INRIKES. DN publicerade den 25/5 en debattartikel av Viktor Barth-Kron, som är journalist på Dagens Nyheter. Tyvärr ligger den bakom betalvägg så jag vill inte länka men återger den nedan. 

Hur ska man förstå Sverigedemokraterna? Med tanke på hur mycket tid och energi som de senaste åren lagts på den frågan är det lite märkligt den enklaste lösningen är så underskattad: Att lyssna på vad SD faktiskt säger.

Ibland känns det som att Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson kan hålla pressträff om att de tänkt måla staketet grönt, varefter analysen blir att det förmodligen betyder att staketet kommer att bli gult. När de sedan målat staketet grönt kallas samma analytiker in för att konstatera att det är överraskande att staketet blev just grönt, och att detta visar på SD:s oförutsägbarhet.

Ta hösten 2014. Efter valet ville Stefan Löfven (S) bilda regering med ett underlag på 43 procent. Talmannen Per Westerberg (M) var tveksam, och påpekade att en regering måste kunna få igenom sin budget. Oron tillbakavisades dock med kraft, även av de borgerliga: Stefan Löfven hade det största underlaget för en budget. Talmannen gav med sig, alliansen lade ner sina röster och regeringen kunde tillträda.

Problemet, som då låg några månader fram i tiden, var att det skulle räcka med att SD röstade på alliansens budgetmotion för att regeringen Löfvens ekonomiska politik skulle falla – vilket SD sade att de kanske skulle göra. Detta var dock inget problem, var den allmänna analysen, eftersom SD inte skulle göra det de sade att de kanske skulle göra. Chocken blev således stor när de gjorde just det.

I efterhand framstår det kanske ganska självklart. Varför skulle SD, valets enda riktiga vinnare och en svuren fiende till den rådande ordningen, tyst ha accepterat att de parlamentariska kvarnarna bara malde vidare som om de inte fanns?

Om det drogs lärdomar av detta så försvann de dock ganska kvickt. En liknande historia har upprepat sig i slowmotion de senaste åren. Det gäller regeringsbildningen efter nästa val.

”Om alliansen blir större än de rödgröna så bildar vi regering”, har det hetat från centerpartister, liberaler och (åtminstone fram till januari i år) moderater. Varför det skulle gå bättre än Stefan Löfvens första försök 2014 har ingen kunnat förklara. Decemberöverenskommelsen är uppsagd, och alliansen är ännu längre från något slags majoritet än vad Löfven var då.

Praktiskt nog har denna enkla matematik främst påpekats av socialdemokrater och av ledarskribenter på högerkanten, varför det kunnat avfärdas som antingen partsinlagor för socialdemokratisk hegemoni eller som något slags lobbyarbete för att få in SD i regeringen. Fram till nu, i alla fall.

I förra veckan satte SD slutligen (?) punkt för det här utdragna missförståndet genom att övertydligt påpeka det de sagt hela tiden. Finanspolitiske talesmannen Oscar Sjöstedt påminde i Dagens industri om att det första steget till en ny regering inte är budgeten, utan att riksdagen ska godkänna en ny statsminister. SD har inga planer på att släppa fram, exempelvis, Anna Kinberg Batra utan förhandlingar. Gissningsvis gäller det även Annie Lööf.

Tänker man efter framstår även detta ganska logiskt. Varför i hela friden skulle SD, i det läget med kanske var femte väljare bakom sig, vara mer generösa i en regeringsbildning än vad andra partier är? S röstar förresten alltid nej till andra statsministerkandidater än den egna.

Viktor Barth-Kron