INSÄNDARE. Som trogen läsare av Det goda samhället, traditionella ”gammelmedia”, alternativa nätsajter, SVT, SR, TV4, The Economist och ibland The Guardian och New York Times, får jag alltmer en obehaglig känsla att Sverige styrs av ett informellt nätverk, en stat i staten, eller som jag kallar det; ett Gülen syndrom. Detta syftar på den turkiske muslimske politikern Gülen, en f d iman, författare och predikant född 1941 och numera bosatt i USA. Tills för några år sedan var han och Turkiets muslimske president Erdogan bundsförvanter, idag är de dödsfiender. Vad som skiljer dem åt vad gäller synen på islam är svårt att förstå. En skillnad är dock att Gülens version av islam betonar vetenskap och forskning, hårt arbete och hans rörelse driver bland annat ett flertal undervisningsanstalter. Han lär även ha fört dialoger med Vatikanen och judiska organisationer.

Efter den misslyckade militärkuppen i somras har Erdogan passat på att försöka krossa Gülenrörelsen som, hävdar han, har vuxit till en stat i staten med tentakler inom armen, flyget, underrättelsetjänsten, universiteten, administrationen, domstolarna och parlamentet. Upp till 60 000 personer, bland dem höga militärer och domare, har arresterats, fängslats eller avskedats.

Att krossa ”en stat i staten” är inte nytt historiskt sett.  Alla moders Gülen krossare var den franske kungen Filip IV.  År 1307 skickade ha förseglade order till landets alla polischefer. Breven skulle öppnas samtidigt en natt det året med instruktioner att omedelbart arrestera rikets alla medlemmar i Tempelriddarordern. Denna religiösa order, som hade sitt ursprung från korstågstiden, hade vuxit sig rik och mäktig, blivit en stat i staten, som kungen inte kunde acceptera. Enligt vissa källor var han t o m satt i skuld till ordern. Alla tempelriddare arresterades, torterades svårt, brändes på bål och ordern upplöstes.

I modern tid, under det kalla kriget, hade en hemlig ultrakonservativ frimurarorder, P2, blivit en stat i staten i Italien med förgreningar inom armen, administrationen, media, domstolarna, Vatikanen, näringslivet, maffian och cheferna för alla tre italienska underrättelsetjänster. Den f d premiärministern Berlusconi och till och med den Savoyske tronpretendenten Victor Emmanuel var medlemmar. P2 hade bildats 1945 och dess ledare var en Lico Gelli (född 1918).  Det uppdagades att ordern var inblandad i ett flertal mystiska kriminella handlingar, bl a den s k Banco Ambrosiano affären med bankmannen Robert Calvi, med tentakler till bland annat Vatikanen. Allt avslöjades när den ökände finansmannen Michele Sindonas finansiella företag kollapsade. Polisen fann i början av 1980-talet dokument där P2 i princip planerade en statskupp. En av följderna blev att regeringen avgick och att P2 upplöstes.

I dag har vi Polen som exempel. I valet för ett år sedan vann partiet Lag och Rättvisa (PiS) en jordskredsseger. Snabbt genomförde man lagändringar som gav PiS möjlighet att tillsätta nya domare i författningsdomstolen och stuva om i ledningarna för Polens säkerhetstjänst och public service. Snabbt avsattes så chefer i public service, som lyder under landets finansminister. För detta har Polen fått utstå hård kritik från inte bara Sverige utan även från Bryssel, där det vimlar av politiskt korrekta parlamentariker och byråkrater.

Har Sverige en stat i staten, ett Gülen syndrome? Både ja och nej. Inte formellt genom någon organisation, förutom de politiska partierna MP, V och S, men kanske genom ett informellt nätverk av likasinnade politiskt korrekta personer. Förutom i regeringen har PK-vänstern tentakler i hela samhället. Inom media har vi SVT, SR, TV4, DN och Aftonbladet som alla håller på att ”rasifieras”. Svenska kyrkan verkar genomsyrad av politisk korrekthet där bland annat kyrkorummet upplåts till muslimer att ha bönestund i.

I rikets förvaltning ingår flera höga tjänstemän i nätverket, framförallt rikspolischefen och migrationsverkets f d GD som främsta företrädare. Även Säkerhetspolisen SÄPO ingår, i alla fall med tanke på att de två sistnämnda varit chefer där också. Vissa personer inom åklagarväsendet och domstolarna kan också sägas ingå, åtminstone om man ser på de beklämmande milda domarna, om några över huvudtaget utdöms, mot våldtäktsmän, våldsverkare, stenkastare och mördare.

Inom sjukvården har vi Barnläkarförbundets ordförande som i det längsta vägrat åldersbestämma flyktingbarn. Skolverkets f d GD, kontrade, efter att de katastrofala PISA utvärderingarna för Sveriges del publicerades, att svenska elever minsann var bra på i alla fall engelska och jämlikhet. I skolan verkar det vara kaos, där elever i vissa skolor helt tagit över med sexuell mobbing och hot mot lärare. Här har samhället, främst rektorer och skolmyndigheter, abdikerat genom sitt uteblivna stöd till lärarna. Nu står landets museer på tur, även de ska inrikta sig på att blir politiskt korrekta.

Diskrimineringsombudsmannen, DO, tar ibland upp helt bisarra ärenden till behandling, ofta på klagomål från muslimer som anser sig kränkta och diskriminerade (och utdömer ofta skadestånd till de klagande). På universiteten inrättas professurer i allehanda genusfrågor och Allmänna arvsfonden ger stora bidrag till muslimska organisationer. Inom civilsamhället har vi advokatsamfundets generalsekreterare som helt oblygt är ett särintresse och hävdar att pensionärerna minsann ska minska sin välfärd för att vara humanitära.

Men mest frapperande är inflytandet inom public service, där upp till 82 % av de anställda sympatiserar med MP, V, S och Fi. Vem äger egentligen SVT och SR? Och hur styrs koncernen? Enligt statuterna är det en förvaltningsstiftelse med en styrelse med 13 ledamöter med politisk bakgrund. Efter förslag av de politiska partierna utses dessa formellt av regeringen. Politiker och f.d. politiker, således. Och deras likasinnade vänner. De styr sålunda svensk public service genom att utse styrelserna för SVT och SR. Att som Polen byta ut dessa efter ett regimskifte verkar helt naturligt, inget att förundra sig över.

Ingen ändring kommer att ske förrän valet 2018. Ett troligt scenario är att S, M och SD blir ungefär lika stora med kanske 25 % av rösterna vardera. Då kan det bli antigen S och M eller M och SD som bildar regering med stöd av några mindre partier. Så länge som MP och V hålls utanför kan förändringar börja ske. Ett annat alternativ är att SD blir störst med 30 eller 35 % av rösterna, inte troligt men heller inte osannolikt. Vid ett eventuellt regimskifte, där det svenska Gülen syndromet måste brytas, är det nödvändigt med stora förändringar. Public service är i så fall en bra start.

Lars Hässler