INSÄNDARE Jag fick ett mejl med en insändare som tar upp det vi i dagligt tal kallar för politiskt engagemang, och vuxenmobbing. Den förra politiskt aktive sverigedemokraten och kommunpolitikern Birgitta Nielsen väljer att posta som ett öppet brev sin berättelse om hur det kan gå från ljust till väldigt mörkt över en natt. Det ligger något i det hon säger i sitt vittnesmål

” Låt oss sluta med att vara våra egna värsta fiender…….Den mobbade låter man vara så att man inte själv får blickar på sig för att eventuellt i nästa stund vara den som ska bort. Det är alldeles för mycket pengar som står på spel, en riksdagslön sätter stopp för politisk vänskap på riktigt….”

Min politiska karriärs upp och nedgång.

 

Nu ska Ni få min berättelse och redogörelse om hur det kan gå när man som jag med liv och lust engagerade mig politiskt för att göra gott för vårt land. Jag gick med i Sverigedemokraterna år 2002 och var till att börja med en helt vanligt entusiastisk medlem som bland annat hjälpte till med flygbladsutdelningar. Vid denna tidpunkt bodde jag och min familj i Säffle, Värmlands SD-ordförande gjorde allt för att jag skulle bli ännu mer aktiv samt övertalade mig att kandidera till valet.  Min familj ville inte då vid den tidpunkten att jag skulle bli ett sverigedemokratiskt politiskt ansikte utåt, jag gick min familj till mötes.

2006 flyttade jag till Dalsland och bestämde mig då vid den tiden för att nu var det dags att bli ännu mer politiskt aktiv, så att säga tiden var mogen. Kontakt knöts med ordförande i Västra Götaland och snart hade jag kandiderat till kommunvalet.

Jag fick tyvärr ingen plats i kommunfullmäktige det året men vi kämpade på och startade upp en kommunförening, föreningen hade som primärt mål att satsa tid och engagemang för att rekrytera nya medlemmar. Många var de tillfällen som jag var ute på gator och torg för att prata politik med ortsbefolkningen, under denna uppbyggnadsfas satsades även mycket tid på sverigevänliga politiska flygbladsutdelningar.

En notering värd att nämna, på den tiden bekostades bensin, bilslitage och tid av oss engagerade själva, vi arbetade politiskt ideellt för den goda saken. En hel del pengar från egen ficka har det genom åren blivit och som jag helt självklart ställt upp med liksom många andra partivänner gjort. Vi peppade varandra och gemenskapen var stor då vi kämpade mot samma mål.

Året 2010 valdes jag in som ledamot i kommunfullmäktige i Åmål och satt ensam på det enda mandatet för Sverigedemokraterna. Jag blev även vald till ledamot i kyrkofullmäktige i Värmlands stift samt fick väljares förtroende att sitta med i regionfullmäktige i Västra Götaland.

Jag var även under en period styrelseledamot för SD-Västra Götaland.

År 2012-2013 flyttade jag till Landskrona och engagerade mig snabbt i Sverigedemokraterna där.

Under denna period i Landskrona blev jag även vald som regionsamordnare för SD Kvinnor Syd. Detta uppdrag skötte jag med glädje och stort engagemang, kvinnor valde efter våra sammankallande möten att gå med samt även att våga ställa upp för kandidatur. Vi gjorde ett gott arbete för att engagera kvinnor som enligt all statistik visar på att vara alldeles för få i sverigedemokratiskt aktivt politiskt liv. Jag ser med glädje tillbaka på den perioden och önskar för partiets del att kvinnors kraft tas tillvara på ett gott och rättvist sätt.

Som styrelseledamot i SD-Landskrona blev jag snabbt påtänkt för uppdrag, samt även som ledamot i omsorgsnämnden då många såg att jag är en politisk kraft att räkna med. Politiska flygbladsutdelningar samt andra aktiviteter var sådant som jag även i min nya stad Landskrona deltog i. Jag fick av många höra att jag var en duktig och en drivande kraft som fick saker och ting att ”hända”, jag är en som gör. Jag minns med glädje då jag var med och höll i Landskronakarnevalen sommaren 2013 när vår ordförande var bortrest. Det fungerade väldigt bra, jo faktiskt bättre än någonsin vad landskronapartivänner vittnade om, alla var nöjda och glada.

Tiden innan valet 2014 skrev jag en del motioner och interpellationer. Efter valet 2014 blev jag vald som ledamot i kommunfullmäktige. Jag var aktiv i talarstolen i kommunfullmäktige och fick mycket beröm för detta. Mitt motionsskrivande fortsatte. I Omsorgsnämnden fick jag höra av partivänner att jag var en tillgång i omsorgsnämndsarbetet eftersom jag alltid är påläst samt det faktum att jag innehar stor kunskap i dessa omsorgsfrågor då jag kan falla tillbaka på min mångåriga yrkeserfarenhet som undersköterska.

Jag blev utsedd till gruppledare då partivänner såg att jag kan organisera, har ett driv och vilja att föra fram mitt partis politik.

På grund av sjukdom under sommaren 2015 lämnade jag mitt uppdrag som gruppledare, en annan ledamot i nämnden tog vid det uppdraget efter mig.

Men så helt plötsligt ändrades ALLT, alla mina egenskaper som stunden innan varit berömmansvärda och goda blev helt plötsligt dåliga, enligt mina partikamrater i nämnden. SD-Landskronas ordförande Stefan Olsson gjorde ett tvärt kast tillsammans med några till om vad de ansåg om mig, och deras förhållningssätt gentemot mig gick från värme till iskyla. Som jag ser det står förklaringen till helomsvängningen att finna i dels i ordförandens narcissistiska drag och hans bitterhet över mer privat karaktär, jag fick iklä mig Svarte Petterrollen. Sedan har vi det med insändaren (som vi för övrigt var överens om att jag skulle skriva) som jag skrev. Insändaren jag syftar på är den där jag framförde vad vi i SD-Landskrona ansåg om tjänstemannabeslut som alltför ofta är mycket undermåliga och dåliga vad gäller att tillmötesgå de äldres behov av plats på våra serviceboenden.

Alldeles för många äldre och funktionshindrade ser sig tvingade att överklaga till förvaltningsrätten då tagna beslut är felaktiga enligt socialtjänstlagen, detta inte tillfredställande förfaringssätt från tjänstemännens sida hade vi länge haft diskussioner kring inom SD-gruppen. Eftersom politik är att lägga sig i och företräda väljare bestämde vi oss om att frågan måste lyftas och visas upp för gemene landskronabo. Att skriva insändare och eventuellt få publicerat i tidningen för att visa på om denna felaktighet såg vi som en god sak, och ett sätt för partiet att visa att vi står på den svages sida.

Nu ber jag er att notera att Jag fick namn på den redaktör jag skulle vända mig till på tidningen av vår ordförande Stefan Olsson i SD-Landskrona. Sen började ”häxjakten”.

Insändaren blev publicerad i Helsingborgs Dagblad HD, jag blev beordrad att lämna min plats i nämnden. Jag lämnade inte min plats i nämnden och när jag inte gjorde det blev jag efter ett tag kallad till ett möte av vice ordförande och gruppledaren. Jag avtalade med Riks- Ombudsman Anders Olin att följa med mig på detta möte som ett stöd.

Mötet kan sammanfattas som så att det som hänt berodde på felaktigt uppfattad information och att riktlinjer skulle dras för att fortsätta samarbeta och ett nytt möte bokades till slutet av augusti.

Men augustimötet blev inte av utan på förmötet inför nästa omsorgsnämndsmöte beordrades jag återigen att lämna mitt uppdrag som ledamot. Jag fick även till mig av mina partivänner att ett personärende mot mig var inlämnat till den funktion inom partiet som utesluter människor med SD-partibok. Det blev även sagt att jag inte fick samarbeta eller ha något med min partigrupp i nämnden att göra, samt ej heller närvara på förmötena. I de nästkommande kallelserna till mötena så var förmötena för SD hemlighållna för mig.

Jag ringde till sekreteraren i nämnden och fick reda på att gruppledaren meddelat att jag inte fick reda på var de höll hus. Ni som har inlevelseförmåga kan lätt känna att denna behandling gjorde ont, vänners falskhet och svek gör riktigt ont.

På mötena satt de andra fyra i SD-gruppen och pratade med varandra och frös ut mig, vi var i samma rum men mil emellan oss. Det var en fruktansvärt hemsk tid. Jag fick som vuxen känna på vad mobbing är på riktigt, det går fort att knäcka en människa, jag hamnade efter endast ett litet tag med denna behandling på psykakuten en fredags kväll när jag egentligen skulle ha jobbat. På läkares inrådan blev jag sjukskriven en längre tid och under den tiden mådde jag som alla förstår hemskt dåligt.

Under hela denna omänskligt kalla hårda period fortsatte trakasserierna via mail och sms. Människor som jag tidigare uppfattat som vänner vände mig ryggen. Jag vill med värme tillägga att det fanns två personer i gruppen som hela tiden stöttade mig men som själv fann sig hotade om att de skulle uteslutas om de inte slutade att stötta och ställa upp för mig.

Så kom då det utlovade brevet från MU (medlemsutskottet) om att jag skulle ge min berättelse av vad som hänt, utan att jag fick läsa vad motparten skrivit. Helt befängt att kunna svara på något man inte själv läst men vad jag i efterhand har förstått av andra medlemmar i liknande situation är ett förfaringssätt som är sanktionerat från högsta ort. ”Vi har grejer på dig” men MU-ordförande Magnus Olsson tillåter INTE att det lämnas ut….” tillåt mig att tvivla. Riksombudsmannen Anders Olin var enligt vad han själv sa förvånad att detta ”ärende” gick så långt.

Jag gjorde så gott jag kunde med att skriva mitt ”försvarsbrev” men tydligen enligt MU hade jag gjort något förskräckligt och fick brevledes beslut om att jag skulle släppa mina uppdrag, jag skulle avsäga mig mina politiska uppdrag annars skulle jag bli utesluten.

En uteslutning skulle som jag såg det endast bli massa skriverier i tidningen och jag ville inte svärta ner mitt parti så jag beslöt mig för att hoppa av mina uppdrag. Jo ni ser, lojal som jag är går jag när det istället är partiet i stort som har mer att önska i sitt förhållningssätt gentemot partivänner. Jag tänkte även då mitt i min sorg på partiets bästa.

Jag har en tid efter detta som hänt försökt att få Medlemsutskottet att förklara för mig vad jag är ”anklagad” för men i skrivandes stund har jag inte fått svar på grund av ”sekretess”, som de säger. Jag har även vänt mig högre upp till partikamrater på riksnivå utan att få någon direkt respons, jag tolkar det som en rädsla. Den mobbade låter man vara så att man inte själv får blickar på sig för att eventuellt i nästa stund vara den som ska bort. Det är alldeles för mycket pengar som står på spel, en riksdagslön sätter stopp för politisk vänskap på riktigt.

Detta har som ni nog förstår gjort mig rejält besviken. Efter alla år som jag tillsammans med andra eldsjälar kämpat för vårt parti så känns det faktiskt som att få en rejäl snyting, en riktig orättvis käftsmäll har jag fått.

Nu lämnar jag även staden Landskrona där min vänkrets krympt rejält och återvänder till mina hemtrakter där mina nära och kära finns. Jag behöver så innerligt väl riktiga vänner efter denna fruktansvärda sommar och höst, jag behöver riktiga vänners värme och omtanke för att få styrka och kraft att må bra igen.

Sverigedemokraterna har mist en medlem på grund av flertal personers tillkortakommande och illvilja både på kommunal nivå och på riksnivå. Genom många tårar har jag präntat ner denna berättelse för att delge er om hur man från en dag till en annan blir till något som ”katten släpat in” Jag är en medlem som trots allt som hänt alltid förblir Sverigedemokrat i mitt hjärta men av förståeliga skäl har kämparandan och glädjen för partiet försvunnit. Jag känner sorg, något har dött.

Såsom en god partikamrat skrev till mig ”Vart har den glada pigga Birgitta tagit vägen?”

Ja hon dog i Landskrona, men får förhoppningsvis ett nytt liv bara hon kommit härifrån.

Jag önskar att Sverigedemokraterna och dess Medlemsutskott hade haft ett helt annat förfaringssätt när man diskuterar personärende. Varför inte kalla till ett personligt möte där var och en får redogöra för sina uppfattningar av ”ärendet”. Som det är nu kan någon person, medlem eller vänstertroll sitta bakom en dataskärm för att faktiskt skriva och påstå precis vad som helst. Jag tillägger och vänder mig emot att en envåldshärskare och lismande person som ordförande Magnus Olsson tillsammans med ledamöterna i ”avrättningspatrullen” som inte har en aning om vad som har hänt ska sitta som polis, åklagare, domare och bödel, det är inte värdigt en sverigevänlig folkrörelse. Medlemsutskottsordförande Magnus Olsson visade undertiden detta pågick på ett mycket omoget och otrevligt bemötande mot mig. MU-ordförande kan bli till ett helt eget kapitel i min berättelse men det får anstå till ett annat tillfälle.

Detta visar att konflikthantering är något som saknas och bör för medmänskligheten skull finnas med i partiet. Ska vi driva vårt parti framåt så måste vi sluta slänga bort medlemmar till höger och vänster. Låt oss sluta med att vara våra egna värsta fiender.

En annan viktig grej och händelse som är värd att belysa är hur fel det blir att använda sig av ”nolltoleransen” mot mig då jag berättade om verkligheten, jag satte på pränt om den verklighet som mötte mig och min familj då utlänningars (muslimers) dåliga beteende på Busfabriken i Helsingborg gjorde vårt besök där till ett trist sådant. Det skorrar falskt och är befängt i mina öron att inte få lov att beskriva det man är med om.

Ordförande i Landskrona stad gjorde stor affär av denna busfabrikshändelse som jag var med om med mina barnbarn. Det jag gjorde var att skriva om sanningen, som man enligt partiet får lov att göra. Det är beklämmande att partiet fortfarande visar en sådan beröringsskräck vad beträffar muslimer och islam. I och för sig har det kanske ändrats efter avslöjandena om sexattackerna i Köln. Stockholm, Kalmar, Malmö……. Många andra inom partiet t o m i riksdagsgruppen har även de delgett sanningen om muslimer och mig veterligt så sitter de kvar eftersom ingen vågade och eller hade ont av dem som person, många personärenden blir bevisligen aldrig till.

För det är just detta det handlar om. Nolltoleransprincipen är ett väldigt bra verktyg men ack så grymt, en partimedlem, media eller vänsterextrema som vill ha bort en speciell sverigedemokrat har nolltoleransen som ett redskap att nå sitt mål. Han, ordförande Stefan Olsson måste ha varit lycklig när han klarade av det han företog sig, han vann men partiet förlorade i smutsigt spel.

Som grädde på moset eller som sista spiken i kistan får jag höra att man inte ska vara bitter utan gå vidare, det är lättare sagt än gjort. I grunden är jag en rätt stark person, jag är en överlevare och kan såklart inte finna mig i att kyssa fötterna på den som precis höll i snaran, det går inte. Jag väljer för mitt eget välbefinnande som sagt att lämna denna stad som inte längre är Min stad.

Ett gott råd från mig efter allt jag varit med om är hädanefter: Var mer rädd om de medlemmar ni har och var inte rädda för starka kvinnor utan ge dem lite mer plats, för vi behövs.

Efter årsmötet är jag inte längre medlem i Sverigedemokraterna så mina sista ord blir att jag önskar alla aktiva som fortfarande får sitta kvar lycka till inför nästa val.

Vid pennan Birgitta Nielsen

Tidigare på Petterssons HÄR