INVANDRING. Lars Åberg är 66 år och han har bott i Malmö i närmare 60 år. Sedan decennier har Åberg skrivit otaliga nyhets- och debattartiklar om Malmö, främst om kultur- och integrationsfrågor. Nu har han skrivit en bok om den snabbt ökande segregationen i Malmö. 

Bokens underrubrik – ”Om Sverige i morgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? – gör att den borde vara obligatorisk läsning för politiker, journalist och varje person som har rösträtt i Sverige.

Lars Åberg är efter nästan 60 år i Malmö en trovärdig guide liksom vår egen Eva-Marie.  I förordet till boken skriver han:

Befinner man sig länge i samma miljö kan det ta tid att uppfatta hur förhållandena förändras. Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset – och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit. Jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till för att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.

Samhällets pågående förfall märks på alla nivåer. Många institutioner och myndigheter har slutat fungera som avsett. Vuxenvärldens flathet blir uppenbar i de mångkulturella områdenas skolor, där bränder, glaskrossning, hot och våld hör till vardagen. Lars Åberg ger en konkret beskrivning inifrån av eftergivenheten, långt ifrån politiker och journalisters skrivbordsperspektiv:

I slutet av terminen brinner det i skolsköterskans rum i en Malmöskola. Någon dag senare står jag i en korridor och pratar med en bekant som är lärare där. Tre killar i högstadiet går förbi och knuffar plötsligt in läraren i den stora fönsterrutan bakom oss med ordentlig kraft. Det skräller till och rutan skallrar och de skrattar högt medan läraren ler lite stukat. Jag frågar hur han kan acceptera sådant och han svarar att man vänjer sig.

Lars Åberg gjorde 2003 en granskande reportageserie för Sydsvenskan om just Rosengård, vilket renderade honom en utfrysning från en del av hans kollegor. De mer eller mindre låtsades att han inte fanns. Att berätta sanningen ansågs nämligen stigmatiserande. Rosengård skulle 1999 –2002 göras till ”ett nationellt exempel” med ”en övergripande vision”. Ord som ”dialog”, ”delaktighet”, ”träffpunkter” och ”lokal demokrati” användes flitigt i alla de nya projekt som sjösattes. Luttrat beskriver Åberg haveriet:

Man har under tusentals möten och hundratals konferenser låtsas att verkligheten sett annorlunda ut än den gjort. Massor av människor har arbetat med någonting som i värsta fall skulle kunna beskrivas som en kollektiv livslögn. Beslutsfattarna har velat se Malmö som en framtidsstad utan att reflektera alltför mycket över att denna framtid skulle kunna komma att se helt annorlunda ut än de tänkt sig.
De har trott att moderniteten, den svenska välviljan med dess specifika förnuft och intrikata strukturer, skulle övertyga alla om vilken väg som leder framåt.
Bara något år senare karaktäriserades Rosengård av skolan och polisen som en kaotisk stadsdel, dessa nationella exempel och storstadssatsningar till trots.

Därefter har hederskulturens grymma konturer framträtt tydligare. Den religiösa radikaliseringen har tilltagit, ”shariapolis” har blivit ett nytt svenskt begrepp, men i det socialdemokratiska Malmö använder sig makthavarna fortfarande av tanken att samma sociala ingenjörskonst som en gång byggde Sverige också är funktionell idag.

De tycks inte reflektera över att helt andra människor med helt andra värderingar nu är föremål för deras omsorger. Fortfarande ser stadens röd-gröna makthavare den vita högerextremismen/nazismen som det stora hotet och fortfarande gäller mantrat att det är socioekonomiska faktorer och inte koranen som är orsaken till den jihadistiska rekryteringen.

Svenska politiker har ju på alla nivåer sedan länge knutit band till islamistiskt präglade föreningar, vilka fått rikliga bidrag genom åren. Islamic Center, Malmös första moské, stod klar 1984. Där har skrifter delats ut som gör det klart att profeten Muhammed kraftigt förbjuder muslimer att anamma icke-muslimers livsstil.

Politiker och media håller sig på behörigt avstånd. De vill inte ta ställning till sådana påbud. Tystnaden breder ut sig när röstfisket pågår i den nya demografin.

Genomgående låter författaren människor med olika åsikter om Malmö och stadens framtid komma till tals och han ställer också kritiska följdfrågor så att inga resonemang blir otydliga eller hängande i luften.

Lärare, sjukvårdspersonal, poliser, beslutsfattare med flera berättar om sin vardag och sin Malmöbild – vissa ansvariga politiker som talat sig varma för öppenhet och dialog med media vägrar emellertid att ställa upp, bland dem Ilmar Reepalu.

Verklighet som framträder är så konkret och odiskutabel. Malmö är en stad där den svenska flatheten och den politiska oviljan att ta itu med obehagligheter sedan länge är utbredd. Besvärjelser och visioner har ersatt den handfasta verklighetsbeskrivningen. Många av dem som lever i Malmö tycks inte känna den minsta solidaritet med det svenska majoritetssamhället. Så här kan det gå till i experimentverkstaden Malmös missbrukade välfärdsindustri, enligt några av författarens källor:

”Man kan skilja sig på pappret och få två lägenheter, och hyra ut den ena i andra hand. Man kan ha tre fruar och få två extra lägenheter genom att registrera två av kvinnorna som anhöriga. Man kan missköta sin lägenhet, men få medlemsavgiften i hyresgästföreningen betald så att dess jurist kan arbeta för att man ska få bo kvar.”
Och det uppstår ständigt nya affärsmöjligheter. Man kan sitta utomlands och hyra ut sin lägenhet till åtta personer och få intäkterna och bostadsbidragen skickade till utlandet. Man kan hyra ut en tillfällig bostad för 15.000 kronor dygnet åt en hemlös familj som socialtjänsten måste ta hand om. Som familjehem för ensamkommande ungdomar kan man få minst 15.000 kronor per person och månad och ytterligare 4.000-8.000 kronor i omkostnader per person och månad.
”Jag har betalt ut 73.000 kronor för att flyga hit en kvinna och hennes nio barn, som skulle återförenas med det syskon som redan själv hade tagit sig hit”, berättar en socionom.

”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?” Som författaren skriver i sin dedikation: ”Framtiden är här!”.

Invandring och Mörkläggning

Sydsvenskan

Boken kan beställas HÄR.