Följande artikel finns publicerad i The Jerusalem Post 2016-03-27 och är skriven av Amotz Asa-El. Den redovisar situationen i Europa, som följd av ett dysfunktionellt EU, öppna gränser, muslimsk massinvandring med terrordåd som följd samt förslag ur ett Israeliskt perspektiv, om hur Europas länder skall få bukt med ett problem som kan sluta med inbördeskrig.

De sociala och politiska predikament som ligger till grund Europas islamistiska utmaning liknar illavarslande de som orsakade tillbakagången hos det antika Rom.

”Du gråter som en kvinna eftersom du inte kan försvara dig som en man” säger modern till Muhammad XII, när han som gråtande emir lämnade Alhambra för ceremonin där han till Spanien överlämnar Islams sista västeuropeiska rike.

Det hände 1492. Nu har pendeln svängt. När muslimer denna vecka återigen tvingade det kristna Europa att söka skydd, var den som fällde tårar EU:s utrikespolitiska chef Federica Mogherini.

Angriparnas tillhörighet, motivation och mål blev klara strax efter att de mördat tiotals och härjat i EU:s huvudstad. De aktiverades av Islamiska Staten vilken genom sin nyhetsbyrå förklarade att avsikten är att attackera ”Korsfararnationerna” – det vill säga kristenheten – och att den för dem har i beredskap ”svarta dagar ”som kommer att bli mycket värre än vad Europa hittills har fått utstå.

Frankrikes president François Hollande’s uttalande efter Novemberattackerna i sitt land ”Frankrike är i krig” blev den här veckan ”Europa är i krig.”

Det islamistiska kriget mot Europa har nu nått EU:s högkvarter, skakande de flaggstänger som kantar det och strax efter det att en stor EU-medlem – Storbritannien – hade utfärdat en resevarning till EU:s huvudstad.

Få åtgärder kan starkare förfäkta den växande misstanken om att EU är ett misslyckat experiment och att den muslimska utmaningen som har skapats av många europeiska regeringar kommer att bli unionens undergång.

Den nuvarande muslimska utmaningen har utvecklats under knappt tre årtionden och efter det att Västeuropa öppnade sina portar för den invandring som det till stor del har misslyckats med att absorbera.

Historiskt har dock Europa och islam sedan det åttonde århundradet tidvis varit osams, när muslimska arméer erövrade Spanien och sedan invaderade Frankrike genom Pyrenéerna, före landstigning i Italien för att nå Rom.

Åtföljande muslimskt styre, från Barcelona till Sicilien, kan vara betydelselösa för dagens kristna européer men för vissa muslimer är minnet både levande och upplysande. På samma sätt förblir den Osmanska erövringen av Europas andra ände, traumatiska minnen i Grekland, Bulgarien, Serbien och Ungern.

Nu återvänder detta arv av disharmoni till nutiden.

Till skillnad från tidigare muslimska inträngningar in i Europa, som följde militära erövringar, följer nuvarande närvaro en mestadels fredlig invandring vars orsaker och resultat för tankarna, inte till det medeltida Europas kamp mot sina muslimer, men det antika Roms nedgång och fall.

Innan Rom ”överlämnats till tygellöst raseri från Germanska och Skytiska stammar”, som Edward Gibbon uttryckte det i ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire”, antalet romare som anslöt sig till sin armé sjönk stadigt; medelklassen var överbeskattad för att finansiera grandiosa offentliga projekt; städerna som en gång var imperiets sociala ryggrad sönderföll under tyngden av utländsk migration; en hednisk elit som alltmer skydde politik och en ny religions tillhängare som hotade de sociala, politiska och kulturella ordningarna.

Mycket av detta har gradvis men kontinuerligt försiggått i Europa under de senaste decennierna.

Liksom i det antika Rom, har Europa avsiktligt öppnat sina dörrar för en underpriviligierad arbetskraft som har fört med sig en triumfatorisk tro på fanatism, medan européerna själva födde färre barn, arbetade korta dagar, betalade höga skatter för stora offentliga åtaganden och som krävde allt mindre värnplikt av sina medborgare.

Ett växande antal av dess medborgare misstänker nu att Europas porösa gränser och sårbara valuta, är en del av syndromet politisk svaghet och självförvållad sårbarhet.

Allt detta var pågående och redan främjat, lång tid innan detta decenniums tumult i Mellanöstern. Nu, med de arabiska inbördeskrigen med flyktingar som seglar till sina stränder i drivor, ser det ut som om den utmaning som Europa står inför, vidtar där Romarrikets död och islams angrepp slutade.

Så länge denna typ av historiska perspektiv inte beaktas i självaste Bryssel som just har blivit angripet, kommer Europa att förbli på defensiven, dess fiendes framgångar kommer att ackumuleras, dess kristna offer kommer att bli alltmer oroliga, osäkra och i slutänden också våldsamma.

Vad skall då EU göra?

Det första Europa måste göra är att definiera fienden.

Att benämna fienden ”terror” är inte bara vilseledande utan också förvirrande.

Terror är inte fienden men fiendens vapen. Fienden är islamistisk fundamentalism, den ideologi som föder terrorister och som låter EU:s blod.

Det andra syftet måste vara att återställa den politiska vitalitet som EU omedvetet har skadat.

I detta avseende har den värsta skadan skett genom införandet av Euron, en omöjlig valuta som påtvingar starka ekonomier på svaga, först beviljande dem finansiella presenter, sedan undgående betalningar till dem och samtidigt vårdande sin flykt från ansvar.

Kampen mot det krig som Europa står inför kräver ett återupprättande av politiskt ansvar och slagkraft och detta kan endast åstadkommas av regeringar som direkt beskattar och oberoende spenderar.

Det innebär att de regeringar som väljer att fortsätta att dela Euron kommer att tvingas att skapa en helt enhetlig budget och skattesystem. Resten kommer att behöva lämna det och återställa sina tidigare valutor.

Detta kommer att bli ett svårt kirurgisk ingrepp men det kommer att återställa förståelsen för att alla européer – såväl medborgare som regeringar – återvänder till verksamheten självhjälp.

Samtidigt kommer det att krävas en omprövning av säkerhetspolitiken och en omfördelning av resurser.

Denna process har redan inletts i Frankrike och Storbritannien, där militära, polisiära och underrättelsebudgetar, efter år av djupa nedskärningar, under de senaste månaderna har stärkts. Fortfarande, och som hela världen bevittnade denna vecka, är administrativ apati och letargi ett stort problem för den europeiska säkerheten.

För att förhindra införsel av vapen och sprängämnen i livligt trafikerade terminaler krävs inte enbart installationer av flera metalldetektorer, även om sådana också uppenbarligen saknades i Belgien. Det kräver tusentals detektiver som dygnet runt granskar vad tusentals allestädes närvarande kameror avslöjar, medan civilklädda agenter strövar omkring på potentiella vägar för potentiella orosstiftare.

Att mobilisera och utveckla allt detta kommer att kosta en förmögenhet, men det är vad Europa måste göra om det avser att besegra den islamistiska fienden som den står inför. Detta kommer också att innebära ett intrång som kompromissar med civila friheter, vilket länge har erkänts i USA, för att inte tala om i Israel.

På samma sätt kommer Europa att behöva dra sig tillbaka från sin öppna gränsers utopi.

Den mentala förändring som detta kommer att kräva är mycket likt det som Israel genomgick under de senaste decenniet, innan byggandet av anti-terrorismstaketet. Initialt mötte det motstånd från både israeliska utopister – de som fruktade att det skulle äventyra Storisrael och de som befarade att den skulle befästa misslyckandet hos Osloavtalets fredsvision. Stängslet uppkom eftersom människor krävde det av politikerna.

Europas avvecklade stängsel är redan under återuppbyggnad, också på grund av tryck underifrån, i Ungern, Österrike och Bulgarien, medan gränskontroller införts mellan Danmark och Sverige.

Storbritanniens varning till Bryssel denna vecka var också en form av återupprättande av EU:s inre gränser.

Det kommer att bli mer av allt detta under de närmaste åren, även om Storbritannien inte röstar för att lämna EU i folkomröstning i juni, för att inte tala om de gör.

Återställandet av gränserna utgör bara en början på den bredare mentala förändringen som fler och fler européer kommer att kräva och deras ledare kommer att tvingas leverera om de skall överleva politiskt. Dessa ansträngningar kommer att behövas både inåt och utåt.

Inåt, måste EU klargöra för sitt folk att de är i krig och att de personligen måste ansluta sig.

Det kommer att innebära utökad värnplikt till säkerhetsstyrkor, inrättandet av civila vakt- och frivilligorganisationer som hjälper till att skydda offentliga platser och även att övertyga unga par att få fler barn, eftersom det kristna Europas demografiska kris leder till den typ av social degeneration som upplöste det antika Rom.

Utåt, kommer Europa att tvingas att göra entré i grannskap, sinnen och hjärtan hos sina muslimska invandrare och där slåss där för sina övertygelser, både fysiskt – genom att lokalisera sina fiender och behandla dem som sådana – och utbildningsmässigt genom att ingjuta sina idéer och övertygelser.

Det är vad dess islamistiska fiende har gjort dag ut och dag in, år efter år, medan Europa har blottställt sina gränser, utspätt sina pengar, äventyrat sitt arbete och fått färre barn. Utan att återställa en känsla av allmänna föresatser, politisk auktoritet, personligt ansvar och social vitalitet – kommer det kristna Europa att vara dömt.