Jag minns när jag såg ännu ett SVT-program i raden om att få svensken att bejaka immigrantströmmen och förmås att ta lätt på folkutbytet. Jag minns att jag tänkte, är han den nyss hitflugna handikappade afrikanska mannen verkligen glad och lycklig på riktigt över att i Sverige ha fått en fin lägenhet och sitta ensam i den?

Kenneth, en mejlkompis till mig sände en recension över ännu ett tv-program för att indoktrinera oss. SVT-journalisten Fredrik Önnevall upplevdes pinsam i sin näst intill religiösa framtoning i sin mission att ännu för en stund få den allt krympande skaran av sovande svenskar att sova vidare. Kenneth har ordet……..

 

Fredrik Önnevalls Fosterland

I SVT´s kampanj för att motverka opinionen mot massinvandringen har serien ”Fosterlandet” med Fredrik Önnevall byggts på med ytterligare tre avsnitt. Hans tillvägagångssätt är att dels skildra nöden i Kenyas flyktingläger, dels visa på hur det finns en människa bakom siffrorna genom studiebesök i det skånska Simrishamn – kommunen där 30 procent röstade på Sverigedemokraterna.

  Det suggestiva greppet har antagligen nått sitt syfte att ”väcka större förståelse” hos en och annan skeptiker. För människor med förmåga till distans och perspektiv, framstår Fredrik Önnevall som ännu en skrupelfri bondfångare i insäljandet av det ”mångkulturella samhället”.

 

På mission i Simrishamn

Träffarna och samtalen med traktens ungdomar ger upplevelsen av snälla och trygga skåningar som ägnar sig åt fritidssysselsättningar där gemenskapen framhålls som det viktigaste. Omvänt uttrycker dessa sig om ”di nye” som strulare med egen kultur, varför umgänget dem emellan knappast förekommer.

– Och så är det ju, menar FÖ; Man umgås med likasinnade och det är ju inget konstigt med det. Det räcker att gå till sig själv. Man träffar helst gamla vänner som man trivs med och har gemensamma erfarenheter. Man vet var man har varandra. Jag har inte tid och ork att starta nåt nytt – och då är det ju svårt.

– Hur kommer vi bort från det, frågar sig FÖ. Och här blottas en av de Gordiska knutarna i FÖ´s tankevärld. Å ena sidan konstaterandet av en helt naturlig mänsklig egenhet och ett normalt beteende, å andra sidan hans självpåtagna mission att verka för dess förändring. FÖ borde rimligtvis reflektera över skillnaden på om de främmande som kom till lilla Simrishamn vore 5-10 stycken över några års tid, istället för ett antal hundra över en natt.

 

”Lär känna en nyanländ”

Ungefärligen samma naturliga egenheter kommer till uttryck hos byns allt i allo-tant Gulli Nilssons, när hon spontant och intuitivt frågar; ”Varför ska alla till just Sverige?”. Den världs- och människosyn som hon samtidigt uppvisar i sitt ömmande över folks elände och sin önskan att hjälpa till så gott det går, är också representativ för ”vanligt folk” i Sverige. Således gör hon det som PK-pedagogerna förespråkar; Tar kontakt med och odlar vänskap med Amal Abualoff från Gazaremsan och Salah Dabbas från Syrien – med resultat att hon redan efter någon vecka har ”omprövat sina fördomar gällande främmande folk”.

 

Säg den lycka som varar dock, tycks FÖ tänka då han efter ett tag får höra av Gulli att hon ganska snart upplevt sig utnyttjad av de nya vännerna. Och därför – med sin nyvunna djupare insikt – absolut tänkte rösta på SD i nästa val också! Vid några samtal med Gulli och retoriska frågor om huruvida det var rätt att döma alla andra efter några enstaka personer, tar vilsenheten tillbaka greppet på den stackars Gullis – och FÖ´s förhoppningar är något återställda. Veckan därpå kunde han triumferande bevittna hur hon på byns café sammanträffade med en syrisk kvinna som Gulli från fönstret där hemma sett promenera förbi med två gulliga barn.

 

Budskapet FÖ bringar till TV-tittaren blir således; Kan vi bara få människor att förstå hur fördomar och främlingsfientlighet beror på oförmågan att ”lyfta blicken” och se människor av kött och blod, så kan nog Sverige som ”humanitär stormakt” upprätthållas. Att vi samtidigt är ett antal människor som utifrån erfarenheter och förmågan att se det allmänna i det enskilda gör en analys som leder till helt andra politiska imperativ, är FÖ antingen omedveten om eller så förtränger han det till förmån för sitt privata världssamvete.

 

Triviala funderingar från ett antal Simrishamnsbor om vilka de ekonomiska konsekvenserna av det stora inflödet blir för skolan, avfärdas i några andetag från (S)-kommunalrådet Karl-Erik Olsson med att ”de miljonerna tas från ´fonden för framtida bruk´. Dessutom kan vi nu äntligen tack vare befolkningsökningen börja bygga nya bostäder i Simrishamn”. Samma logik var troligtvis underlag för beslutet att stänga ned sjukhuset till förmån för boende åt asylsökande.

 

Välgörare på Kenya-uppdrag

I Kenya-lägret flankeras FÖ av bland annat flickorna Johanna Olsson Selerud och Lina Taleb från Migrationsverket samt Karolin Hansson och Stefan Halvardsson från Storfors och Karlstad. Kommunerna där de uttagna kvotflyktingarna ska placeras. En air av halleluja och tagenhet av uppdragets vikt karaktäriserar delegationen.

Verklighetsförankringen i projektet förmedlas genom MV-tjänstemännen Pontus Fredriksson och Zandra Norman, som förbereder de blivande svenskarna genom att informera om Sverige. Här visas bland annat bilder på hur en stol, ett bord och en toalettstol ser ut. Afrikanerna – som hitintills bokstavligen levt sina liv i buskagen – får också en broschyr på ett supermodernt kök, samt instruktion i hur man åker rulltrappa. Muntligen berättas att alla har samma rättigheter – påminnande om en minigrundkurs i feminism – samt att Riksdagen väljs vart fjärde år. Halvvägs i introduktionen ”ser auditoriet ut som slagna hjältar” konstaterar FÖ, medan kameran sveper över den halvsovande skara som förväntas lyfta Sverige.

 

Hemma (?) i Sverige

Efter några veckors skildrande av eländet i det kenyanska flyktinglägret sitter FÖ så äntligen jämte sitt ”skötebarn” somaliern Mohammed Araale i flygstolen på väg till Sverige. Mohammed har sedan barndomen krupit fram på sina knän orsakat av en sjukdom som deformerat benen. På plats hade inte ens en rullstol varit till hjälp under de rådande förhållandena, eftersom sandmark och annan oländighet hindrade framfarten.

 

FÖ´s nästa träff med Mohammed är i hans nya hem i Uppsala. Här rullar han på parkettgolv runt i den nya lägenheten och bekantar sig med moderniteterna i det topputrustade köket. Det kan anas att i hans huvud flimrar en och annan tanke på hur oerhört mycket man med motsvarande kostnader och insatser kunde förbättrat situationen på plats för alla de människor som nu finns kvar i Kenyalägret. Hur stor lycka Mohameds ”lottovinst” kommer att bringa honom är svårt att förutse. Onekligen ger han intryck av ensamhet och malplacé i denna miljö…

 

”Nyttiga idioter” respektive landsförrädare

Föreståndaren vid asylboendet i Simrishamn, Lulu Mårtensson, säger med en något uppgiven röst att ”det ligger mycket i det folk tycker, att vi måste sätta stopp nånstans. Jag har bara inte svaret på vart de ska ta vägen”. Riktigt där är inte Fredrik Önnevall i sin relation till sanning och realiteter. Även om han hemma i kammaren, ensam framför kamera och mikrofon, gör följande reflektioner:

– Det är lätt att känna sig maktlös i dess tider. Det har aldrig kommit så många flyktingar till Sverige som nu. Bara det är en svindlande tanke. Och skrämmande ibland. Vad blir konsekvenserna av det? Och vad kan jag göra åt det? Men i stället för att känna mig maktlös, börjar jag tänka på beslut i det lilla. Där har jag ju stora möjligheter att påverka. Inte alla – men jag kan hjälpa nån. Mohamed t ex som jag fick på halsen när han utsåg mig till sin vän i Sverige. Det lustiga är att det där inte alls känns betungande.

 

Lulu Mårtensson är en av många sysselsatta inom invandringsindustrin som inser det ohållbara och upplever en kluvenhet i situationen. Samtidigt är dessa människor i likhet med de flesta beroende av att kunna försörja sig, vilket den här verksamheten erbjuder goda förutsättningar för. För att inte tala om de profiter som hundratals entreprenörer vid sidan av Bert Karlsson förgyller sina liv med.

På samma sätt har förstås Fredrik Önnevall ett behov av att försörja sig och sin familj, även om han under ett antal år som SVT-medarbetare varit ekonomiskt priviligierad. Till skillnad från Lulu Mårtensson och hennes arbetskamrater, som i princip bara verkar utifrån rådande omständigheter, så har Fredrik Önnevall och hans kollegor i PK-medierna en helt annan roll. Deras insats består i att vidmakthålla politikernas möjlighet att successivt byta ut svenska folket och avveckla den självständiga nationen Sverige.

 

Godhet till varje pris!

Således har serien ”Fosterland” framförallt tydliggjort Fredrik Önnevalls Janusansikte. Reportern som tidigare under en rad år genom sina reportage byggt upp ett förtroende hos svenska folket, används nu som ett suggestivt redskap av Hanna Stjärne-ledda SVT. Med sin ”behjärtansvärda” insmuggling av den syrianska pojken Abed – för övrigt ett lagbrott, då det ingick förfalskande av dokument i handlingen – liksom den ”journalistiska adoptionen” av Mohammed, har säkert många TV-tittare duperats att åtminstone ”glänta på sina hjärtan”.

 

Det behövs dock ingen doktorsavhandling i psykologi för att inse att det är mer och annat än normal empati som leder Fredrik Önnevall. Mycket tyder på att det handlar om en personlig samvetsömhet kopplad till privilegierna i den egna tillvaron, som han nu lindrar genom att hjälpa människor att komma till Sverige. Precis som med andra droger med flyktsyfte utvecklas ett beroende, i detta sammanhang en godhetsnarkomani.

 

Den snällism som Fredrik Önnevall förmedlar i kamerans närbilder ger därför ett kusligt ansikte åt just Janus-syndromet; På intet sätt tar denne massinvandringens kolportör konsekvenserna av sina handlingar. Till sista krona och blodsdroppe är det svenska folket som får stå för kostnaderna..!

//Kenneth Sandberg