I två inlägg tänkte jag berätta om två människoöden från verklighetens Sverige.

Det handlar om två personer vars berättelser jag delvis själv tagit del av, dels hört av mer närstående bekanta till de två. Första delen får ni läsa här, del två kommer nästa söndag vid samma tid.

Han har i många år varit en profil på stadens gator. Även om merparten inte känner honom som person, vet alla hans namn. När familjen flyttade till stans mest ökända område blev vi plötsligt grannar och snart nog insåg jag att detta var en man med både en intressant och tragisk historia bakom sig.

Jag lärde aldrig känna honom så pass att vi kunde sitta ned över en kopp kaffe och prata om det som är och det som varit. Det blev mest ett hej när vi möttes och korta fraser om livet som sådant och området vi bodde i. Däremot finns det personer i min närmsta omgivning som lärt känna denna profil genom åren och det är till dessa jag vänt mig för att få reda på mer.

Mannen i fråga kom från ett av våra grannländer till Sverige redan som ung. Rötterna gick aldrig ur honom, då nationens flagga satt fastsydd på den jacka han burit i alla år som jag känt till hans existens.

En nära kamrat gick i parallellklass med honom och vittnar om en person med huvudet på skaft som också rönte den kvinnliga delen av skolans intresse. En annan bekant lärde känna honom via sitt arbete och den kontakt han hade med mannens egen firma. Mannen i fråga hade i ganska unga år öppnat just en egen firma och enligt vittnesmål slet han natt och dag, vardag som helg och var ytterst kompetent i det han företog sig.

Firman gick så bra att han kunde anställa personal och en av dessa gick så småningom in som delägare, vilket skulle visa sig bli förödande. Vissa ur den kvinnliga delen av min bekantskapskrets har fnittrat förtjust och tyst erkänt att mannen var en högst tilldragande person, lång, manlig och med ett fördelaktigt utseende. Även om tiden tärt är det inte svårt att förstå hur skolans flickor och nattklubbarnas kvinnor drogs till honom i yngre år.

Naiviteten blev hans fall.

Den person han tog in som delägare visade sig vara någon annan än den trogna partner han utgett sig för att vara. Snart nog blåste han mannen ifråga på pengar och firman rasade samman. I samma veva lämnades han av sin fru och det blev början till slutet.

Hittills jag återgett information som jag fått mig berättat av personer i min bekantskapskrets och som känt mannen närmare än mig.

När familjen flyttade in i stans mest ökända område hade alkoholen präglat hans liv under flera år och har så gjort sedan dess. Han hade en fru när vi första gången sågs som grannar, en kvinna han hämtat hem från ett land i sydöstra Asien. De var ett omaka par på många sätt, men jag inbillar mig att hon blev hans räddning. Det var hon som skötte hushållet, inköpen och även honom. Det var hon som såg till att han kunde sköta hemmet och som såg till att han såg respektabel ut. Det ryktades om att den östasiatiska kvinnan förblev vid hans sida till det att hon fick sitt uppehållstillstånd och att han hon därefter lämnade honom. Om så verkligen är fallet vet jag inte, men hursomhelst så sparkade hon en dag ut honom och han försvann från området.

Mannen som varit periodare syntes dock på stans gator, där han ofta satt på en bänk i nära anslutning till Systembolaget. Var han bodde fick vi aldrig veta, men han kände igen oss när vi passerade på vår väg till stans centrala butiker. Han sa glatt hej på både svenska och sitt hemlands språk och frågade ofta om vi fortfarande bodde kvar i området där vi blev bekanta. Det gjorde vi nu inte, utan vi flyttade därifrån strax efter att mannen försvunnit från området. Han var lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde. Alltid trevlig, men det var stor skillnad i hans förmåga att tänka klart under de perioder när alkoholen tog över och de stunder när han höll sig utan.

Vi fick snart veta att han fått en bostad, bostad med frågetecken efter. Sedan ett antal år tillbaks har kommunen haft baracker uppställda i ett nedslitet område i utkanten av staden. Två rader av fyrkantiga och grå baracker där några av stans utslagna fått chansen till ett tak över huvudet, men som också präglats av bråk och stök genom åren. Vid en av sina allt mer sällsynta perioder utan alkohol berättade mannen att han inte alls trivdes. Det var stökigt, det var bråkigt och han kände att han utnyttjades av andra socialt utslagna som gärna rörde sig ned till området. Han ville därifrån, men vart?

En paradox i sammanhanget är att bara 50 meter från denna samling trista baracker ligger en stor, röd och fin villa. Den har i kommunens regi använts som bl.a. skola för elever med särskilda behov, men stängdes för ett antal år sedan p.g.a. kostnaderna. 2015 öppnades villan igen, den här gången för EU-migranter som fick bo där gratis i regi av en lokal förening som lyckades övertala kommunen att få hyra gratis.

På senare år har mannen i fråga rört sig med rullator. Tidens tand och alkoholens negativa inverkan har sakta men säkert brutit ned den förut så stilige och ståtlige mannen från ett av våra grannländer. Hans psykiska och fysiska hälsa har försämrats allt mer och han har inte längre känt igen oss när vi möts.

Sedan en tid är mannen försvunnen. Han har inte synts till i staden det senaste halvåret. Ingen man pratar med vet var han är eller om han ens är kvar i livet. Han är bara borta och ingen verkar bry sig.

Ett människoöde vars liv präglats av hopp och förtvivlan. En berättelse om en man med potential, men vars naivitet ledde honom mot fördärvet. En människa ingen egentligen vill kännas vid, ingen egentligen vill ta ansvar över.

En man det aldrig manifesterats för, en man som aldrig fått chansen eller velat gråta ut i lokaltidningen, en man som aldrig fått del av den omtanke som möter människor som nyligen kommit till landet. En man som ville, som kämpade och som tillhörde den stora skara av människor som kom till Sverige under arbetskraftsinvandringens glansdagar och en man som starkt bidrog till den gemensamma välfärd vårt land byggts upp kring.

En man som föll i glömska i samma takt som hans liv rasade samman.