Fick ett tips av en läsare om en artikel i Daily Mail där det sägs att barn 6-9 månader föredrar sin egen hudfärg. I undersökningen associerade barn till glad musik när de mötte andra med samma hudfärg och ledsam musik när de mötte en med annan hudfärg. Hur de mätte associationerna till musiken är en gåta.
De forskare som höll i studien vill absolut rekommendera att man introducerar barn till olika hudfärger / raser tidigt så att det inte skall bli rasister?? Läs gärna artikeln där det står utförligt hur dessa tester gått till.
Jag kan faktiskt komma ihåg redan runt 1992 när jag var på Apoteket i Lindome. Där inne fanns flera personer, bland andra en mamma med sitt barn i vagn. Barnet kunde vara i 9-12 mån ålder. Svårt att minnas, det var ju några år sedan. Vad jag minns speciellt var att en familj, blåsvart kom in, mamma och 2 barn varav 1 i vagn, ungefär samma ålder som det vita barnet.
Det vita barnet blev fullständigt hysteriskt och skrek så mycket att den blåsvarta familjen till slut gick ut. Då slutade barnet skrika. Jag har tänkt på denna händelse ibland och skrattat lite för mig själv men inte förrän jag läste denna artikel kopplade jag sambandet.
Kanske det stämmer? Att barn utvecklar en förkärlek till sin egen ras redan som spädbarn? Det bevisar ännu mer att lika barn leka bäst.
Helt naturligt fyller dessa emotionella och sociala reaktioner en viss funktion och ingår som en del av vårt medfödda försvarssystem. Icke alls besynnerligt, och till saken hör väl också att ett litet svart barn vilket i en intrycksbegränsad miljö uteslutande ser svarta människor omkring sig, med all sannolikhet skulle reagera om det finge syn på en kritvit individ med blont hår. Att per automatik benämna olikheterna och den sociala perceptionen, alltså den intuitiva reaktionen av ett synintryck, som rasism, är inte något annat än ett nonsensresonemang och abstraherar det faktum att det oftast ställer sig logiskt att identifiera sig med och i första hand söka sig till den egna gruppen. En simpel sociobiologisk slutsats med relevans såväl bland oss människor som inom djurriket.
Andreas 🙂
Hundar använder mycket ögonkommunikation – att se två stora vita ögon i ett kolsvart ansikte har skrämt min hund, det vet jag. /är man hundrädd ska man aldrig titta på hunden, för då får den svårare att tolka ens rädsla…/
Människans bästa vän är Hunden, som idag så
uppblandad att han inte vet var han härstammar
ifrån…han bär blod från Vargarter, Hyenor, Dingos
och olika Rävarter i en å samma skepnad
…blir hunden rätt fostrad, är han till glädje för både
vän och fiende…till den dag fienden visar ”va han
går för”…efter den dagen så litar jycken aldrig mer
på fienden, han kommer alltid att vara på sin vakt
mot densamme…ingen Djurart accepterar fienden,
har fienden gjort bort sig i ”djurens värld”, så även
bland sina artfränder så ere morsning goodbye
…testa t.ex att släppa in ett gäng Pissmyror bland
Stackmyror så får ni se…de blir kastade på sopp-
tippen hals över huvud bara för att de konar Piss!.,)
petitess iof…skulle stått i slutraden;…hals över
huvud, inte BARA för att de konar Piss…
Jag tror inte att bebisar mellan 6-9 månader har en aning om vad de själva har för hudfärg. Däremot ser de om någon skiljer sig mycket från deras egen familj i utseende och särskilt mamman.
Är de vana att träffa färgade personer så spelar nog hudfärgen ingen roll i sådana här tester.
Däremot föredrar en bebis att titta på glada ansikten.
Detta fenomen återfinns hos såväl djur som växter och det finns inget som talar för att människans barn skulle bära på ett handikapp i det avseendet.
för att människans barn INTE skulle bära på
detta handikapp…menar du väll??…de går
inte att förneka att människan är det största
odjuret bland alla varelser på jorden…att en
del temporärt flummar omkring och tror ngt
annat, kommer tids nog å bli grymt snopna
…
Min observation i många länder vad det gäller hundägare, det är sällan som jag har sett en svart, asiatisk eller arabisk person med hund.
För muslimer är hunden oren men alla är ju inte muslimer.
Lika barn leka bäst.
Hundrasen ridgeback härstammar från boernas hundar.
De avlades fram för jakt men även som vakthund och för att visa fientlighet mot färgade personer.
Rhodesian ridgeback. Från Rhodesia och har en ridge (ås) på ryggen. Tyvärr är de predisponerade för ryggbesvär.
Forskning på skillnader i aggressivitet hos olika raser:
http://fof.se/tidning/2010/2/hundar-i-jakten-pa-sjukdomsgener
http://pbs.twimg.com/media/C9P08HcUAAEKtDe.jpg
Jag haft flera hundar som är storförtjusta i våra (vita) gäster, men skäller som tusan mot färgade/svarta. (Här i Sydafrika). De gillar också hundar av andra raser, storlek och färg… Enda förklaring jag kan tänka mig, är att det sitter i deras gener, så då kanske det fungerar även så med bebisar.
När det gäller folk från andra kulturer(och med andra matvanor) kan lukten spela roll. Mina föräldrar hade på 1960-talet en gäst från Indien i sitt hem och de blev mäkta generade när familjens hund stormskällde på gästen. Indiern förklarade då att så reagerade hundar i västvärlden på honom och han förklarade det med att hans matvanor med mycket kryddor gav en annorlunda kroppslukt vilken hundar i väst reagerade på. Indiern tog det hela mycket lugnt och sansat, de som led mest över hundens beteende var mina föräldrar. Jag tror nog det ligger något i indierns påstående.