MEDIA. Varför vågar inte journalisterna på Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television tala öppet om bevakningen av flyktingfrågan, företagens identitetspolitik och omorganisationer?
Reportern Klas Granström vid fackförbundet Svenska Journalistförbundets medlemstidning Journalisten skildrar i ett åtta sidor långt färskt reportage, byggt på namngivna och anonyma intervjuer med ett 40-tal anställda, hur en ängslighet spritt sig i de offentligt ägda Public Service-företagen SR, UR och SVT.
Studio Etts programledare Jörgen Huitfeldt vid Sveriges Radio P1 är offentlig med sina åsikter.
Resultatet är intressant inte bara för medieintresserade och läsare av alternativmedier utan för allmänheten i stort och licensbetalare i synnerhet.
Några axplock ur det omfattande och gedigna reportaget:
“Lena” som jobbat på SVT:s tyngre redaktioner i många år, men ändå inte vågar stå med sitt eget namn, säger apropå att SVT numera “räknar kön och hudfärg” att alla visserligen uppskattar normkritik och identitetspolitik, men att reportrar ska inte kvoteras in på grund av “rätt hudfärg”. Man tar in personer för att de har ett icke-svenskt klingande efternamn och tror att problem ska lösas på det sättet, säger hon.
Hennes anonyma och erfarna kollega “Lars” instämmer och säger att redaktionerna ibland väljer mindre kunniga intervjupersoner för att SVT måste uppfylla en “oskriven mångfaldsregel”.
HBTQ-reportage är lätta att sälja in, men kan ta för oproportionellt stort utrymme jämfört med hur stor fråga det är i samhället i stort, vittnar en anonym frilansmedarbetare om. SVT vill enligt honom “pricka rätt” med hårt fokus rent identitetspolitiskt, snarare än att få fram en bra story om ämnet.
Janne Josefsson vid Uppdrag Granskning i SVT Göteborg framträder med eget namn. Han beskriver den ängsliga inställningen som att SVT inte klarar av att beskriva vad som händer i landet utan att hamna i beskrivningen av landsbygdsbor som personer vilka kallar “chokladbollar för negerbollar” eller som “vita kränkta män”.
Invandringen, som kallas för “flyktingfrågan” i reportaget oavsett om de personer medierna skriver om är egentliga flyktingar eller inte, är ett annat stort problem för Public Service. Det beror enligt “Lena” på en ängslighet som vuxit efter att SD blivit allt större vilket resulterat i att journalister velat visa sin avsky mot deras “bruna politik”.
”Vi var alltför länge livrädda för att spela tidigare nazister, det vill säga SDare i händerna. Svaret från journalisterna blev lika fel som SDs slutsats: att vi inte ska lyfta upp en enda ansats i SDs kritik mot saker, som att det finns en medieelit eller politisk korrekthet. Att invandring och segregation också kan ge vissa problem.”
Den erfarna SVT-medarbetaren Lena menar att man avstår från att granska för att man inte vill ta reda på vad för “skit” det finns där, för att det kan “gynna nazister och rasister”.
Modiga journalister, som ändå vågat göra inslag om migranter som kanske inte passade in i den överslätande välvilliga mall Public Service ofta vill upprätthålla, fann att kollegor slutade hälsa, pinsamma tystnader uppstod vid kaffemaskinen och de kunde till och med känna sig “utfrysta” av de mer politiskt korrekta kollegorna.
SVTs chef för nyhetsdivisionen, Anne Lagercrantz, känner inte igen att hennes medarbetare inte vågar tala öppet. Men det gör “ont i henne” att Journalistens reporter tvingats till att anonymisera sina källor.
Beställ tidningen och läs hela reportaget i Journalisten
Jan Sjunnesson
Public service – blotta benämningen representerar i dag en absurd paradox, och stod detta begrepp i proportion till medias faktiska ambitioner, skulle dessa försåtligt fariseiska propagandamakare byta ut det vilseledande ”i allmänhetens tjänst” till Public disservice, ty otjänst är just vad det handlar om.
Andreas.
Public service betyder ju ”I Allmänhetens tjänst” SVT är ju bara i vänsterns tjänst så eftersom jag inte tillhör vänstern så vägrar jag att vara med och finansiera denna vänsterpropaganda som vi dagligen matas med.
Det är inte lätt att jobba på PKmedia och inte applådera och jubla åt allt som man måste tycka.
Det är nog så att varje antydan till att inte sjunga unisont i PKkören ses med stor skepsis.
I det fall någon är minsta kritisk så är jobbet i fara och befordran kan de direkt glömma.
Men det har börjat ändras i och med att Sverige befinner sig i ett akut krisläge som bara förvärras. Idag kan man se kritiska artiklar och reportage i Pk media om den omhuldade islamismen och invandringen. I bland väldigt inlindade.