Jag tänkte skriva om ett möte jag haft.
Min arbetsgivare byter städbolag lika ofta som män byter skjortor. Lite tillspetsat förstås, men ständiga byten är det och i bakgrunden ligger förstås ekonomiska vinningar.
Nu är billigt inte alltid bra, oavsett vilket sammanhang vi talar om. Bra var dock den städerska vi hade under ett par år. Hon har sitt ursprung i Thailand och kom till Sverige i början av 2000-talet. Som så många andra thailändskor följde hon slutligen med en svensk man hon lärde känna på en av hans semesterresor dit.
Jag lärde känna henne ganska bra och vi samtalade ofta om ditt och datt. Hon separerade från sin svenska man ett år innan hon började städa på företaget. Paret hade fått en dotter som hon hade vårdnaden om. Mer än så ville jag inte fråga om det spruckna förhållandet och mannen som person.
Jag fick dock veta att hon bodde i stans mångkulturella problemområde, precis som jag själv gjort en gång. Där av kom vi att prata en del om området, hon på den ibland lite svårförståeliga svenska hon kunde.
Jag frågade hur det var att bo där, vis av erfarenhet från området. ”Inte bra, inte bra…mycket bråk och många såna här”, sade hon skrattande och formade händerna till en huvudbonad ovanpå huvudet. Det gick inte att ta miste på vad hon menade och alla som eventuellt känner till området jag syftar på, vet vad jag menar.
Den här unga kvinnan var oerhört duktig på att städa. Hon nästan bad om ursäkt om hon såg en smutsfläck ute på verkstadsgolvet. Omtyckt var hon också, av alla, utan undantag. Alltid glad, alltid med ett leende på läpparna och alltid tillmötesgående.
Nu var min arbetsplats inte den enda hon städade på. Efter att hon var klar för dagen, begav hon sig till nästa företag för en eftermiddagsstädning. Utöver detta städade hon på helgerna och jag frågade vid ett tillfälle om hon aldrig är ledig? ”Kan inte…bor ensam..har dotter… kostar mycket…har inte råd vara ledig”
Osökt tänker jag på de kvinnor i slöja som ses vanka fram med barnvagnar på stan, omgivna av andra barn och inte sällan med ännu en på gång. Den här thailändska tjejen ville jobba, ville försörja sig, ville inte gå på bidrag. Därför jobbade hon mer än hon egentligen borde. Dygnsvila och veckovila är som alla vet två viktiga faktorer i den svenska arbetsrätten och de ska givetvis respekteras. Förmodligen gjorde hon övertramp på dessa paragrafer, men det överlåter jag till arbetsgivare och fack att avgöra.
Tänk egentligen sådan skillnad det är. Jag känner fler kvinnor från Ostasien, både från arbetslivet och privat. Det som kännetecknar dessa är hårt arbete, plikt, respekt och att alltid vara till lags. Tycker ni det är faktorer som kännetecknar de kvinnor som ständigt hörs gnälla, som inte respekterar de regler som gäller och som uppskattar bidrag högre än hårt arbete?
Jag gör det inte, men jag kanske är ensam?
Jag frågar mig varför inte kvinnor som den unga thailändska städerskan får stå som mall när mångkultur debatteras? Varför är det ständigt kvinnor i slöja som intervjuas, som får synas i media och på tidningarnas omslagsbilder?
Svaret på din fråga varför det bara finns beslöjade kvinnor i medierna är enkelt: välfärdsindustriella komplexet tjänar bra på sådana medans de inte tjänar på thailändska städerskor som jobbar för sina familjer. Det är därför mycket bättre att ha gnällande muhammedanska kvinnor som tydligen behöver mera stöd och bidrag och omvårdnad och särpositioner istället för självständiga thailändskor (osv.).
Det korrupta etablissemanget söker kontinuerligt rättfärdiga och motivera korankverulanternas kontroversiella närvaro å våra breddgrader, varför man uteslutande fokuserar på de ur globaliststrategisk synpunkt intressanta och sorgflorsbemantlade offernunnorna.
Man vill därmed vädja till den politiskt oinitierade och av godtrogenhet beskaffade svenska allmänhetens känslomässiga depåer för att medelst hjärtnupna inslag beveka densamma.
Bidragspredatorerna åtnjuter en betydligt högre socialpolitisk PR-status än de hårt prövade låglönearbetarna, vilka oavsett ursprungsland betraktas som ovidkommande för den multikulturalistiska sakens skull.
Andreas.
Det handlar i mångt och mycket om offer-mentalitet, att ge oss dåligt samvete för något vi inte ens vet för vad. Ett sätt att kontrollera oss som samhälle, för utan detta ”difusa” dåliga samvete som lagts på oss under generationer, ”Tänk på barnen i Biafra!” var min generations ”dåliga-samvete-slogan”, kan de inte ”styra” oss i den riktningen de vill att ”vi” ska ta.
Vilka var era ”slogans”?
Så är det.
Jag håller med om skillnaderna. Av egna upplevda erfarenheter är det stor skillnad på folkslag. Varför fungerar många Asiatiska folkslag så friktionsfritt i västliga kulturer? Är det deras gamla Buddistiskt uppfostrade kultur? Visst finns det alltid undantag, men generellt är det ungefär som i artikeln tycker jag också. Se hur deras samhällen överlag flyter ganska fritt från störningar. De skördar framgångar industriellt och ekonomiskt i de flesta länder där de får vara ifred för invasiva arter, diktatorisk eller främmande makt.
IQ.
skillnaden mellan huckle-kärringen och Thailändskan är milsvid.
Huckle-kärringen hon med hela flocken ungar, barnvagn och stor mage, har flyktingstatus, vilket innebär ”all inklusive”, med hyran betald, busskort, fritt körkort, gratis dagis, 20-30.000 i näven och 200.000 i retroaktiv föräldrapenning, semesterresa till ”hemlandet” och full pension, även om hon aldrig gjort ett handtag.
Thailändskan däremot har samma förmåner som en svensk, som måste jobba ihop sina pensionspoäng, betala hyran, maten, bussen, tv-licens och dagis, hela köret.
Om Thailändskan då kommit för 20 år sedan, har hon bara jobbat ihop 20 års pension av 40, som då ger en halv pension, och då blir det magert.
Största skillnaden är att en thailändska inte kan komma till Sverige utan att någon är ekonomiskt ansvarig för henne i början, har du inget arbete med fast lön så får hon inte komma hit. Du måste visa upp att du kan försörja 2 personer, dig själv och en till med din lön. Sedan om hon ska åka buss till SFI så är det du som betalar biljetten. En thailändska har inga förmåner liknande dessa andra som kommer. Har haft denna diskussion med andra förut, när dom trodde att min thailändska fästmö hade alla förmåner som dom andra har. Jag var ekonomiskt ansvarig för henne hela tiden tills hon fixade ett städjobb.
Känner några stycken som blivit kära i Thailand , men dom har inte ekonomin att ta hit sin nya kärlek.
Det är så enkelt som att det är skillnad på folk och folk.
https://petterssonsblogg.se/?s=skillnad+p%C3%A5+folk+och+folk
Fel uttryckt ovan: ”Det är skillnad på folk och snyltare”!
Det enda vi kan vara glada över är att alla dessa muhammedaner kommer att brinna i helvetet! Å de som dött sen muhammed började sin hat-predikan har brunnit där sedan dess… inkl. Muhammed him self!!!
I Thailand finns alla sorters folk i detta ej etniskt homogena land. Men
majoriteten kvinnor i Thailand har flit som ledstjärna. Många thailändare jobbar 60 timmars arbetsvecka som anställda. Kvinnans roll är också att
familjen ska mår bra och att ekonomin ska räcka till. I Thailand finns
knappast någon arbetslöshet alls. Kanske nummer ett i världen på att
ha folk i arbete. Det finns alla sorts historier om thailändskor som lurar
västerländska män. Dels är dom i minoritet och dels beror det också på
partnern som inte tar reda på mer om kvinnan ifråga. Men en del mäns attityder är också avgörande om de ska bli lurade.
Jag har bott i Thailand till och från sedan 68.Det finns många duktiga flickor i Thailand..Men det finns en del som utnyttjar god trogna Svenska men.Dom gifter sig med svensk man och sedan när dom här fått PUT drar iväg från kärleken.Har några bekanta som råkat ut för det.Det inte roligt heller.Tack för mig Adolf