INSÄNDARE. I det korta perspektivet synes Ryssland, med tanke på bl a Ukraina, vara ett hot mot Väst/NATO.  Men flera faktorer pekar på att Ryssland i framtiden kan komma fram till att landet geopolitiskt har mer gemensamt med Väst än med Kina.

Under sommaren 2016 hävdade Putin att ukrainska terrorister verkade på Krim. Kort därefter påbörjade Ryssland stora oannonserade militärövningar vid Ukrainas och de baltiska staternas gränser. I den 2016 publicerade boken ”2017. War with Russia” av den engelska f d NATO generalen Sir Richard Shirreff (han var NATOS vice befälhavare, deputy SACEUR) börjar kriget mellan NATO och Ryssland på samma sätt. Skillnaden är att i boken anklagar Putin USA att utbilda ukrainska armén i moderna vapen. Med detta som förevändning invaderar Ryssland södra Ukraina för att få en landförbindelse med Krim. Samtidigt skapar Ryssland oroligheter bland den ryska befolkningen i de baltiska staterna, med demonstrationer och upplopp, och drar ihop stora styrkor vid dess gränser.

NATO sammankallar ett möte om huruvida man kan åkalla paragraf 5 i avtalet (Washington dokumentet), den som säger att ett anfall mot en medlemsstat är ett anfall mot alla stater i organisationen. Grekland vägrar, de har alltför stora lån till Ryssland, Ungern lika så, de är på ”god fot” med Putin, England har en Chamberlain liknande premiärminister (peace in our time) och vägrar (det är ju Rysslands intresseområde) och Tyskland är pacificerat. Förutom de tre baltiska staterna och Polen, som alla har minnet av den brutala ryska ockupationen under och efter andra världskriget i färskt minne, är det endast USA, med en kvinnlig president, som inser faran av ”appeasment” och yrkar på att paragraf 5 skall implementeras. Eftersom tillämpningen av denna paragraf måste vara enhällig blir det därför ingen reaktion från NATO. Ryssland läser av NATO:s osämja och invaderar de baltiska staterna och inom några dagar kontrollerar de Baltikum. I invasionen råkar ryska styrkor sänka två NATO-fartyg som ligger i Rigas hamn; ett brittisk och ett tyskt krigsfartyg, med man och allt.

Nu förklarar NATO, om än motvilligt av vissa medlemsstater, paragraf 5 vara i kraft. England, som känner sig kränkt (de litade på Putin) och frustrerade, sänder sitt nyaste och enda hangarfartyg Queen Elisabeth till Östersjön samtidigt som USA beordrar sin 6:e flotta i Medelhavet att för full fart segla till Östersjön. Problemet med det brittiska hangarfartyget är inte bara att det saknar stridsflygplan, pengarna räckte till, utan att det även saknar eskortfartyg. Följden blir att en rysk ubåt sänker det brittiska hangarfartyget med tusentals man som omkommer.

Den brittiska premiärministern tvingas att avgå och en ny Churchill liknande tar vid, sparkar de politiskt korrekt tillsatta försvarsministern och överbefälhavaren medan Tyskland är ursinnigt efter sänkningen av det tyska örlogsfartyget. NATO beslutar sig för krig. Med de få resurser de kan uppbringa efter att ha nedmonterat sina respektive försvar de senaste årtiondena får USA stå för merparten av de militära insatserna. Planen är att, som under andra världskrigets invasion av Frankrike, låtsas planera en invasion av Estland, men i hemlighet försöka erövra den lilla ryska enklaven Kaliningrad med sina mot väst riktade atommissiler.

Under tiden har Ryssland fått binda alltfler trupper i de ockuperade baltiska staterna som inlett ett effektivt gerillakrig genom att i förväg ha stationerat vapen, ammunition och förnödenheter i de baltiska skogarna. Framförallt har styrkor från Kaliningrad reducerats. NATO lyckas inta enklaven och rikta om atommissilerna mot Ryssland. Resultatet blir att fred uppnås; Ryssland lämnar de baltiska staterna och får tillbaka Kaliningrad.

Flera slutsatser och frågeställningar uppstår ur detta scenario. Det är inte bara Sverige som nedmonterat sitt försvar, de flesta länderna inom NATO har, med undantag av USA, Estland, Polen, Grekland och England (enligt Shirreff, har England inkluderat officerarnas pensioner i försvarsbudgeten som därför uppgår till drygt 2 %), inte förmått sig att spendera 2 % av sin BNP på försvaret som är kravet. Europa och därmed NATO är, i ett framtida krig, således helt beroende av USA militärt och logistiskt.

Sveriges försvarsdoktrin är alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Denna politik har tjänat oss väl hävdar regeringen. Problemet är bara att vi var långt ifrån neutrala under andra världskriget.  Sverige gav vid flera tillfällen efter mot både Tyskland och England. Margret Thatcher, under en intervju av SVT:s Stina Dabrowski, svarade på frågan hur hon ställde sig till det faktum att Sverige var neutralt under andra världskriget med det korta men dräpande svaret: ”Tänk om alla varit det”.

Och med dagens nära samarbetet med NATO kan vår alliansfrihet i varje fall diskuteras.

Sveriges officiella inställning går ut på att vi förväntar oss att få hjälp från NATO vid ett eventuellt angrepp från Ryssland. Detta innebär att våra grannländer skall riskera sina unga mäns och kvinnors liv för vårt försvar. Dessutom förväntar vi oss att våra grannländer skall betala för nöjet, trots att vi varken vill försvara oss själva eller ens förbinda oss att i gengäld bistå dessa vid ett eventuellt angrepp. En mer osolidarisk, självisk och beklämmande inställning finner man nog inte någonstans i världen. Minimikravet borde vara ett trovärdigt och avskräckande försvar, om inte medlemskap i NATO är aktuellt.

Frånvaron av civilförsvar och planerad motståndsrörelse tränger sig också på här. De baltiska staterna, och troligtvis även Finland och Norge, har, enligt Shirraff, långtgående planer på gerillakrig mot en invasion av främmande makt. Sverige saknar dessutom lager av livsmedel och bränsle (bensin & diesel) i en krigssituation. Detta framkom på ett seminarium under Almedalsveckan 2016 som jag lyssnade på. Allt lager i Sverige finns på nationens vägar, i lastbilar med ”just-in-time deliveries”. Ej heller finns militära eskortfartyg för att säkra import av nödvändiga varor till civilbefolkningen eller ens försvaret.

Sverige är inte längre självförsörjande vad gäller mat (här är nedläggningen av flera svenska mjölkböndernas gårdar talande). Enligt ett scenario tar det bara tre dagar innan Sverige stannar av; mjölken tar slut efter en dag, efter två dagar tar dieseln slut och dag tre stannar bussar och lastbilar vilket får till följd att varken städerna eller försvaret kan försörjas.

I höstas kom en av regeringen utsedd utredning med sitt utlåtande (Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, SOU 2016:57). Ambassadör Krister Bringéus analys är att ”ett krig i Baltikum är osannolikt, men att den ryska statsledningens oförutsägbarhet innebär att det inte är otänkbart”. Och vid ett sådant scenario skulle ”Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium dras in en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”.

Ryssland utgör sålunda ett hot ur ett kort och medellångt perspektiv. Men på lång sikt finns det faktorer som talar för motsatsen. Även om Ryssland varit i krig med flera europeiska stater han landet även varit bundsförvant med både England, Frankrike och USA. De europeiska kungahusen var alla släkt med varandra på den tiden det begav sig och Ryssland och väst står på kristen grund, även om många människor i framförallt Europa är mer eller mindre sekulariserade. Och befolkningen i både Ryssland, Europa och USA består (fortfarande) huvudsakligen av vita, om man nu får ta till rasistkortet.

Men det finns ytterligare två faktorer som talar för ett samförstånd; synen på islam och på Kina. Europa står för en allt större islamisk befolkning med hithörande problem med terrorism och integration och Ryssland har enorma svårigheter med sina muslimska delrepubliker, framförallt Tjetjenien där två inbördeskrig redan ägt rum.

Beträffande Kina kan Ryssland och USA på sikt närma sig varandra (Europa är här mindre involverad). Kina ser sig som jordens ledande nation som ligger mellan himlen och jorden. De ser de senaste 200 åren av förnedrande koloniallt förtryck från USA, Europa och Japan, som en avvikelse från dess flertusenåriga ärorika historia. De är nu angelägna att återta sin ledande position, framförallt i Sydkinesiska sjön där deras ambitioner krockar med USA:s och dess bundsförvanter som gränsar mot Sydkinesiska sjön.

För Rysslands del är det Sibirien som skaver. När Tsarryssland expanderade österut var det på ett försvagat Kinas bekostnad. Få ryssar vill bo och verka i Sibirien medan många kineser är gästarbetare där. Kina kan i framiden mycket väl hävda att Sibirien historiskt sett tillhör Kina och skulle kunna spela ”det ryska kortet”; att invadera för att skydda sina medborgare där. Under 1960 -talet utbröt till och med att småskaligt gränskrig mellan Ryssland och Kina. Ryska diplomater förklarade under det kalla kriget – mellan ”skål och vägg” – för sina amerikanska kollegor att man såg Kina som ett större hot än USA. Idag har Ryssland och Kina avtal om olje- och gasleveranser och även militära övningar, samarbeten som dock kan ändras om omständigheterna förändras.

Sammantaget är en samsyn mellan Väst och Ryssland i framtiden inte omöjlig. Som Churchill en gång uttryckte det: ”Nationer har inga vänner, bara intressen”.

Shirraffs bok, 2017 War With Russia, är dock en bra illustration vad som, i det korta perspektivet, skulle kunna hända om det osannolika inte blir otänkbart.

Lars Hässler 2016

Jur. kand., MCL

2017 – War With Russia. An Urgent Warning From Senior Military Command. General Sir Richard Shirraff, Coronet 2016.

-Pettersson tackar Lars Hässler för den insändaren. Nedan en simulering av ett krig mellan Ryssland och Nato. Mitt förslag är dock att Ryssland släpps in i västs värme och att vi gemensamt bekämpar islamismen.