Från bloggen iotakt av Fredrik Antonsson

Tänk dig en kombo mellan Evita och Mamma Mia, musikalen om Mona Sahlin och hennes senaste eskapader. Skulle inte det kunna bli något som gick för utsålda hus? Där historien följer en röd tråd och där man skulle kunna vara så fräck att man använde sig av ABBA:s låtskatt för en annan musikal? Mona – musikalen…

Få historier berör så mycket som de där en tragedi vävs ihop med verkligheten, och dessutom innehåller mycket av det som i den prydes ögon betraktas som synd och skam. Om sedan berättelsen inte riktigt går att förstå – eller där man inte kan väva ihop trådarna – förrän under de sista minuterna av föreställningen är det i det närmaste fulländat. I Mona – musikalen anar vi skälen till varför manuset ser ut som det gör, men ingen vet ännu hur showen slutar. Inte ens huvudpersonerna.

Akt 1. Mona fixar jobb till sin bäste vän, till Hernando. Hernando är först glad och lycklig men blir alltmer bedrövad ju längre in i handlingen man kommer, trots att han inte behöver visa sig på jobbet och trots att han har sin bästa vän Mona som chef. Mona sjunger ut till Hernando för att få honom på bättre humör.

”Länge, länge leve kärleken – min bästa vän, Hernando. Fyll ditt glas och höj en skål för den, för kärleken, Hernando! Spela, spela melodin och sjung sången om lyckan. Länge, länge leve kärleken, den kärleken, Hernando!

Ska vi skåla för dom andra som fick evig kärlek och den tro som bor i varje sång? Eller skåla med varandra? Vill du dricka för den lycka som jag upplevde en gång… Det är lika sant som sagt – den vackra sagan den blir aldrig, aldrig lång…”

Hernando tittar på Mona och undrar ifall inte hon, hon som tycker att han – Hernando skulle kunna gå i god för honom så att han kan få en fin bil och en ännu finare bostad. Allt Mona behöver göra är att skarva lite om hans lön och hitta på en anställning till – i Monas eget företag. Hernando tar ton och skiftar till engelska – och hoppas att Mona fattar vad han vill ha sagt.

”I work all night, I work all day, to pay the bills I have to pay – ain’t it sad? And still there never seems to be a single penny left for me. That’s too bad. In my dreams I have a plan… If I got me a wealthy woman – I wouldn’t have to work at all, I’d fool around and have a ball. 

Money, money, money – must be funny in the rich man’s world! Money, money, money – always sunny, in the rich man’s world. Aha-ahaaa! All the things I could do, if I had a little money. It’s a rich man’s world…”

Mona tittar storögt på Hernando, upphetsad över hans ambitioner i livet. Tillsammans skall det här bli något lika hemligt som underbart. Scenen släcks.

Akt 2. Mona och Hernando är på visning i en riktig fashionabel lägenhet, med en underbar utsikt. Hernando springer omkring som kalv på grönbete i den tilltänkta bostaden, och Mona är lycklig över att se sin bästa vän må som bäst. Hernando tar ton och vet vilka knappar han skall trycka på för att få Mona med på noterna.

”I feel a kind of fear, when I don’t have you near. Unsatisfied, I skip my pride, I beg you, dear…

Don’t go wasting your emotion! Lay all your love – and money – on me. Don’t go sharing your devotion
Lay all your love – and money – on me.”

Mona svarar närmast i affekt, med tindrande ögon och på samma främmande språk med ett kryddmått av ett tredje språk.

”People everywhere. A sense of expectation hanging in the air. Giving out a spark. Across the room your eyes are glowing in the dark. And here we go again, we know the start, we know the end – masters of the scene. We’ve done it all before and now we’re back to get some more, You know what I mean.

Voulez-vous  – a-ha. Take it now or leave it – a-ha. Now is all we get – a-ha. Nothing promised, no regrets. Voulez-vous – a-ha. Ain’t no big decision – a-ha. You know what to do – a-ha. La question – c’est voulez-vous? Voulez-vous…?”

Någon säger att lägenheten kostar mycket mer än en polis har råd med. Mona skrattar och säger att Hernando minsann är en biträdande sekreterare hos den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Någon säger till Hernando att hyran är 18 lax. Hernando skrattar rått och viftar med ett papper han har fått av Mona. Mona säger att om Hernando vill ha lägenheten så skall Hernando få lägenheten. Scenen släcks.

Akt 3. Mona ser förtvivlad ut. En elak journalist står och viftar med samma papper som Hernando viftade med i den förra akten. Han säger att Mona har gjort fel, att hon har gjort bort sig – igen. Hernando syns inte på scenen. Mona tar fram mobilen så fort murveln är borta och ringer Hernando, som inte svarar. Mona läser in ett meddelande på Hernandos mobilsvar.

”Den stora kärleken, vart tog den vägen sen? Hur gick den melodin som var så spröd och fin? Fast vi kan gå bredvid varann – så är du långt från mig. Och mina känslor, dom når inte fram till dig…

Säg, vem kan svara och vem kan förklara? SOS! Var är min kära som var mig så nära? SOS! Vem är du, som jag nu inte känner igen? Var är han, denne man som en gång var min bästa vän?”

Hernando svischar förbi i en nedcabbad Audi i orkesterdiket, men vägrar att stanna för vare sig journalister eller Mona. Hernando sjunger till bilstereon medan han ser Mona i backspegeln.

”Here’s to us – one more toast and then we’ll pay the bill. Deep inside – both of us can feel the autumn chill. Birds of passage, you and me. We fly instinctively. When the summer’s over and the dark clouds hide the sun, neither you nor I am to blame when all is said and done…

In our lives we have walked some strange and lonely treks. Slightly worn but dignified and not too old for sex. We’re still striving for the sky, no taste for humble pie. Thanks for all your generous love and thanks for all the fun. Neither you nor I am to blame when all is said and done…

It’s so strange when you’re down and lying on the floor, how you rise, shake your head, get up and ask for more. Clear-headed and open-eyed? With nothing left untried? Standing calmly at the crossroads? No desire to run? There’s no hurry any more when all is said and done…”

Mona står kvar i ett avgasmoln från bilen hon fixade finansieringen till utanför lägenheten som hon också fixade finansieringen till. I varenda buske, en journalist och var och varannan viftandes med ett papper. Mona gömmer sig i bastubyggnaden och tar ton.

”They passed me by, all of those great romances. You were, I felt, robbing me of my rightful chances. My picture clear, everything seemed so easy. And so I dealt you the blow, one of us had to go. Now it’s different, I want you to know… 

One of us is crying. One of us is lying, in her lonely bed – staring at the ceiling – wishing she was somewhere else instead. One of us is lonely. One of us is only, waiting for a call. Sorry for herself, feeling stupid – feeling small. Wishing she had never left at all…”

Akt 4. Alice Bah Kuhnke och Stefan Löfven får tag i Mona efter många om och men. Mona säger inte mycket, men det gör Alice och Stefan i en duett.

”We’ve been cheated by you since we don’t know when. So we made up our minds, it must come to an end! Look at us now, will You ever learn? We don’t know how but You suddenly lose control. There must be a fire within your soul. Just one look and we can see that pervert ring. One more look and we forget everything. Wo-Ho…

Mona mia, here You go again. My my. How can we resist you? Mamma Mona. Does it show again?
My my. Just how much we’ve missed you? Yes, We’ve been brokenhearted. Green since the day we parted. Why, why did we ever let you go? Mona mia. Now we really know. My my, we should never have let you go…

We’ve been angry and sad about things that you do. We can’t count all the times that we’ve told you we’re through. And when you go, when you slam the door, We think you know that you won’t be away too long. You know that we are not that strong. Just one look and we can see that BDSM-ring. One more look and we forget everything, Woo-Hoo…

Mamma mia, here You go again. My my. How can We resist you?”

Där skulle det kunna ha tagit slut, i ett krasst konstaterande om Monas egenskaper. Men ingen historia om Mona Sahlin skulle vara en historia om Mona Sahlin om inte Claes Borgström får vara med. Den förre jämställdhetsombudsmannen och Monas ständiga side-kick får sista låten – där både Mona, Hernando, Löfven och Bah-Kuhnke dyker upp lagom till refrängen…

”People need hope, people need loving. People need trust from a fellow man. People need love to make a good living. People need faith in a helping hand…”

Snipp. Snapp. Snut. Så var musikalen om Mona kanske slut.

Fredrik Antonsson