INRIKES. SD-politikern Ted Ekeroth, bror till Kent Ekeroth som åtalats för misshandel, lämnar sina uppdrag för partiet. I dag stod det klart att han förlorat ordförandevalet för Sverigedemokraterna i Lund. ”I och med det kommer jag att lämna övriga uppdrag samt inte heller kandidera till distriktsstyrelsen”, skriver han på Facebook.

Han riktar samtidigt kritik mot partiledningen och Jimmie Åkesson. Bland annat menar han att det finns en kultur av att inte säga emot. ”Partikulturen är att valberedningen bestämmer valen, inte medlemmarna. Ogillar man valberedningens förslag och väljer att arbeta för andra förslag, då är man haverist, kuppmakare och bråkstake.”

-Pettersson håller med Ted. Sverigedemokraternas största problem är toppstyrning och den så kallade nolltoleransen som bara gäller vissa.

Ljugande skitstövlar blir kvar i partiet för att de håller med ledningen medan många duktiga personer sparkas ut i kylan för att de tänker självständigt, här gör Jimmie Åkesson ett stort misstag.

Ted Ekeroths ord.

– TACK FÖR DESSA 11 ÅR I SD! –

(varning för personligt inlägg, men det sker ej så ofta, så denna gången får ni stå ut)

Idag förlorade jag ordförandevalet i SD Lund. I och med det kommer jag att lämna övriga uppdrag samt inte heller kandidera till distriktsstyrelsen. En hel del personer i SD kommer tycka detta är tråkigt att jag just nu drar mig tillbaka, jag vet att jag har många vänner och stöd ute i organisationen. Jag vet också att det finns en del av ”interna motståndare” som säkert är glada nu, och det får man väl ge dem: de har, i alla fall en tid framöver, blivit av med en motståndare som jag tror att även de ansett inte varit den enklaste att ”slåss emot”. Grattis till er =)

Jag gick med i SD innan valet 2006 och har sedan dess levt och andats SD. Politik, och mitt SD-engagemang, har sedan inträdet 2006, blivit en integral del av den jag är som person. Jag har under dessa år haft svårt att se mig själv i en situation, i ett liv, utan aktivt engagemang i SD. Min politiska övertygelse är densamma nu som för 10 år sedan och säkert 20 år sedan, med vissa modifieringar. Att strida, slåss och kämpa för Sveriges överlevnad, emot etablissemanget, liberalerna, socialisterna och mångkulteralisterna har varit en självklarhet för mig.

Jag har träffat många, och då menar jag många, aktiva SD:are som är underbara, härliga, trevliga, roliga, glada och pålitliga människor. Många av er som jag chattar med, pratar med eller har umgåtts med vet vilka ni är – mitt frånträde från politiken hoppas jag inte påverkar den vänskap jag har med alla er. Många av er träffar jag väldigt sällan, kanske bara i partisammanhang, men när vi träffas är det som vi hade setts varje dag. Det finns många ärliga själar som osjälviskt slåss för Sverige, emot alla odds, i alla väder.

SD har nästan uteslutande tagit över det sociala liv jag haft; som många aktiva känner till har det medfört ett visst ”socialt stigma” att vara en aktiv Sverigevän i partiet SD. Jag har dock alltid varit villig att låta sk ”vänner” gå, då de ej gillat mina politiska åsikter. Riktiga vänner gillar olika, som de säger =) Jag kommer sakna de riktiga vänner i partiet som finns där ute, då vi kanske inte kommer ses fullt lika ofta längre, men jag hoppas och tror att vi håller kontakten =)

Dock har jag också insett att partipolitik även tar fram det värsta i folk, en för mig ganska otrevlig och tråkig lärdom. Jag har lärt mig en sak om mig själv: jag litar på folk för tidigt, kanske i för stor utsträckning. Jag litar på folk, tills motsatsen är bevisad, så att säga.
Många personer har visat sig vara rejält falska, oärliga och lismande: hyllar en när man träffar dem, spyr galla såfort man inte är på plats. I många fall är jag chockad över ”Dr Jekyll and Mr Hyde”-attityden jag sett och hört. Jag har personligen svårt att förstå hur man orkar vara så falsk och det kanske är därför jag alltid varit en dålig ”intern-politiker”; jag säger alltid rakt upp och ner vad jag tycker. Om jag inte litar på någon, ogillar någon, ogillar någons handlingar, ja, då kommer jag inte låtsas som något annat. Jag säger det om jag behöver det eller om det är på sin plats. Jag kommer aldrig låtsas gilla nån. Det, har jag lärt mig, är inte den bästa kvalitén man bör ha, om man ska vara en ”effektiv” politiker. Även med den vetskapen, hade jag inte kunnat spela det spelet.

Även om jag ämnade sitta kvar till valet 2018 (men inte längre troligen!) och göra mitt yttersta för Sveriges framtid hela vägen dit, finns det en del av mig som tycker det är skönt att det är över. Det är stressigt att alltid oroa sig för Sveriges framtid. Visst, det lär jag fortsätta göra, men som aktiv politiker kände jag alltid ett ansvar av att ”jag borde göra mer”, ”jag borde lägga ner mer tid”. När andra partier, som drivit detta land i fördärvet, gjorde en kampanj, ett utspel, publicerade en debattartikel eller bedrog det svenska folket ytterligare en gång med någon lögn, kände jag alltid ett visst mått av otillräcklihet; att jag inte kunde göra mer, helt oavsett hur mycket jag redan levererat eller gjort. Nu, kan jag med hyfsat gott samvete lägga det bakom mig.

Den andra biten som egentligen legat och tärt ett bra tag, är det som jag nämnde ovan – falskheten, fulspelen, de oärliga personerna som drog energi, tid och ork. Att slippa dem och det slit de medförde är den enskilt största behållningen av att jag nu drar mig tillbaka. Det ska bli skönt, förbannat skönt, att slippa interagera med dem, allt medan de låtsas vara din vän, supporter, allierad. När jag drar mig tillbaka från politikerlivet, så kommer jag bara omges av personer som vill vara i min närhet, på riktigt. Inga mer spel. En jävla befrielse, får jag ändå erkänna.

SD är det enda parti, just nu i alla fall, som har en chans att göra något för att rädda Sverige. Det kan dock ändras; de signaler partiledningen kommit med på senaste är oroväckande. När SD haft rätt i varenda fråga (jag tror det är utan undantag faktiskt) och haft rätt i decennier, 20 år eller mer, är det vi som ska sätta dagordningen. Vi ska ta ytterligare steg för att visa riktningen, inte som man hör idag, vara kravlös inför samarbete med Moderaterna, ett parti som varit huvudansvarig när det kommer till förstörandet av vår nation. Istället verkar vi lämna över stafettpinnen till andra, och istället gå på sparlåga. Anledningen synes vara att man är villig att göra ganska mycket för att hamna i regeringsställning. Ett exempel: NATO. Här har man deklarerat att man har samvetsfrihet för att som SD:are propagera för ett NATO-inträde. Partiledningen uppger sig vara emot fortfarande. Men varför då pratar om samvetsfrihet, när det finns Landsdagarsbeslut på att inte gå med i NATO? Det är som att säga att vi har samvetsfrihet i EU-frågan, invandringsfrågan. Är det inte eg partiskadlig verksamhet, att propagera emot den officiella hållningen i SD? Jag tror syftet är slugt: man säger samvetsfrihet i att kampanja för det. Sedan, när det kommer till skott i riksdagen, då blir det ”samvetsfrihet” även där. Kanske kommer man argumentera för att om man nu propagerat för det ute på gator och torg, så måste man såklart kunna rösta för det också i riksdagen. Sedan ser man till att ”övertygad” rätt antal RD-ledamöter att rösta enligt samvetet, dvs för ett NATO-inträde. Tada, majoritet i riksdagen, man har blidkat moderaterna… Jag kan bara hoppas att jag har fel.
Även i den stora kärnfrågan, invandringen, har man börjat mjukna. Jag tror inte det i längden kommer rädda Sverige. Det kanske ger tillfälligt inflytande i en regering, men det är inte långsiktigt hållbart för Sverige. Jag hoppas dock innerligt att jag har fel i detta.

Jag ogillar hur partiledningen struntar i stadgarna och vanlig mötesordning och mötesregler när de ogillar något, som skedde på t.ex. Landsdagarna 2015. Jag ogillar hur man skriva lite på arbetsordningen på mötena, för att försvåra att kritiska röster ska få komma till tals. Jag ogillar hur man uteslöt SDU, även om jag ansåg att uteslutningen behövde göras. Men man gjorde det i direkt strid med stadgarna och framför allt: på Landsdagarna 2015 nekade man minst två valda delegater att få lägga fram sina yrkande angående dagordningen. Detta nekande var ett direkt stadgebrott och mötesordningsbrott. Jag protesterade, men dessvärre verkade övriga delegater vara oförstående eller kanske för rädda för att våga sätta ner foten. Det fanns flertalet andra saker på LD2015, och mer lär det bli framöver, gissar jag på.

Det där med att inte våga sätta ner foten, säga ifrån, tycka annorlunda? Det är ett enormt problem inom SD. Partikulturen är att inte säga emot. Partikulturen är att valberedningen bestämmer valen, inte medlemmarna. Ogillar man valberedningens förslag och väljer att arbeta för andra förslag, då är man haverist, kuppmakare och bråkstake. Denna inställning är något som kommit uppifrån, och sipprat ner genom organisationen.

Problem med den politiska inriktningen, problem inom organisationen. Jepp, det finns. Trots det kommer jag fortsätta rösta på SD, i alla fall 2018. Något annat alternativ finns inte just nu. Kanske kommer det, kanske inte.

Avslutningsvis, vill jag bara säga detta:
Jag har givit mitt bästa, mitt allt, för att försöka räta upp situationen i Sverige, tillsammans med andra Sverigevänner. Jag är stolt över min insats, och ångrar ingenting. Det var rätt att engagera sig i SD år 2006, och det är rätt att nu dra sig tillbaka. Jag kommer satsa mer tid på min vackra familj och på mitt företagande. Jag kommer troligen spendera mer tid utomlands och kanske bo utomlands ett tag framöver. Det hade varit skönt att kunna gå ut på kvällarna utan att ständigt riskera att bli nerslagen, spottad på eller på andra sätt attackerad av meningsmotståndare som inte har någon uppfattning av vad demokrati innebär. Det hade varit väldigt skönt att bo utomlands ett tag, där folk kanske är lite mindre ”krystade”, ängsliga, barnsliga och rädda. Att kunna prata om de problem som invandring medför, utan att folk måste spela indignerade.

Så, till alla er som är och har varit riktiga vänner och allierade: Tack för dessa 11 år i Sveriges tjänst!