EXTREMVÄNSTERN. Svenska medier och myndigheter, inga nämnda och inga glömda, är fulla av journalister och tjänstemän med bakgrund i 68-rörelsen. Det ligger inprogrammerat i deras DNA att deras uppdrag är att få medborgarna att tycka rätt, i rätt frågor. Olyckligtvis är många av dessa journalister och tjänstemän relativt högt uppsatta i de olika organisationerna. Deras riktlinjer följs av yngre kollegor, som hoppas på fasta anställningar och karriär. De är ofta fega och mest intresserade av ett bekvämt liv, i vilket bostadslånen kan fortsätta amorteras och rödvin köpas in till helgen. Det är ingen kultur för självständigt tänkande. 

När en svensk myndighet ska granska våldsbejakande vänsterextremism anlitas en person som själv förefaller lojal med de grupper han skriver om – dock utan att detta redovisas, skriver författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius.

Av Anna-Lena Lodenius

Ett exempel är att när en svensk myndighet ska granska våldsbejakande vänsterextremism anlitas en person som själv förefaller lojal med de grupper han skriver om – dock utan att detta redovisas, skriver författaren och journalisten Anna-Lena Lodenius.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) – tidigare Ungdomsstyrelsen − har nyligen släppt flera rapporter om våldsbejakande extremism som fokuserar på extremhöger, extremvänster och radikal islamism.

De handlar till stor del om genusfrågor, vilket väl får ses som ett kvitto på myndigheters trendkänslighet nu när normkritik är modeordet för dagen. Av rapporterna framgår att kvinnor i extremvänstern är relativt sett mer jämställda jämfört med i andra våldsbejakande miljöer. Det betyder till exempel att de beter sig nästan lika illa som män i åtminstone ett avseende: de deltar oftare i brottsutövningen än i andra extremistmiljöer.

Extremvänstern avviker också från andra våldsbejakande miljöer genom att ha en väsentligt mycket bättre relation till etablissemanget. Det är på sätt och vis symtomatiskt, vänsterextremism ses av olika skäl ofta inte som en lika allvarlig form av radikalism. Just därför blir det viktigt med en kritisk diskussion – särskilt när avsändaren av en forskningsrapport är en statlig myndighet.

Måns Lundstedt, som skrivit den rapport som handlar om våldsbejakande vänsterextremism (pdf), presenteras som forskarassistent vid Södertörns högskola. Han har tidigare skrivit en masteruppsats i sociologi på Lunds universitet om den radikala frihetliga vänstern i Umeå åren 2002–2013, där han berättar öppet om komplikationer med att både känna en miljö inifrån och granska den akademiskt (något han beskriver som ”insiderforskning”):

”Jag har också behövt kämpa för att undgå den egna viljan att skriva historien som jag själv önskar att den såg ut.”  

Sannolikt är rapportförfattaren även identisk med en person med samma namn (det finns bara tre) som skrev under ett debatt-inlägg i Sydsvenskan i september 2015 för den autonoma vänstergruppen Förbundet Allt åt alla.

Jag skriver ”sannolikt” eftersom jag har haft kontakt med Måns Lundstedt via mejl, men efter att jag hade preciserat mina frågor valde han att inte återkomma. Oaktat detta kan vi i alla fall konstatera att Allt åt alla fått en välvillig presentation i MUCF-rapporten.

Dagens extremvänster skiljer sig från de grupper som agerade kring 60- och 70-talen genom att fästa mindre vikt vid organisering och ideologiska konflikter. Den består framför allt av lösa nätverk, och har fokus på aktioner som både en arena för politisk kommunikation och som medel för att åstadkomma förändring. Rörelsen har uppmärksammats i samband med husockupationer och miljö-aktivism, men även antifascism, en feministisk agenda och i viss mån krav på att stärka djurens rättigheter har varit motiv för olika brott. 

Merparten av den brottslighet som förknippas med extremvänstern har lågt straffvärde och riktar sig mot egendom, men det finns värre inslag. Inte heller Allt åt alla tar avstånd från våldet. I en utvärdering av en demonstration mot Svenskarnas parti i september 2014 skrev de följande:

”Vi menar att skiljelinjen mellan ’bra’ och ’dålig’ taktik inte löper mellan våld och icke-våld, utan mellan en taktik där vi bestämmer, och en där någon annan, i det här fallet polisen, sätter spelreglerna.” 

Allt åt alla har gett politiskt och finansiellt stöd åt Revolutionära fronten, den mest våldsbejakande av alla svenska vänstergrupper som existerade från början av 1990-talet till 2015.

Våren 2014 visade SVT:s Uppdrag granskning hur Revolutionära fronten kastat brandbomber genom ett fönster intill en sovande person. Vid ett tillfälle attackerades två slovakiska gästarbetare med våld eftersom de burit en t-shirt med en symbol som angriparna inte förmådde att tolka på ett korrekt sätt, och de drog därför den felaktiga slutsatsen att männen var fotbollssupportrar. Angreppet filmades och klipptes ihop med ljudeffekter till en suggestiv video som lades ut på nätet.

Det var en antirasist som fick det längsta straffet i rättegångarna efter nazist-attacken på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013. Joel Bjurströmer Almgren, aktiv just i Revolutionära fronten, hade stuckit en kniv i ryggen på en nazist och fick 5 år och 7 månaders fängelse för detta och andra brott. 

Den autonoma vänstern underkänner rättsstaten i dess nuvarande form, och ser ofta de som döms i den egna rörelsen som politiska fångar. Det producerades T-tröjor och olika föremål med texten ”Free Joel” som spreds över hela Europa.

Ingenting av detta nämns i MUCF-rapporten. Tvärtom påstås det att de så kallade Göteborgskravallerna 2001 blev en vändpunkt, och att den autonoma vänstern numera uteslutande strävar efter politisk påverkan. Det må gälla för vissa delar av miljön, men det är som framgått knappast någon allmän sanning.

Måns Lundstedt skriver att extremvänsterns kamp förs ”för alla människor”, vilket sägs avvika från andra våldsbejakande miljöer som agerar ”för en särskilt religiös eller etnisk/nationell grupp”.

Men den autonoma vänstern markerar ofta mot dem som inte delar rörelsens världsbild och det sker med hot, trakasserier, skadegörelse och i vissa fall även våld. Måltavlorna är långt ifrån bara de som är en del av extremhögern och SD, även representanter för Allianspartierna har drabbats, liksom företrädare för olika myndigheter som Arbetsförmedlingen och Migrationsverket.

Allt åt alla kan inte ställas till svars för allt detta, vi talar som sagt om en löst sammanhållen grupp utan självklara centrum och ledare. Men som forskare anlitad av en myndighet har Måns Lundstedt ett ansvar att inte leverera friserade bilder, och som statens företrädare har Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ett ansvar att kvalitetsgranska sina texter.

I det historiska avsnittet hoppar författaren över de mer terrororienterade vänstergrupperna som agerade främst under 60- och 70-talen, men i några fall betydligt senare. Trots att det specifikt nämns att den autonoma vänsterns rötter kan sökas bland annat i Tyskland och Italien tas vare sig Rote Armee Fraktion (RAF) eller Röda Brigaderna upp.

Måns Lundstedt påpekar att få i extremvänstern har valt att söka hjälp via till exempel Exit på Fryshuset när de vill lämna miljön, och förklarar det med att rörelsen är antiauktoritär, icke-hierarkisk och lös i konturerna. Allt detta stämmer. En annan förklaring är att det inte är särskilt stigmatiserat att vara extremvänster i Sverige, vilket bevisas av att forskarrapporter som denna inte fått ledningen på en myndighet att höja på ögonbrynen innan den sändes till tryck.  

I samband med stora polisinsatser mot den autonoma vänstern i Mälardalen 2013 publicerade Allt åt alla en artikel med rubriken ”Bejaka radikaliseringen! Om repressionen mot Revolutionära fronten”.

 ”Vi kan inte buga oss fram till kommunismen. Bara kämpa oss dit. Genom att vägra låta andra sätta våra agendor, definiera våra projekt eller angripa våra breda miljöer. Vare sig angreppet kommer från fascister, säkerhetspolisen, borgerliga ledarskribenter eller liberala expertutredningar. (Min fetning)”

Den här gången ska de väl knappast finna anledning att klaga.

Av Anna-Lena Lodenius