Två av damlandslaget i handbolls bästa spelare ger sig in i debatten om den lilla mörkhyade pojke som exponerades av Åhléns i en annonskampanj som gick snett.

Jamina Roberts och Loui Sand berättar hur svårt det är att vara svart i Sverige, för att inte säga ett helvete.

Det finns med all säkerhet människor i Sverige som ogillar människor med mörk hy och som utsätter dem för både diskriminering och rasism. Vi minns exempelvis hatbrottet i Malmö för ganska exakt tre år sedan, där en svart man utsattes för rasistiska glåpord innan han misshandlades svårt inför sin egen son. Nu valde svensk media att inte beskriva hela händelseförloppet, då sanningen var sådan att den inte stämde in i det mönster som ritats upp under flera år. Förövarna var nämligen av arabiskt ursprung, vilket vi kan läsa om på denna webbsida och tidigare på Petterssons.

Rasismen är inte bara vit, utan finns i inom alla etniciteter. Trots detta har svensk media, många politiker och vänsterinspirerade intressegrupper utsett vita till de som står bakom allt hat och all rasism som drabbar minoriteter. Sanningen svider nog och förmodligen är det därför media undanhåller den för sina kunder.

Roberts och Sand slår nu ett slag för den lille pojke som utsattes för hat på Åhléns Facebook-sida. Att hata och hota är de fegas signum och när oskyldiga barn drabbas av detta gissel har man passerat en gräns. Att kritisera och ifrågasätta är en helt annan sak och något som tillhör en sann demokrati, men i Sverige har ofta just kritik och ifrågasättande blivit ett välkänt slagträ i den politiska debatt som handlar om migration.

Både Roberts och Sand upplever hur de kränks och utsätts i det offentliga, både på krogen, i affären och på handbollsplan. Detta är inget fenomen som mörkhyade har ensamrätt på. När Sverigedemokrater nekas tillträde till restauranger, misshandlas i hemmen eller förlorar sina jobb p.g.a. sitt politiska engagemang, är och förblir detta en form av den diskriminering och rasism som de bägge handbollsspelarna anser sig vara föremål för. Det svåra för denna genus- och identitetsförespråkande vänster blir när en Sverigedemokrat som Jonas Chongera från Forshaga nekas tillträde till restauranger och utsätts för hat på nätet. Jamina Roberts och Loui Sand har förmodligen inte en aning om att Sverigedemokraterna har en kommunpolitiker som är mörkare än de själva är och har sitt ursprung i Kongo-Kinshasa.

När SSU dessutom arrangerar tillställningar där vita inte är välkomna, får debatten om rasism och diskriminering en motsatt effekt. Ni minns käbblet om Fazers Kinapuffar och den lilla figur som fanns på påsens omslag i decennier. Jag garanterar att ingen tittade på denna figur med rasistiska ögon och ingen brydde sig det minsta om den lilla figur som symboliserade Kina, eller rättare sagt kineser. Inte förrän en adopterad asiat saknade uppmärksamhet kring sin egen person och vände sig till media för att få den. Det som skedde efter hans lilla projekt var att nätet svämmade över av negativa kommentarer, vissa hatiska, andra bara kritiska och plötsligt kunde man se mängder av egentillverkade nidbilder på kineser i social medier. Hade denna adopterade asiat låtit bli detta, hade få ens noterat denna lilla figur och ingen hade ens brytt sig. Nu fick det en motsatt effekt och samma fenomen ser vi efter Åhléns kampanj.

Förstod verkligen inte Lina Söderqvist, marknadschef på Åhléns, att detta skulle väcka reaktioner? Tobbes medieblogg har ett inlägg om detta som väcker en del funderingar. Det finns många svenskar som inte fallit in i identitetsvänsterns märkliga syn på mångkultur och som inte accepterar att våra traditioner nedvärderas och raseras. Gör ingrepp på detta och ni kommer att få se reaktioner av olika slag, ni kommer att få se det nu och ni kommer att få se det i framtiden. Varför inte bara acceptera att vi bor i Sverige, att vi i Sverige har traditioner, en kultur och låt de som tyr sig till dessa få fortsätta med det? De som inte vill kan väl bara låta bli.

Om Jamina Roberts och Loui Sand i det svenska damlandslaget ser problem med att de är mörkhyade i ett land som i tusentals år befolkats av vita, borde de rikta sitt missnöje mot den vänster som gjort etnicitet och hudfärg till en viktig fråga i debatten. Ju fler som gör inlägg där man nedvärderar svenska traditioner och där man klistrar ”rasister” på vita människor, ju fler kommer att rikta sitt missnöje mot de som står i fokus och detta faktum kommer inte på några vis att gynna tjejer som Roberts och Sands.

Jag har inga problem med mörkhyade människor (eller några människor) så länge de respekterar och accepterar det samhälle vi lever i, vilket jag är övertygad om att Roberts och Sand gör, men problemet uppstår när jag som vit man kallas rasist för att jag kritiserar minoriteters krav på särbehandling, en urflippad migrationspolitik och ett ständigt gnällande över det land som generationer av svenska medborgare byggt upp till något riktigt bra.

GP