Rubriken kommer från en liten pamflett som i dagarna damp ner i vår brevlåda. Den är framtagen av ”Undenäs asylgrupp”. Undenäs är en liten by utanför Karlsborg som har begåvats med 2 asylboenden. Det ena är under avveckling och det andra kommer att läggas ner under februari 2017.

Den lilla pamfletten råkade hamna i brevlådan samtidigt som lokalföreningen för SD skickade ut en liten lägesredovisning om vad man gjort i kommunen. Något som naturligtvis gav reaktioner på insändarsidan i vår lokaltidning.

Den lilla pamfletten handlar om 3 ”flyktingars” olika öden innan man kom till Sverige. Det lustiga är att det i realiteten inte är flyktingar, inte om man följer definitionerna i FN:s flyktingkonvention och Dublinkonventionen.

Den första berättelsen handlar om en ung man från Syrien som först beger sig till Turkiet och börjar att arbeta där. Där hör han på TV att livet i Sverige var bra och eftersom det var så trist och jobbigt i Turkiet så begav han sig naturligtvis till Sverige, den vanliga vägen per båt via Grekland och sedan genom hela Europa. Knappast en person man kan kalla flykting.

Den andra är en unga man som ”flytt” från militärtjänsten i Eritrea. Först tar han sig till Sudan och sedan genom halva Afrika till Libyen och över Medelhavet. Hade hade naturligtvis inga pengar, men på något mirakulöst sätt så lyckades familj och vänner transferera pengar till honom under hans färd genom öknen.

Hans stalltips är att när man kommer till Italien så ska man inte låta myndigheterna ta ens fingeravtryck, inte om man vill fortsätta till ett annat land. Via ”kringelkrokiga” vägar kom han så småningom till Göteborg och så småningom till Undenäs. Nu ska han återvända till Göteborg ,där han till skillnad från svenska ungdomar begåvats med både lägenhet och utbildning. Inte heller honom skulle Lusharpan vilja kalla flykting.

Den tredje personen är en kvinna från Afganistan. Hon hade en utomäktenskaplig relation vilket tvingade familjen att flytta till Iran där man också började att arbeta. Det är i och för sig synd om kvinnan som drabbas av en medeltida religion, men hon kan knappast kallas flykting. Livet var dock tungt i Iran och man sa upp sin lägenhet och för dispositionen som man fick tillbaka tog man sig till Sverige via Turkiet.

Lusharpan tycker att pamfletten var bra. Den visar med all önskvärd tydlighet hur få riktiga flyktingar det finns. Som det Europeiska gränsskyddet Frontex redan konstaterat så är huvuddelen, drygt 60%, migranter, men det vill inte de politiskt korrekta inte låtsas om. Inte ens Undenäs asylgrupp.

Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras