YTTRANDEFRIHET. För nästan tolv år sedan, den 30 september 2005, upprördes muslimer världen över av att danska Jyllands-Posten publicerat några teckningar på profeten Mohammed. Ambassader brändes, folk sköts ned och västerländska medier och politiker backade. Inte sedan fatwan mot Salman Rushdies bok Satansverserna 1989 och attackerna mot USA den 11 september 2001 och senare terrordåd i Spanien, Frankrike, Belgien och England hade världen så påtagligt fått känna på vad kränkta muslimer kan ta sig till.
Sveriges dåvarande utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds lovade arton muslimska ambassadörer att personligen be om ursäkt om en svensk tidning publicerade nidbilder av Muhammed. Det löftet höll hon. Ingen svensk tidningen publicerade bilderna då. Nerikes Allehanda publicerade någon bild efter två år, i övrigt rådde fegheten och kryperiet för muslimerna på bekostnad av yttrandefriheten.

I solidaritet med Jyllands-Posten, demokratin och yttrandefriheten utlyste, i januari 2006 Sverigedemokraterna och deras tidning SD-Kuriren en teckningstävling på temat bästa Muhammedkarikatyren.

Inte ens en vecka efter att det första bidraget publicerats stängdes såväl SD-Kurirens som Sverigedemokraternas hemsidor av webbhotellet, efter uppmaningar från utrikesdepartementet. Detta resulterade tack och lov i stark kritik och bidrog till dåvarande utrikesministern Laila Freivalds avgång.

Alltså, för bara drygt tio år sedan, tummade staten, Sveriges regering, på yttrandefriheten för att blidka intoleranta muslimer.

I Danmark beskylldes Sverige, då som nu, för att huka i debatten om islam och Muhammedteckningarna. Däremot bemötte den muslimska världen Freivalds försök att avstyra nya karikatyrer med enbart beröm.

Flera muslimska Stockholmsambassadörer uppskattade att Freivalds kallade dem till möten, och att hon inledde samtal med muslimska samfund – och att hon aktivt stoppade svenska Muhammedbilder på nätet. Ambassadörerna uppskattade att socialdemokraten Freivalds och regeringen kröp för islam till skillnad mot den danska regeringen som försvarade Jyllands-Posten rätt att publicerade karikatyrerna.

– Denna dialog borde vara ett föredöme för Danmark, där ju bristen på samtal varit akut sedan i höstas. Bara genom dialog kan våldet trappas ner, säger Salah Abdel Shafi, palestiniernas sändebud i Stockholm. Att det enbart var muslimer som stod för våldet nämnde varken Freivalds eller någon av de 18 muslimska ambassadörerna!

Krisen kring de danska Muhammedkarikatyrerna hade börjat när Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen i oktober 2005 vägrade att ta emot elva muslimska ambassadörer som upprörts av Jyllands-postens teckningar.

Den 1 februari 2006 förargade statsminister Göran Persson sin danske kollega när han i en valdebatt berättade hur han skulle skött en liknande kris.

Sverigedemokraternas valfilm 2006

Enligt Persson vore det i så fall bäst att kalla upp de muslimska ländernas ambassadörer för att ”gå igenom situationen i Sverige, tala om vad vår pressfrihet står för, vad demokrati och opinionsbildning betyder för oss och göra väldigt klart att det inte handlar om att på något sätt förlöjliga eller förhåna en annan religion.”

Det scenario Göran Persson då målade upp var verkligheten, den 31 januari 2006 hade UD samlat sjutton muslimska Stockholmsambassadörer för en samtalsrunda. – Syftet var att förklara hur vi såg på situationen. Initiativet kom härifrån UD. Det var en bred uppslutning, trots kort varsel och trots att mötet sammanföll med det muslimska nyåret, säger Erika Ferrer, biträdande utrikesråd på UD.

Ambassadörerna fick av utrikesrådet Olof Skoog veta att de hot som då riktats mot Sverige – främst på Västbanken och i Gaza – byggt på flera missförstånd. Ingen svensk tidning hade visat någon Muhammedbild. Dessutom beskrev Skoog i detalj Sveriges lagar för religions-, yttrande- och pressfrihet.

Innan dagen var slut utlovades ett nytt dialogmöte. Den 6 februari kom inbjudan. Dagen därpå traskade arton muslimska ambassadörer (Salah Abdel Shafi, Palestina hade tillkommit) åter in i UD:s salonger i Arvfurstens palats – nu för att träffa Laila Freivalds.

Vid det här laget hade krisen trappats upp dramatiskt. Ilskna folkmassor hade angripit Sveriges och Danmarks beskickningar i Damaskus och Beirut och satt byggnaderna i brand.

UD fästte stor vikt vid ambassadörsmötet, som i en ”brådskande inbjudan” beskrevs som ett informationsmöte om Mellanöstern. Det spända läget hade fått UD att avråda från alla resor till Gaza, Västbanken, Libanon och Syrien.

Dagen innan hade Freivalds kontaktat flera muslimska grupper i Sverige för att vinna stöd för regeringens fortsatta agerande.

I ett snabbinkallat partiledarmöte hade hon fått samtliga partier (SD satt inte i riksdagen) att avstyra fp-ledaren Lars Leijonborgs propå om ett svenskt stöduttalande för Danmark i den upptrappade krisen.

Enligt Laila Freivalds tänkte Sverigedemokraterna publicera en stor mängd egna Muhammedbilder – bilder som kunde skapa både våldsdåd och köpbojkotter mot Sverige.

Den uppgiften hemlighöll samtliga partiledare. Men efter mötet bytte Leijonborg fot och uttalade att ”vi vill ha bästa möjliga relation med den muslimska världen.”

När arton muslimska ambassadörer inledde mötet med Laila Freivalds blev samtalet något av ett mångkulturellt seminarium. Det fanns inte skäl för någon ambassadör att rapportera hem om att Sverige drabbats av en dansk smitta.

Freivalds framförde dock en tråkig nyhet: den ”högerextrema” SD-kuriren hade utlyst en tävling om de bästa Muhammedkarikatyrerna och var just på väg att publicera dem. En första nidbild låg redan på nätet och visade Muhammed som ett svart streck i en spegel. ”Muhammedansk självcensur”, löd bildtexten.

Freivalds beklagade bilden. Hon lovade att offentligt be om ursäkt om SD-kuriren eller någon annan svensk tidning skulle publicera sådana nidbilder. Samtidigt betonade hon att SD-kuriren bara företräder en liten minoritet svenskar.– Den tidningen kunde inte riktigt representera det officiella eller vanliga Sverige. Att höra det direkt från den svenska utrikesministern var väldigt viktigt för oss, säger en av de deltagande ambassadörerna.

Redan två dagar efter ambassadörsmötet framförde Laila Freivalds sin utlovade ursäkt: ”Jag ber om ursäkt att vi i Sverige har enstaka personer som är så hänsynslösa och medvetet kränker andra människors religion”, sade socialdemokraten och utrikesminister Freivalds i en skriftligt uttalande där hon sade sig skämmas över ”SD-kurirens provokation”.

Irans Stockholmsambassadör Hassan Ghashghavi är själv chefredaktör för tidningen Frihetens budbärare: – Vi kan inte påverka era lagar och hur er regering agerar. Men sett till resultatet av det som gjorts vill vi uttrycka vårt gillande av hur Sverige hanterat frågan, sade Hassan Ghashghavi.

Palestinier Salah Abdel Shafi ansåg dock att Freivalds kunde göra mer: – Regeringen bör inte vänta att agera tills kränkande nidbilder publiceras. Det är viktigt att ingen regering låter tryckfriheten gå över styr.

Också de svenska muslimer som Laila Freivalds pratat med i sin tysta diplomati är positiva till UD:s dialog med muslimska länder.

– Det är jättebra. Det är precis det som Anders Fogh Rasmussen aldrig gjorde i Danmark, sade Abdal Haqq Kielan (född Leif Karlsson), imam vid moskén i Eskilstuna.

-Pettersson vet att svenska hatmedia inte heller nu publicerar historiska bilderna men jag tycker att ni som ännu inte sett dem fast de publiceras här på bloggen åtskilliga gånger ska få se konstverken.

Fråga er sedan hur sjuka de personer är som är beredda att mörda och sätta världen i brand för några streckgubbar… – Varsågoda här är Muhammedkarikatyrerna på Petterssons igen. Tolv teckningar som fredens apostlar är beredda att mörda för och kanske allvarligast. Det är sådana teckningar som fick Sveriges socialdemokratiska regering att stänga hemsidor och upphäva den grundlagsskyddade yttrandefriheten. 

Det kan ske igen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

Artikel 19 ur FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter

Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) är den yngsta av Sveriges grundlagar, och togs i bruk 1992. Lagen innebär bland annat att: Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar.

Ingen myndighet kan kräva att något som skall framföras i radio, tv eller annan sorts upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Undantaget är biofilmer som ska visas för barn under 15 år.

Den som är upphovsman till ett radioprogram, tv-program eller liknande har rätt att vara anonym.
Lagen har flera likheter med tryckfrihetsförordningen men berör inte tryckta skrifter. Däremot omfattar den webbplatser och databaser som drivs av ett massmedieföretag, t.ex. en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller ett skivbolag. Även om huvudman för en webbplats ej är ett traditionellt massmedieorgan kan webbplatser och nyhetsbrev erhålla samma skydd med ett utgivningsbevis.