra självmål; köra Sverige i botten så att man sen kan ta makten i nästa val. Då fanns det personer inom högern som, tvärtemot Lindmans mening, ville avsätta Staaff, bl a riksdagsmannen Ernst Trygger. Nu är det bl a riksdagsmannen moderaten Finn Bengtsson som var DÖ- motståndare. Då fanns det falanger inom liberalerna som, tvärtemot Staaff, var försvarsvänliga. Nu finns det falanger inom liberalerna, t ex Birgitta Olsson, som tvärtemot partiledaren Björklund, är försvarsovänliga.

Då pågick krig i ett obskyrt hörn av Europa, i Serbien på Balkanhalvön, som stormakterna ignorerade. Det utvecklades senare till ett världskrig. Nu pågår krig i Mellanöstern, som stormakterna endast marginellt engagerar sig i. Det skulle kunna utvecklas till ett nytt världskrig eller ett krig mellan civilisationer enligt Samuel Huntingtons bok, The Clash of Civilizations.

Då hade en av stormakterna ute i Europa en ledare, kung av Preussen och tillika kejsare av Tyska riket, Wilhelm II, som enligt boken 1914, ansågs ” övermodig, dumdryg, onaturlig, uppspelt, rädd, bufflig, retlig, humorfri och bortskämd”. Nu har supermakten USA en president, Donald Trump, vars egenskaper, enligt vissa, anses vara desamma som den dåvarande tyske kejsarens. Den största skillnaden mellan då och nu, får man hoppas, är att man då stod inför ett kommande världskrig. Då var det, enligt flera historiker, Wilhelm II som bar största skulden till första världskrigets utbrott. Nu är det risk att USA:s president Trump kan komma att få bära största skulden till ett eventuellt nytt krig (mot Ryssland, Kina eller Nordkorea).

Är det något dagens regering och alliansen skulle kunna lära sig av 1914?  Det borde vara att inte som regeringen Staaff underlåta att inse sprängkraften i den stora politiska frågan för dagen – försvarsfrågan. Dagens regering borde inse sprängkraften i vår tids stora politiska fråga – flyktingfrågan. Den har bäring på nästan alla andra poliska frågor i samhället idag; skolan, vården, omsorgen, boendet, kriminaliteten, polisen och sist men inte minst – de enorma kostnaderna för både stat och kommun för flyktingarnas uppehälle.

Fortfarande gäller det gamla franska talesättet: Tout ca change, tout c’est la meme chose.
(allt förändras, men allt förblir som det alltid varit). 

Lars Hässler

Lars Hässler är Jur Kand, med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Lars är flerfaldig jorden runt-seglare, har skrivit nio böcker och publicerat artiklar på bland annat Brännpunkt i SvD. Han har alltid följt med i politiken men överlåtit skötseln av landet till politikerna tills nyligen då Lars blivit alltmer frustrerad över vart Sverige är på väg.