INRIKES. I dag, lördag den 6 maj höll Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson traditionsenligt vårtal på Långholmen, Stockholm. Nedanstående är hans talmanus. Observera att det är det talade ordet som gäller.

INLEDNING

Sverigevänner, Då var det dags igen.

Våren är här.

Sveriges nya och mest spännande folkrörelse samlas här på Långholmen för att hälsa värmen och grönskan välkommen tillbaka.

Visst är det härligt?

Våren är en fantastisk tid.

VETERANDAGEN

Häromdagen röstade riksdagen för att Veterandagen den 29 maj ska bli allmän flaggdag.

Omkring 100 000 svenska kvinnor och män har gjort utlandstjänst, gjort fantastiska och många gånger heroiska insatser för fred, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

De förtjänar att hedras.

De förtjänar ett stort tack.

De förtjänar en allmän flaggdag!

SLÖJA

En sak som diskuterats flitigt i veckan har varit religiösa symboler, och mer specifikt muslimska kvinnors rätt att bära slöja.

En muslimsk kvinna nekades ett jobb som flygvärdinna hos SAS eftersom hon vägrade ta av sig slöjan och bröt därmed mot arbetsgivarens regler om klädsel.

Nu är det mycket som tyder på att just den här historien egentligen var en välregisserad propagandaaktion…

…att det i grunden handlade om en muslimsk aktivistgrupp som ville väcka uppmärksamhet kring sina intressen…

…men debatten är ju inte ny.

Det har på senare år varit en ständigt återkommande fråga i den offentliga debatten…

…och det som en naturlig följd av att vårt land blivit alltmer splittrat – alltmer segregerat – av allehanda kulturella särintressen.

Så, vad är problemet?

Ja, jag skulle kunna ägna hela det här talet åt att diskutera olika aspekter av den här frågan…

…men jag inbillar mig att de flesta av oss här redan är ganska bekanta med den här saken.

Men ändå ett par saker:

Jag tycker egentligen inte att politiken ska lägga sig i vad vuxna människor väljer att ha på sig, men…

Ett företag måste ha rätt att avgöra vilken klädsel deras personal ska ha på jobbet.

I synnerhet när det handlar om personal som har kontakt med företagets kunder.

Är inte det bara självklart?

Och, kanske ännu viktigare:

Den här frågan handlar faktiskt om att skydda…

…om att skydda vårt samhälle – men framför allt…

…om att skydda enskilda individer – enskilda flickor, kvinnor…

…från att förtryckas av medeltida värderingar som inte hör hemma i vårt land!

Det är vad den här frågan i grunden egentligen handlar om!

TERROR

Sverigevänner,

Apropå medeltida värderingar, så drabbades vi av ännu ett terrordåd för en månad sedan.

En islamistisk terrorist, som uppehöll sig illegalt i Sverige, mejade urskillningslöst ner människor på Drottninggatan, mitt i hjärtat av vår huvudstad.

Fem personer miste livet.

Det första man slogs av – när den värsta chocken hade lagt – var att ingen verkade förvånad.

Tvärtom, det här var något som vi alla länge har vetat skulle hända – det var bara en fråga om när.

Det värsta med sådan här terror – i synnerhet islamistisk terror – är just att den är urskillningslös och oförutsägbar.

Den kan slå till var som helst, när som helst.

Den har inget specifikt, lätt identifierat mål.

Den slår till brett – mot vår civilisation, mot vårt sätt att leva.

Därför är den svår att skydda sig mot – och eftersom den är svår att skydda sig mot, så ställs det särskilt höga krav på vårt lands ledning.

Krav på politiker, krav på myndigheter.

Krav på analys, krav på rätt prioriteringar, krav på politiskt mod – och krav på politisk vilja.

Sverigevänner,

Jag menar, att efter en tid av sorg så är det dags att börja utkräva politiskt ansvar.

Då menar jag inte att vi ska jaga syndabockar.

Ytterst ansvarig för ett sådant här attentat är attentatsmannen eller attentatsmännen – och den ideologi som driver dem.

Men, vi måste också ställa oss frågan om det finns ett politiskt ansvar för att det kunde hända.

Det enkla svaret på den frågan är ja.

Jag vill påstå att de som nu styrt vårt land i decennier har haft en minst sagt slapp inställning till de både yttre och inre säkerhetshot som funnits mot oss.

Vi minns Stefan Löfvens bekännelse för något år sedan, att ”Sverige har varit naiva”.

Men, Stefan Löfven, det är ju inte Sverige och flertalet av oss som bor här som har varit naiva.

Det är du, Stefan Löfven, och dina vänner inom det vänsterliberala etablissemanget som har varit…

…i bästa fall – naiva.

Men ni har också varit nonchalanta, ni har varit ignoranta.

Ni har aktivt och medvetet valt att inte vidta nödvändiga åtgärder – trots åtskilliga varningar.

Hur kan en illegal invandrare med koppling till en terrorsekt…

…mitt på ljusa dagen…

…mitt i centrala Stockholm…

…stjäla en lastbil och köra i hiskelig fart ner för huvudstadens största shoppinggata…

…meja ner människor.

Skada människor – mörda människor.

Hur kunde det ens ske?

Vad gjorde den här människan i Sverige?

Han skulle inte vara här.

Sverigevänner,

Självklart finns det ett politiskt ansvar i detta…

…och vi tänker utkräva det ansvaret.

De som är ansvariga ska inte komma undan!
SVERIGEBILDEN

Den så kallade Sverigebilden fick sig ännu en rejäl törn efter attentatet på Drottninggatan…

…och frågan om Sverigebilden har fått stort utrymme i debatten under flera månader…

…då i synnerhet sedan Donald Trump framhållit Sverige som skräckexempel när det gäller otrygghet, segregation och invandring.

Det har varit en på många sätt ganska absurd debatt.

Det är uppenbart att det har funnits enskilda detaljer i den utländska rapporteringen om Sverige som kan ifrågasättas.

Och det bör man såklart också göra.

Men, det primära för det svenska etablissemanget – med regeringen i spetsen – borde vara att fråga sig varför världens mäktigaste man använder just Sverige som skräckexempel.

Han är ju dessutom inte ensam.

Framträdande politiker världen över – till och med i våra nordiska grannländer – har vid olika tillfällen framfört liknande oro för utvecklingen i vårt land.

I Danmark pratas det återigen om att införa gränskontroller mot Sverige, eftersom vi har så dålig ordning på gränserna och på migrationspolitiken.

Så, var är självkritiken?

Var är ödmjukheten?

Det existerar ingen självkritik.

Det existerar ingen ödmjukhet.

Visst, man tillstår att allt inte är perfekt.

Man påstår att man tar människors oro på allvar.

Men, ändå blir etablissemangets svar – när världens mäktigaste man totalsågar utvecklingen i Sverige – att håna och förringa.

Sverigevänner,

Jag tycker att det är pinsamt.

Jag tycker att det är ovärdigt.

När regeringen för några veckor sedan presenterade sin vårbudget så fick vi…

(…jag vet inte för vilken gång i ordningen…)

…återigen höra hur fantastiskt bra det går för Sverige.

Arbetslösheten sjunker, sysselsättningen ökar, tillväxten ökar och så vidare.

Det nya – och det kanske mest anmärkningsvärda – den här gången är att övriga etablissemangspartier instämmer i hyllningskören.

Till och med den borgerliga – så kallade – oppositionen sjunger med i lovsången.

Och, javisst, man kan säga att det går bra för Sverige utan att fara med osanning.

Det kan man göra – men det är inte hela sanningen.

Man kan använda statistik över arbetsmarknaden, över tillväxten, göra internationella jämförelser och peka på att vi står oss bra i förhållande till andra länder…

…men det ger inte hela sanningen.

Eller..?

Känns det som att det går så där fantastiskt bra?

Känns det som att det går bra Sverige?

Det gör inte det, va?

Det är något som inte känns riktigt bra.

Eller hur?

Jag träffar väldigt många människor i den här rollen.

Inte minst under den här vårvintern har jag träffat många människor – tusentals människor – över hela landet.

Mitt intryck är att många – väldigt många – är väldigt bekymrade.

Har de fel? Har vi fel?

Är vår – och många andras oro – omotiverad?

Handlar det bara om svartmålning, om att skrämmas, om att spela på människors rädsla?

Nej, det gör det inte.

Arbetslösheten har sjunkit – ja.

Men sett till att vi faktiskt befinner oss mitt i brinnande högkonjunktur så borde den vara ännu lägre.

Det är inget att vara stolt över!

Sysselsättningen är högre – ja.

Men sysselsättningsgapet mellan svenskar och invandrare har aldrig varit större.

Där är vi sämst i Europa!

Det är inget att vara stolt över!

Och – om vi ska se lite framåt: Vad händer med välfärden när kommunernas statliga asylbidrag tar slut..?

Det är något man helst inte vill tänka på…

Sverigevänner,

Jag vill påstå att det finns mycket starka skäl för oss att vara bekymrade.

Etablissemanget skönmålar.

Man hånar oss som pekar på problem, som lyfter fram en annan verklighet.

Man förringar den oro vi känner.

Man säger att vi svartmålar, att vi är dåliga Sverigevänner som pratar illa om Sverige.

Man vill att vi ska känna skam.

Men, Sverigevänner,

Vi känner ingen skam!

Vi låter oss inte tystas!

Vi vägrar spela med i deras falska sånger.

Vi är Sverigevänner på riktigt, och vi kämpar för hela landets och hela folkets väl.

På riktigt!

Sverigevänner,

Det bästa sättet att bedöma vårt lands tillstånd är inte genom att trixa med statistik.

Bäst bedömer vi genom att titta på hur samhället faktiskt ser ut…

…på hur vi klarar de gemensamma åtagandena…

…på hur vi tillfredsställer grundläggande behov hos befolkningen.

Låt oss då titta på bostadsmarknaden.

Låt oss titta på arbetsmarknaden.

Låt oss titta på hur medborgarna upplever tryggheten.

Låt oss titta på de äldres ekonomiska villkor.

Låt oss titta på situationen för de med behov av personlig assistans.

Låt oss titta på personaltätheten i skola och förskola.

Låt oss titta på hur offentliganställda i vård och omsorg mår.

Låt oss titta på hur kollektivtrafiken fungerar.

Låt oss titta på kunskap och skolresultat.

Låt oss titta på hur vi står oss i våldtäktsstatistiken internationellt.

Låt oss titta på hur tilliten i samhället utvecklas.

Låt oss titta på hur kvinnor i Sverige känner inför att gå ut när det är mörkt.

Låt oss titta på hur integrationen har fungerat.

(Jag kan hålla på hur länge som helst…)

Ser det ut så som vi borde kunna förvänta oss?

Nej, det gör ju inte det.

Men ändå: Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Gustav Fridolin och allt vad de heter…

…de står där och talar om för oss att allt är bra…

…att vi har det bra…

…och om vi inte håller med om det så heter det att vi ”svartmålar Sverige”.

Sverigevänner,

Vi svartmålar inte Sverige,

Vi älskar Sverige.

Och eftersom vi älskar Sverige, så måste vi peka på det hyckleri och den förstörelse som de övriga partierna ägnar sig åt.

Det är så vi visar att vi menar allvar.

Det är så vi visar att vi menar allvar med att vi älskar Sverige!

VÅRDEN

Sverigevänner,

Låt mig ändå fortsätta den så kallade svartmålningen lite till.

Hälso- och sjukvården är den kanske viktigaste delen av välfärden.

Hälso- och sjukvården handlar om liv och hälsa på ett mycket direkt och påtagligt vis.

Och den svenska hälso- och sjukvården har riktigt allvarliga problem.

Enligt Sveriges Kommuner och Landsting har läget aldrig varit så här dåligt för de som väntar på operation.

Var fjärde som står i kö får vänta längre än vårdgarantins 90 dagar.
Allt färre sjukhus klarar väntetiden på max 4 timmar – istället ökar väntetiderna.

Bristen på intensivvårdsplatser för barn är akut i hela landet.

Svårt sjuka barn kan istället få transporteras till andra länder för att få vård.

När det gäller antalet vårdplatser är vi bland de allra sämsta i Europa.

Vårdplatskrisen är ett faktum.

Till exempel har läkare på Universitetssjukhuset Linköping har slagit larm.

Man kan inte ta ansvar för patientsäkerheten.

En läkare uttalade sig i media: ”Det är bara en fråga om vilken patient som dör först”.

Barnläkare här i Stockholm gick för en tid sedan ut och krävde en haverikommission på grund av platsbristen.

Vi kunde också för ett par månader sedan ta del av ännu ett larm från personalen på Södersjukhuset.

Man har för få vårdplatser, ambulanser hänvisas bort, en väntetid på akuten i upp till 40 timmar.

Allmänt råder personalkris, ekonomisk kris och varningsropen strömmar in.

Sverigevänner,

Detta kan inte betraktas som något annat än ett katastrofläge.

Vi befinner oss i katastrofläge.

Och det är ju inget som har kommit som en blixt från klar himmel.

Det handlar om dålig politik.

Det handlar om politisk försummelse.

Det handlar om felaktiga prioriteringar.

Och de som bär ansvaret för det är de partier – från vänster till höger – som styrt vårt land alldeles för länge.

Det är de som bär ansvaret.

Låt oss sätta stopp för dem senast nästa år!

Sverigevänner,

Vet ni vad en av de allra bästa sakerna med mitt uppdrag som partiledare för Sverigedemokraterna är?

Det är att jag hela tiden – i stort sett varje dag, var jag än kommer – får träffa så oerhört många trevliga, entusiastiska människor…

…som säger så fina, snälla saker – och så genuint och uppriktigt.

Och det gör de för att de menar det, för att de ser oss som ett hopp – deras hopp.

Och eftersom jag är den som fått möjligheten att gå främst i ledet, så är jag troligen också den som får ta emot mest av all denna kärlek som man visar oss.

Och det är fantastiskt – naturligtvis.

Och det stärker. Det stärker mig, det stärker oss alla.

I synnerhet som det kanske inte alltid ha varit så.

Men det är också ganska svårt att ta till sig.

Inte bara – eller ens främst – för att det är ett förhållandevis nytt fenomen…

…utan för att jag gör ju bara det jag tycker är rätt.

Vi gör ju bara det vi tycker är rätt.

Och vi står upp för det.

Och visst – jag är förbaskat stolt över vad vi har åstadkommit så här långt.

Det har vi all rätt att vara.

Men, vi har bara gjort vår plikt.

När jag nu under vårvintern har rest runt i hela landet och mött en oerhörd massa människor…

…så är det framför allt ett möte jag minns särskilt.

Det var i samband med ett medlemsmöte möte någonstans i Mellansverige, i mitten av den här landsomfattande turnén.

Efter mitt tal satt jag i vanlig ordning och signerade böcker och hälsade på lokala medlemmar och så där.

Så kom det fram en kvinna i 60-årsåldern och sträckte fram sin hand.

Jag tog hennes hand – och då drog hon mig till sig, lutade sig över bordet och kramade om mig.

Och så sa hon i mitt öra: ”Du är min hjälte.”

Och så såg jag att hon var lite tårögd, och då blev jag lite tårögd.

Det blev ett väldigt känslosamt ögonblick.

Och jag svarade ungefär som jag brukar svara på sådant:

”Tack så hemskt mycket. Det var väldigt snällt sagt.”

Men så såg jag henne i ögonen igen och slogs av att hon verkligen, verkligen menade det hon sa.

Och jag tänkte: Varför i hela friden gör hon det?

Varför är jag hennes hjälte?

Vem är hon, vad har hon gjort i sitt liv?

Och jag vet ju egentligen, att om jag börjar ställa motfrågor i det läget…

…så finns det en risk för att det blir ett ganska långt samtal.

(Och det har man, tyvärr, sällan möjlighet till i sådana situationer.)

Det finns så många människor där ute som är så oerhört bekymrade, så oerhört frustrerade, och som har mycket de vill få ur sig.

Särskilt – såklart – när de träffar någon de betraktar som ”sin hjälte”.

Men jag frågade henne vem hon är och vad hon gör.

Och hon började berätta lite om sig själv, att hon hade jobbat inom vård och omsorg i stort sett hela sitt liv…

…att hon numera var pensionär, lite tidigare än hon tänkt sig – hon kunde inte jobba längre…

…hon hade det ganska knapert – som så många andra i samma situation…

…att hon nu mest ägnar sig åt att vara anhörigvårdare åt sin sjuka bror.

Sen hann vi tyvärr inte prata så mycket mer, utan vi tog adjö.

Nu har det gått ett par månader sedan dess, men jag har inte riktigt kunnat släppa just det korta mötet.

Det finns saker jag borde ha sagt till henne.

Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna min hjältestatus hos den här kvinnan?

Om jag ställer det i relation till vad hon – sannolikt – har uträttat i sitt betydligt längre liv.

Hon har alltså slitit i kanske 40-45 år i en oerhört ansträngd välfärdssektor.

Förmodligen gjort avkall på mycket av sina egna intressen och behov – för andras skull.

Satt andras behov i främsta rummet, gjort sådant som få vill göra men som måste göras om välfärden ska fungera.

Säkert fått ett och annat tack då och då – men sannolikt inte så mycket mer.

Och sannolikt har hon också fått utstå en och annan avhyvling och allehanda otrevligheter.

Det är liksom en del av jobbet.

Sannolikt har hon inte fått särskilt bra betalt, trots alla uppoffringar.

Sannolikt har hon inte klagat.

Och även nu – efter pensionen – så fortsätter hon att göra uppoffringar och sätta andras behov först.

Sverigevänner,

Om jag är en hjälte.

Vad är då kvinnor som hon?

Sverigevänner,

Det är precis det här det handlar om.

Det handlar om hjältar – välfärdshjältar som inte får tillnärmelsevis den uppskattning de förtjänar.

När Stefan Löfven tidigare den här veckan lanserade en miljardsatsning på hälso- och sjukvården, så var det ett litet steg i rätt riktning.

Ett för litet steg.

Och när man lyssnar på Stefan Löfven, så har han ju inte förstått vad det handlar om.

Han har inte förstått någonting.

Han har inte förstått varför vi har personalbrist i hälso- och sjukvården.

Han har inte förstått varför personal i hälso- och sjukvården väljer att flytta till andra länder…

…eller till och med väljer att jobba med något helt annat.

Han har inte förstått att det är personalens villkor som är grunden till en fungerande välfärd.

Självklart måste det skjutas till resurser.

Självklart ska vi utbilda fler utifrån de personalbehov som finns.

Men, det där får ju ingen effekt om de som ska använda resurserna och om de som utbildas inte vill, inte kan, inte orkar jobba inom hälso- och sjukvården.

Det löser inte problemet.

Vi måste börja i rätt ände.

Och därför är det just vård- och omsorgspersonalens villkor som står i centrum i det svar på regeringens budget vi presenterade tidigare i veckan.

Rejäla, substantiella förbättringar – så att alla våra välfärdshjältar kan, vill och orkar jobba i dessa viktiga yrken.

Det är grunden, Sverigevänner.

Det är där vi börjar!

Det är där vi börjar återuppbyggnaden av en svensk sjukvård i världsklass!

Det är där vi börjar återskapandet av Folkhemmet!