HISTORIA/INVANDRING. Enoch Powell, var en brittisk politiker, representant for det konservativa partiet mellan 1950 och februari 1974. Powell hade starka åsikter om invandring, nationell identitet, ekonomi och EU.

År 1968 höll Enoch Powell ett tal ”Rivers of blood” och fick erfara konsekvenserna av att säga obekväma sanningar. 

Tyvärr fick Enoch Powell rätt. 

Rivers of Blood , svensk översättning. Länk till det engelska originalet HÄR. 

Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra. I försöken att göra så stöter man på hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Det onda märks inte förrän det har visat sig, och i varje dess steg finns rum för dispyter huruvida det är verkligt eller imaginärt.

De dagsaktuella problemen tar uppmärksamheten; frestelsen inom politiken är stor för att bekymra sig för det omedelbara, på bekostnad av det framtida.

Framför allt är folk benägna att se varningar för problem som orsaken till problem, och även att man önskar problem. ”Om bara”, älskar de att tänka, ”om bara folk lät bli att tala om det så skulle det nog inte inträffa”. Kanske går denna vana tillbaka till en primitiv övertygelse om att ordet och saken, namnet och objektet, är samma sak.

I alla händelser är inte diskussionen om framtida undviklig ondska särskilt populär bland politiker, men den är i hög grad nödvändig. De som smiter från den diskussionen förtjänar fördömanden från dem som kommer efter.

För en eller ett par veckor sedan hamnade jag i en diskussion med en av mina väljare, en medelålders vanlig man anställd i en av våra nationaliserade industrier. Efter ett par meningar om vädret sa han plötsligt att ”Om jag hade pengar skulle jag resa iväg, jag skulle inte stanna i detta land”. Jag svarade avvärjande att den nuvarande regeringen inte sitter i evighet; men han tog inte intryck av det utan fortsatte, ”Jag har tre barn, alla har klarat läroverket, och två av dem är gifta, de har familjer. Jag får ingen ro förrän jag sett dem bosätta sig i ett annat land. I vårt land kommer om 15 till 20 år den svarte mannen att hålla piskan över den vite mannen”.

Jag kan redan höra kören av förbannelser. Hur vågar jag säga något så fasansfullt? Hur vågar jag orsaka problem och upprörda känslor genom att återge en sådan diskussion?

Svaret är att jag inte har rätt att låta bli. Här har vi en anständig, vanlig, hygglig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans riksdagsman, att detta land kommer inte att vara värt att leva i för hans barn. Jag har helt enkelt inte rätt att bara skaka på axlarna och tänka på något annat. Det han säger, säger tusen eller hundra tusen andra – kanske inte över hela Storbritannien, men i områden som redan håller på att totalt transformeras i en utsträckning som det inte finns några paralleller till ens i tusen år av engelsk historia.

Inom 15 till 20 år kommer, om trenden står sig, tre och en halv miljoner samväldesimmigranter och deras avkomlingar att finnas i detta land. Det är inte min siffra; det är en officiell siffra från Parlamentet genom dess talesman för Registrar General’s Office.

Det finns ingen jämförande officiell siffra för år 2000, men den torde hamna någonstans mellan fem och sju miljoner, ungefär en tiondedel av hela befolkningen, och närma sig det som Storlondon har. Men naturligtvis kommer den inte att vara likformigt fördelad mellan Margate och Aberystwyth, eller mellan Penzance och Aberdeen. Men hela områden, städer, och delar av städer, tvärs över England, kommer att upptas av immigranter och deras avkomlingar.

Allt efter hand kommer denna andel – som är immigrantavkomlingar, födda i England på samma sätt som alla vi andra – att öka snabbt. Det är sådana fakta som gör att vi måste agera nu, just med den typ beslut som är svårast för politiker att fatta; för åtgärder där svårigheterna är omedelbara, men där fördelarna ligger flera parlamentsval framåt i tiden.

Det naturliga och rationella för en nation som konfronteras med sådana framtidsutsikter är att först fråga sig: ”Hur kan följderna reduceras?” även om de inte helt kan undvikas. Kan de begränsas med beaktande av att antal är det väsentliga, att betydelsen och följderna av att främmande element bosätter sig i ett land, är oerhört beroende av om dessa främmande element utgör en procent eller tio procent. Svaret på denna enkla och rationella fråga är lika enkel som rationell; genom stopp för fortsatt inflöde och samtidigt uppmuntran till maximalt utflöde. Båda svaren är delar av det Konservativa partiets politik.

Det är närmast ofattbart att det nu till Wolverhampton varje vecka kommer 20 till 30 nya immigrantbarn från andra världsdelar – och som kommer att innebära 15 till 20 nya familjer om ett eller ett par decennier. De som gudarna vill förstöra, görs först galna. Vi måste vara galna, verkligt galna, när vi som nation tillåter ett årligt inflöde av bortåt 50.000 understödstagare, människor som till största delen utgör en grund för framtida tillväxt av immigrantbefolkningen. Det är som att se en befolkning lägga ved på sitt eget begravningsbål. Vi är faktiskt galna nog att tillåta ogifta personer immigrera för giftemål med personer de aldrig ens träffat.

Vi får inte inbilla oss att flödet av understödstagare kommer att försvinna per automatik. Tvärtom, även med den nuvarande inflödestakten av bara 5000 personer per år som får kuponger, så finns tillräckligt underlag för ytterligare 25.000 understödstagare per år i evighet, och det utan att räkna in den stora gruppen som redan finns här – och de illegalt ankomna. Under sådana omständigheter kommer inget att vara tillräckligt med mindre det totala inflödet för bosättning här reduceras till försumbara proportioner, och att nödvändig lagstiftning och administrativa åtgärder tas utan dröjsmål.

Jag betonar orden ”för bosättning”. Detta har inget att göra med ankomst av medborgare från Samväldet eller utlänningar till detta land för studier eller för förbättring av deras kvalifikationer, som t.ex. de läkare inom Samväldet som förtjänstfullt av deras hemländer möjliggjort en snabbare expansion av vår sjukhusservice, än vad som annars varit möjlig. Dessa är inte immigranter, och har aldrig varit det.

Jag återvänder till återvandring. Om all immigration upphörde i morgon skulle tillväxttakten bland immigrantbefolkningen och deras avkomma bli ordentligt reducerad, men den framtida storleken av denna grupp av befolkningen skulle fortfarande lämna den fundamentala karaktären av denna nationella fara oberörd. Detta måste åtgärdas eftersom en förhållandevis stor del av totalen fortfarande består av personer som invandrat till detta land under de senaste tio åren eller så.

Därför denna nödvändighet att inleda den andra delen av det Konservativa partiets politik; uppmuntran till återvandring. Ingen kan uppskatta det antal som genom generöst stöd kan fås att antingen återvända till sina hemländer, eller resa till andra länder som är mer angelägna om att få in den arbetskraft och skicklighet de representerar. Ingen vet, eftersom inga sådana försök gjorts. Jag kan bara säga att även i nuvarande läge kommer ibland immigranter i min egen valkrets till mig och frågar om jag kan finna något sätt att hjälpa dem att återvända hem. Om en sådan politik blev införd och genomdriven med den övertygelse som allvaret i frågan motiverar, kunde det resulterande utflödet kanske ändra framtidsutsikterna.

Den tredje delen i det Konservativa partiets plan innebär att alla som vistas i detta land som medborgare ska vara lika inför lagen, och det ska inte finnas någon diskriminering eller några skillnader inför myndigheterna – eller som Mr Heath uttrycker det – inga första klassens och inga andra klassens medborgare. Detta innebär inte att immigranten och hans barn ska hissas upp till en privligierad eller speciell klass, eller att medborgaren ska nekas sin rätt att sköta sina egna affärer, eller bli utsatt för påbud om varför han hellre uppträder på det ena lagliga sättet framför det andra.

Missuppfattningen om realiteterna kan inte vara större än den är bland dem som skränande kräver lagstiftning mot vad de kallar diskriminering, oavsett de är ledarskribenter av samma sort, och ibland på samma tidning, som år efter år på 30-talet försökte att förblinda detta land från det kommande onda som var i antågande, eller ärkebiskopar som lever i sina palats skönt fjärran, med sängkläderna dragna rakt upp över ansiktet. De har förstått det helt fel.

Diskrimineringen och utanförskapet, känslan av upprördhet och harm, ligger inte hos immigrantbefolkningen; utan bland sådana av dem som har kommit och fortfarande kommer. Att lagstifta om detta nu vore som att riskera föra en tändsticka till en kruttunna. Det snällaste man kan säga om dessa som föreslår och stöder det, är att de inte vet vad de gör.

Inget är mer missledande än jämförelsen mellan Storbritannien och den amerikanske negern. Negerbefolkningen i USA, som fanns redan innan USA bildades som nation, startade bokstavligen som slavar och fick senare rösträtt och andra rättigheter som följer ett medborgarskap, något som de bara gradvis gör bruk av och som fortfarande inte är fullständiga. Samväldesimmigranten kom till Storbriannien som fullständig medborgare, till ett land som inte kände någon diskriminering mellan en medborgare och en annan, och han fick omedelbart varje medborgares rättigheter, från rösträtt till fri hälsovård. Eventuellt av immigranten upplevda nackdelar härrörde inte från lagstiftning eller från politik eller från administrationen, utan från personliga omständigheter och olyckor som orsakar, och alltid kommer att orsaka, framgång och erfarenhet för en person, och annat för en annan.

Men medan inresa för immigranten till detta land innebar tillgång till hett eftertraktade privilegier och möjligheter, var följderna för den existerade befolkningen helt annorlunda. Av orsaker som de ej kunde ta till sig, och i enlighet med en praxis för vilken de aldrig tillfrågats, fann de sig själva ha blivit främlingar i sitt eget land.

De fick finna sig i att deras fruar inte kunde finna sjukhusbäddar vid barnafödande, deras barn inte finna skolplatser, att deras hemmiljö och grannskap förändrats i grunden, och se sina planer och framtidsutsikter omintetgjorda; på arbetsplatsen fann de att arbetsgivaren tvekade vad gällde kraven på immigrantarbetarna på den disciplin och kompetens som krävdes av de inhemska arbetarna; de började så småningom höra fler och fler röster som sa dem att de nu var oönskade. De erfar att det enkelriktade privilegium som ska genomföras i Parlamentet – en lagstiftning som inte kan, och inte är ämnad att fungera som ett skydd för dem eller stilla deras farhågor – görs för att ge främlingen, den missnöjde och ombudsprovokatören, kraften att hänga ut dem.

I hundratals av de brev jag mottagit sedan jag senast talade i detta ämne för två eller tre månader sedan, finns en sak som jag fann i stort sett ny och olycksbådande. Parlamentsdelegater är vana vid typiskt anonyma brevskrivare; men det som överraskade och upprörde mig var den höga andelen ordinära, hyggliga, förståndiga människor, som skrev rationella och ofta välskrivna brev, som trodde att de måste utelämna sin adress eftersom det var farligt att ha utlämnat sig själva i skrift till en medlem av Parlamentet där de samtyckte i åsikter som jag framfört, och att de kunde riskera böter eller reprisalier om de blev identifierade. Känslan av att vara en plågad minoritet, som nu är stadigt ökande bland vanliga engelsmän i utsatta områden, är något som de som är utan direkt erfarenhet inte kan ta till sig. Jag tänker låta en av dessa hundratals människor tala för mig …

På en respektabel gata i Wolverhampton såldes för åtta år sedan ett hus till en neger. Idag bor endast en vit person kvar på den gatan, en gammal kvinnlig pensionär. Detta är hennes historia: Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon omvandlade sitt sjurumshus, hennes enda tillgång, till ett slags pensionat. Hon arbetade hårt, hade framgång, betalade av lånen och började lägga undan medel för sin ålderdom.

Då började immigranterna komma. Med stigande oro såg hon hur det ena huset efter det andra togs över. Den lugna gatan blev en plats av oljud och förvirring. Bedrövade flyttade hennes vita hyresgäster ut.

Dagen efter att den siste flyttat väcktes hon klockan sju på morgonen av att två negrer ville använda hennes telefon för att kontakta sin arbetsgivare. När hon vägrade, som hon skulle gjort envar så dags på dygnet, blev hon hotad och fruktade att hon skulle ha blivit attackerad om det inte var för kedjan i dörren. Immigrantfamiljer har försökt att hyra rum hos henne, men hon har hela tiden vägrat. Hennes små besparingar försvann, och efter att ha betalt sin skatt hade hon två pund per vecka kvar att leva på. Hon ville då ha en skattereduktion och den unga damen som tog emot hennes ansökan, föreslog att hon skulle hyra ut delar av sitt hus. När hon svarade att de enda hon kunde få var negrer, sa den unga damen att ”rasistiska fördomar leder ingenstans i detta land”. Då hon gick hem.

Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Immigranter har erbjudit sig att köpa huset – till ett pris som den presumtive köparen skulle vara i stånd att få igen från sina hyresgäster på ett antal veckor, eller högst några månader. Hon börjar bli rädd att gå ut. Fönster blir sönderslagna. Hon finner avföring tryckt genom sin brevlåda. När hon går till affären följs hon av barn, charmerande bredsmilande negerbarn. De kan inte tala engelska, men ett ord kan de, ”Rashatare”, ropar de. Denna kvinna är övertygad om att när den nya rasrelationslagen antas kommer hon att sättas i fängelse. Och har hon fel? I börjar undra.

Det andra farliga självbedrägeriet som de med uppsåt eller blindhet lider av, kan summeras i ordet ”integration”. Att bli integrerad i en befolkning betyder i alla praktiska betydelser att man inte avviker från dess andra medlemmar. Nu, när det finns utmärkande fysiska skillnader, speciellt i hudfärg, är integration svår om inte omöjlig. Det finns bland samväldesimmigranterna de som har bott här de senaste femton åren eller så, många tusen vars högsta önskan och varje tanke och strävan inriktas på att bli integrerade. Men att föreställa sig att sådana saker föresvävar den stora och växande majoriteten av immigranter och deras barn är ett orimligt och farligt missförstånd.

Vi närmar oss nu en förändring. Hittills har omständigheter och bakgrund gjort själva idén om integration omöjlig att uppnå för den större delen av den immigrerade befolkningen – de har aldrig tagit till sig eller avsett en sådan sak, deras antal och fysiska koncentration gjorde att trycket för integration som normalt finns i mindre grupper minoriteter inte fungerade.

Nu ser vi en tillväxt av övertygade krafter agerande emot en integration, mäktiga intressen för bevarande och skärpning av rasliga och religiösa skillnader, i syfte att bevara den nuvarande dominansen, först över andra immigranter och sedan över resten av befolkningen. Molnet, inte större än en manshand som snabbt kan täcka skyn, har nyligen setts i Wolverhampton och har visat tecken på att sprida sig snabbt. Orden som jag nu tänker använda, ord för ord som de förekom i lokalpressen den 17 februari, är inte mina, de är de av en labourledamot, minister i Parlamentet i den nuvarande regeringen…

”Kampanjen från sikhernas brödraskap för att få behålla i Storbritannien opassande seder är värd att beklaga. I en anställning i Storbritannien, speciellt inom statlig verksamhet, måste de vara beredda att acceptera villkoren för sin anställning. Att kräva speciella rättigheter, (eller ska vi säga riter?) leder till en farlig splittring i samhället. Det är frätande och måste bli kraftigt fördömt.”

Ett erkännade till John Stonehouse för att ha haft insikten att ta det till sig, och modet att säga det.
För dessa farliga och splittrande element är den lagstiftning som är föreslagen i ”the Race Relations Bill” vad de behöver för att blomma ut. Här är medlen för att visa att immigrantsamhällen kan organiseras att befästa sina medlemmar, att agitera och kampanja emot andra medborgare, och skrämma och dominera resten, med de legalitetens vapen som de okunniga och oinformerade försett dem med.

När jag ser framåt fylls jag av förutsägelser; som romarna tycker jag mig se en ”Tiberfloden skummande av blod”. Detta tragiska och motspänstigt förnimbara som vi åser med skräck på den andra sidan Atlanten men som där är invävd i historien och statens själva existens, kommer till oss här av vår egen vilja och vår egen försummelse. Verkligen, det är här. I numerära termer, det kommer att vara av amerikanska proportioner långt innan slutet av detta århundrade.

Endast resolut och brådskande handling kommer att avvärja det. Huruvida det kommer att bli allmänhetens vilja att kräva det, vet jag ej. Vad jag vet är att se det, men inte tala om det, skulle vara ett stort förräderi.

Enoch Powell 20 april 1968

Här finns de engelska originalet