Från Facebook (repris)

John Dübeck, gymnasielärare i engelska och historia samt textförfattare i rockbandet Lilou & John

Som ett slags tack till Peter Springare vill jag härmed dela med mig av mina iakttagelser från den svenska skolan, med önskan att kunna inspirera andra, precis som Peter Springare inspirerat mig.

Då jag arbetar i den svenska skolan sätter jag mig själv i en stor risk genom att publicera dessa tankar, men efter att Peter Springare modigt utmanat etablissemanget, som David mot Goliat, genom sina Facebookinlägg känner jag att jag själv är beredd att ge bilden av hur jag själv, och allt fler andra lärare med mig, tänker kring skolan. Det är ingen vacker historia. Tidigare har jag publicerat debattartiklar på Nya Tider kring skolan, men nu tänker jag på allvar ta bladet från munnen.

Först bör jag förekomma diktaturens kreatur och ge en bild av mig själv. Mitt namn är John Dübeck. Jag har arbetat som högstadielärare i framför allt SO sedan 2005, med ett uppehåll för sjukskrivning, och har en bakgrund inom den svenska vänsterrörelsen. Nuförtiden arbetar jag som gymnasielärare med formell behörighet i engelska och historia.

Jag anklagar den nuvarande regeringen för att vara icke-legitim. När vissa partier förvägras rätten att visa reklamfilmer, får sina möten saboterade, när deras medlemmar misshandlas med regeringens godkännande, och partiet ständigt angrips av statliga medier, då har den demokratiska processen försvunnit och de regeringar som bildas under sådana val är enligt min mening inte legitima. Jag är inte lojal till något parti bör tilläggas, ej Sverigedemokraterna heller, men Stefan Löfven är #inteminstatsminister.

Det finns en stigande opinion även bland lärarkåren, som menar att vetenskaplighet borde gå före politisk indoktrinering. Jag känner flera lärare på flera skolor som är kritiska till hur skolor agerar nyttiga idioter åt politiker och media. Jag har själv deltagit i inkvisitoriska pogromer mot kritiskt tänkande elever på den tiden när jag själv trodde på medier och politiker. Det är någonting jag ångrar djupt.

Jag anklagar Sveriges icke-legitima regeringar sedan 1960-talet, samt de etablerade medierna för denna utveckling.
Själv känner jag många icke-assimilerade ungdomar och känner en stark sympati för många av dem. Många vill ingenting hellre än att bli naturaliserade svenskar. Men de vet att priset är en rasiststämpel i pannan på dem, brutna familjekontakter, inget stöd från det omgivande samhället, och i många fall öppna mordhot och i vissa fall även tortyr och mord. Allt medan nysovjetisk media och dess lättskrämda lakejer inom politiken glatt pratar på om den ”humanitära” stormakten.

Jag känner elever som blivit våldtagna av släktingar, men som inte vågat gå vidare med anmälan eftersom de varit övertygande om att deras övriga släktingar skulle döda dem. Jag känner elever som bott i stadsdelar där de inte vågat vittna om mord och lärare från den akademiska medelklassen som förnumstigt pratat om dem som om de saknat civilkurage.

Jag känner elever som inte vågat ta av sin hijab eftersom de varit rädda för att bli misshandlade och våldtagna av manliga bekanta. Jag känner elever som inte vågat säga vilken religion de tror på eftersom de varit rädda för att sammansvetsade grupper av elever med sympatier för Islamiska staten ska ge sig på dem.

Jag känner etniska och naturaliserade svenska elever som pratat med förortsbrytning fastän de egentligen behärskat svenskt uttal, bara för att slippa bli utfrysta. Jag känner elever som använt ”jävla hora” eller ”jävla bög” som standardiserad hälsningsfras till etniska och naturaliserade svenskar.

Jag anklagar de regeringar jag betraktar som icke-legitima för att ha underblåst alla de nuvarande konflikterna. Den svenska ”feministiska” regeringen är #inteminregering. Svenska medier är #inteminamedier.
Vissa icke-assimilerade elever har öppet sagt att de hatar vita människor, att de hatar judar, att de vill att Sverige ska ha sharialagar.

Jag har mött elever som haft långa utläggningar om sin framtidsvision för en värld ”där alla vita har dödats” och det därmed ”inte existerar någon rasism”.

Till skillnad från den akademiska vänsterliberala medelklassen så pratar jag med dessa elever. Jag respekterar dem oavsett deras åsikter eller värderingar. De är människor oavsett om de förespråkar sharialagar eller påstår sig vilja avrätta alla som är som mig.

Åsikter ska respekteras men bemötas artigt och sakligt. Som individ anstränger jag mig för att de ska ha så goda möjligheter som möjligt i livet.

Som samhällsmedborgare ser jag inbördeskrigets grymma mekanismer krypa allt närmare i min skolvardag. Krig utkämpas nämligen inte av monster, utan av vanliga människor med vanliga fördomar som råkar befinna sig på motsatt sida i en konflikt.

Att betygen har rasat som en följd av den bristande assimileringen kommer knappast som någon överraskning. Inte på grund av att de icke-assimilerade eleverna är särskilt dåliga människor utan för att politiker och media behåller makten genom att söndra och härska. Den härskare som sår split i befolkningen kan härska i evighet.

Jag anklagar Sveriges icke-legitima regeringar, samt de etablerade medierna för denna utveckling. Jag tror inte för en sekund att utvecklingen beror på naivitet från de styrande. De vet att hela deras makt vilar på splittring och lögn.

De icke-assimilerade eleverna får ibland intrycket av att etniska och naturaliserade svenskar är ”bögar” eller ”horor” för att uttrycka det drastiskt. Effekten blir att de svenska och naturaliserade svenskarna sluter sig i egna grupper eftersom lärare och andra vuxna fullständigt struntar i deras oro, och fördomar sprids snabbt att alla muslimska och svarta ungdomar misshandlar och gängvåldtar både pojkar och flickor, allt för att politiker och media vägrar att släppa fram relevant information till medborgarna. Ju mer vi på botten hatar varandra, desto mer makt kan de på toppen få, och ju mer pengar kan de stoppa i egen ficka.

Sedan många år har vi ju byggt en delad skola, med framför allt icke-muslimska elever i en grupp och muslimska och afrikanska elever i den andra gruppen. Det är ingen ”rasistisk åsikt”. Det är en beskrivning av verkligheten på svenska skolor idag. En situation skapad av politiker och media som kommer att göra allt för att förneka att det jag skriver är sant och därför utmåla det som om jag angriper alla invandrare.

Jag ser dem varje dag. De etniska och naturaliserade svenska ungdomarna. De gömmer sig nästan i klassrummen. All plats lämnas åt de icke-assimilerade ungdomarna. Undantaget är de enstaka godhetssignalerande ungdomar som indoktrinerats fullständigt och lägger all skuld för alla problem på ”rasister” och ”män”. De tar också stor plats med hatfyllda tirader som anklagar alla utom de skyldiga politikerna och medierna.

Jag anklagar Sveriges icke-legitima regeringar, samt de etablerade medierna för denna nysovjetiska utveckling.

Och jag vet kollegor som ignorerar det eller till och med uppmuntrar beteendet, som låter de icke-assimilerade eleverna bete sig hur som helst eftersom de ”har det svårt”, som glatt betraktar hur de etniska och naturaliserade eleverna kryper allt längre bak i klassrummen. De vet att de inte längre är önskvärda.

Att skrika ”rasisthora” eller ”ISIS ska fan cutta dig” är the new black. Att försiktigt fråga om inte svensk kultur också är bra ibland innebär utfrysning, misshandel, hot och mobbing. Jag har sett det hända flera gånger och jag förstår att de etniska och naturaliserade svenska elever, samt de ännu icke-assimilerade elever som älskar det svenska samhället så som det en gång var, är näst intill 100% tysta. Ingen vill synas på löpsedlarna med ”rasist” skrivet över pannan.

Lyckligtvis håller samhällsklimatet långsamt på att förändras. Men jag vet vilken framtid vi får om ingen vågar ta bladet från munnen. Jag känner och har känt många invandrare från forna Jugoslavien. Jag vet hur de flesta inbördeskrig startar. De startar genom att grupper skapas efter etniska eller kulturella skiljelinjer, de startar genom att de etablerade medierna ensidigt hetsar mot vissa grupper, och de startar genom att de ansvariga politikerna ständigt försöker splittra befolkningen och använda vissa grupper som slagträ för att behålla makten.

Några lärare reagerar. De är inte så många. Men de finns. Jag känner flera kvinnliga lärare med bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern som vägrar acceptera omständigheterna. Om de icke-assimilerade ungdomarna ska bli naturaliserade svenskar och goda samhällsmedborgare, eller om de ska förvandlas till en yrkeskriminell armé, likt miliserna i Kongo-Kinshasa eller forna Jugoslavien, det beror helt och hållet på om övriga samhället vågar följa i dessa modiga kvinnors fotspår.

Att ens nämna att de nyanlända eleverna ofta slussas ut i vanliga högstadieklasser inom ett år efter ankomsten, och därigenom förstör alla möjligheter att bedriva ordentlig undervisning eftersom deras svenska i många fall är på en liten förskoleelevs nivå, känns nästan futtigt i sammanhanget.

Den enskilde läraren får sedan ta hela ansvaret för att undervisningen lyckas, med följd att hela klassens studieresultat sjunker. För dessa elever blir det godkända betyget som kommunledningarna hetsar sina lärare att sätta, inte mer värda än trycksvärtan. Jag vet att även etniska och naturaliserade ungdomar har svårt att få jobb.

Hur ska det gå för de icke-assimilerade elever som inte ens klarar av att nå upp till de urvattnade betyg som lärare tvingas att sätta? Kriminalitet lockar för vissa, och vägen dit är kantad av godhetssignalerande slagord från makthungriga politiker och en lika makthungrig medieelit.

Att många muslimska elever inte känner sig hemma i Sverige eftersom Sverige inte har muslimsk lagstiftning är heller ingen nyhet. Det förstod jag redan när jag började arbeta som lärare 2005 när 90% av alla icke-assimilerade invandrarelever betraktade sig som ”kosovoalbaner”, ”bosniaker” osv. Och då var jag till och med starkt vänsterorienterad.

Den som vill lösa problemen måste acceptera att vi idag har en djupt splittrad befolkning, uppdelad efter etnicitet och kultur. Vi måste med andra ord lösa problem av samma typ som Libanon.

Vänligen etikettera mig inte med någon löjlig hashtag i stil med #interasistmen utan ta tag i problemen för en gångs skull i era makthungriga politiskt korrekta små vita medelklassliv.

Jag skulle kunna rabbla småbekymmer – mamman som sade att det var bra att hennes son hade misshandlat en skolbusschaufför eftersom han ”inte respekterade honom”; brodern till en elev som dök upp i skolan med tillhygge för att hota en annan elev, trots att han visste att den eleven var oskyldig, bara för att värna ”familjens heder”; eleven som blev utfryst av sin familj för att hon hade haft sex före äktenskapet; eleven som blev mordhotad eftersom han hade blivit ihop med en jämnårig tjej vars tre år äldre bror åter ville försvara ”familjehedern”; eleven som ville ”omskära alla svenska flickor”, samt alla de etniska och naturaliserade svenska elever som nuförtiden inte längre får ordentligt stöd och hjälp eftersom stora delen av resurserna går till nyanlända; eller läraren som utan att blinka påstod att Donald Trump förespråkade kärnvapenkrig med Ryssland utan att ha någon som helst faktabakgrund.

Men alla dessa exempel är bara som små fjuttiga sandkorn på toppen av en skola där alla moraliska koncept är satta på undantag och den etniska splittringen cementeras, fördjupas och hyllas under den orwellska beteckningen ”mångkultur”.

Jag anklagar alla Sveriges icke-legitima regeringar för att söndra och härska ända sedan yttrandefriheten började sättas på undantag på 1960-talet. Gradvis har de förvandlat ett välmående land med strikt reglerad men generös invandringspolitik, där invandrare assimilerats till naturaliserade svenskar, till ett anarkistiskt samhälle där skolan är den första frontlinjen i ett nysovjetiskt kulturkrig som drivs av den politiska och mediala eliten, ett samhälle som inte längre ens kan betraktas som ett mångkulturellt land, utan, och detta är väl det mest fruktansvärda av allt, ett etniskt splittrat land, ett Titos Jugoslavien eller ett Mobutus Zaire.

I skolan syns effekterna varje dag. Den legendariska svenska sammanhållningen är död. Ett nytt instabilt semi-U-land har skapats.

Minns, att när olympiska spelen hölls i Sarajevo 1984, var det knappt någon som trodde att landet åtta år senare skulle vara skådeplats för det mest sönderslitande inbördeskriget i Europa sedan 1945.

Åtta år.

Så lång tid tog det för det etniskt splittrade landet, på ytan så fredligt, att gå från OS till fullskaligt inbördeskrig.
Det blir 2025, om samhällsutvecklingen fortsätter som den gör. När miliser en dag beväpnar elever med automatvapen och de börjar skjuta alla muslimska, eller icke-muslimska, elever, är det för sent. I Srebrenica 1984 trodde förmodligen ingen att staden drygt tio år senare skulle vara omgiven av massgravar.

I Umeå, Stockholm, Malmö och Göteborg är det få som ens vågar tänka på den framtid som kommer om icke-legitima politiker fortsätter i sin maktgalenskap i symbios med media. I skolorna kan man se kriget komma. Om man vill se. Vilket man inte vill om man sitter på en fet ministerlön.

Sverige är inte immunt mot inbördeskrig. Särskilt inte när media och politiker bidrar till att piska upp hat mellan de etniska grupper som existerar i verkligheten. Media och politiker är fullt medvetna om situationen. De söndrar och härskar för att behålla sin makt. Bristande verklighetsförankring kan inte förklara det. Allting är uppenbart för alla som väljer att se. De som söker makt finner alltid vägar att splittra de underlydande och kalla det medmänsklighet.
Jag struntar i människors ras och kön så länge ingen ylar om diskriminering. De negativa effekter på samhället vissa icke-assimilerade elever kan uppvisa i form av antisocialt beteende motsvaras av den patetiska ryggradslöshet och politiska korrekthet som många etniska svenskar lider av. Faktum är att de naturaliserade svenskarna ofta är de vettigaste.

Situationen är med andra ord extremt allvarlig och de jag anklagar för utvecklingen är etablissemangets icke-legitima politiker och den mediala eliten som samvetslöst använder etniska grupper som slagträn utan att bry sig om vem som tar skada.

John Dübeck, gymnasielärare i engelska och historia samt textförfattare i rockbandet Lilou & John