Socialdemokraterna ser en utveckling som säkert oroar många partitrogna, men som också går en väg de förtjänar.

Socialdemokraterna är ett av de partier som sett en märkbar kursändring och som satt ett tydligt fokus på andra väljargrupper än de traditionella.

Vi minns raset för Centerpartiet när landsbygdsborna övergavs till förmån för Stockholms mer hippa kvarter. Från valsiffror som 25,1% (1973) ner till dagens opinionssiffror på runt 6% är ett tydligt besked att centerns traditionella väljare vänt partiet ryggen för alltid och att man inte lyckats locka till sig nya.

Ser vi samma utveckling inom socialdemokratin? Troligen.

Socialdemokraterna har varit Sveriges största parti sedan det officiella bildandet 1889. I flera val har man också fått en egen majoritet, med en topp 1940 då man uppnådde hela 53,8% av rösterna.

Partiet har sedan bildandet lockat till sig arbetarklassen på ett sätt som olika kommunistpartier aldrig lyckats med. Det har inte bara varit arbetarklassen som sett S som sitt parti, utan också medelklassen har tagit partiet till sitt hjärta. Lägg därtill mycket populära och karismatiska partiledare som Per-Albin Hansson och Tage Erlander, som bägge använde ord om Sverige och svenskar som idag skulle klassas som främlingsfientliga.

Under Palmes tid hände något. Palme ansågs som en klassförrädare med sin överklassbakgrund. Det var också Palme som introducerade tesen att Sverige inte är ett komplett land utan en stor invandring från världens alla hörn, men trots detta (eller tack vare detta) och Palmes mycket karismatiska framtoning lades grunden till det ras som socialdemokratin nu står inför.

Partiet har sedan Palmes dagar allt mer tydligt övergett sina gamla väljargrupper och då pratar vi om den arbetarklass som utgjort grunden för partiet sedan sent 1800-tal och ingen kan väl säga annat än att just den gamla stammen av arbetare är de stora förlorarna i detta spel som kallas mångkultur. Kanske märks detta tydligast när Socialdemokraterna inte längre är det populäraste partiet bland LO-medlemmarna. Att våra pensionärer som vuxit upp i ett socialdemokratiskt Sverige som byggt sin välfärd med hjälp av världens högsta skatter, idag är den grupp som tillsammans med socialt utslagna medborgare är de stora förlorarna, även under nuvarande S-regering, går inte obemärkt förbi. De själva kanske är för gamla och svaga för att orka protestera, men de har barn, barnbarn och barnbarnsbarn som alla tvingas se på när deras anhöriga går ett allt mer ovärdigt slut till mötes.

Att Socialdemokraterna, denna maskin, inte heller lyckas skaka fram partiledare som fyller den gamla och hederliga socialdemokratins skor är också en tydlig symptom. Det verkliga raset inleddes med Mona Sahlin, som inte ens stod på 5 i topp-listan över tilltänkta ersättare till Göran Persson. Sahlin var också den partiledare som tydligast övergav den gamla stammen av arbetare och lade grunden till det som på många arbetsplatser kallas invandringspartiet. Under Sahlins år vid makten var det inte längre bruksorterna i Bergslagen som stod i fokus, utan storstädernas förorter. Det var inte längre Kalle och Svea från gamla klassiska arbetarstäder som Oxelösund och Gävle som tilldrog sig mest uppmärksamhet, utan Muhammed och Fatima från Rinkeby och Rosengård. Det var inte längre arbetarna från Finland och Polen som prioriterades, utan de arbetslösa nysvenskarna från Somalia och Irak.

Mona Sahlins nya fokus visade sig också på opinionssiffrorna och valet 2010 avslutades med braskande rubriker om ”katastrofval”. 30,66% nådde Socialdemokraterna i detta års val, men trots ”katastrofvalet” hade Sahlin ett starkt stöd inom partiet.

Sahlin avgick 2011 och ersattes av Håkan Juholt, som många trodde var en person som kunde återuppbygga förtroendet för partiet och vända kurvan i den nedåtgående trend som inföll under Sahlins år vid makten. Juholt blev en parentes i Socialdemokraternas historia och inte alls den framgång som partiet hoppats på. Under det år som han satt på partiledarposten sjönk redan dåliga opinionssiffror till ”katastrofsiffror” på runt 24% (lägg märke till att Yougov ansågs som en trovärdig värdemätare 2011, vilket man inte gör idag när SD är största parti i institutets mätningar).

Med Juholt vid makten stärktes också den uppmålade bild av Socialdemokraterna som ett parti där oegentligheter verkar vara en dold företeelse som då och då bubblar upp till ytan.

Redan 2012 tvingades Juholt bort och spänningen inför det nya partiledarvalet var stort. Spekulationerna var många och fantasifulla och när den nya partiledaren presenterades var det många som höjde på ögonbrynen. Stefan Löfven, den forna svetsaren och Metallordföranden, presenterades framför tv-kamerorna, en person utan någon politisk erfarenhet att falla tillbaks på. Detta stärkte tron hos många, om att socialdemokratin har svårt att tillsätta politiskt dugliga personer på partiledarposten.

Dock var det många som såg Löfven som en person vilken åter skulle föra in Socialdemokraterna på rätt väg. Jag umgås själv dagligen med den s.k. arbetarklassen och hörde vad som sades kring fikaborden och i kompisgänget. Det fanns ett hopp bland de arbetare som övergetts av föregångarna, ett hopp om att de gamla väljargrupperna åter skulle stå i fokus. Lika snabbt som hoppet tändes i många arbetares ögon, lika snabbt slocknade det när också Stefan Löfven, arbetargrabben och fackpampen, visade att Socialdemokraterna idag lägger fokus på helt andra målgrupper än de som en gång var grundstenen i framgångssagan.

Detta blev tydligt på Nationaldagen, den 6:e juni 2014, när Stefan Löfven valde att bege sig ut till Rinkeby, där han inte bara citerade Muhammed, utan också använde orden om att förorterna och förortens invånare är Sveriges framtid. Många hade nog trott och hoppats att Stefan Löfven skulle stå på ett torg i Bergslagen eller i någon av de traditionella arbetarstäderna för att ingjuta hopp hos de som lämnats och övergivits.

Besvikelsen blev stor och på arbetsplatserna och i kompisgängen muttrades det högt. Nu fick man se hur ytterligare en socialdemokratisk partiledare vände ryggen åt arbetarklassen, men trots det gjorde S ett något starkare val 2014 än 2010, förvisso långt under de siffror som partiet ståtade med i fornstora dagar. 31% nåde man upp till och tack vare detta i kombination med att de borgerliga partierna alla backade, fick man åter chansen att bilda regering och den tog man tillsammans med Miljöpartiet.

Ovetandes lades här grunden till det ras vi ser idag. Stefan Löfven och Socialdemokraternas partitopp gjorde här två stora misstag som kan komma att bli ordentligt ödesdigra.

Att bilda regering med Miljöpartiet var det första stora misstaget. Att bilda regering med ett litet parti som i både många och viktiga frågor står så långt från S, är som gjort för att skapa problem och problem blev det. Redan de fyra första månaderna vid makten hade Socialdemokraterna slagit svenskt rekord i brutna vallöften och under 2015 fortsatte detta med ännu fler. Det andra stora misstaget var att Stefan Löfven valde att kalla sin regering för feministisk. Nu skulle mjuka frågor prioriteras och nu skulle ministerposterna fördelas lika mellan män och kvinnor och ett antal ministrar kvoterades in p.g.a. sitt ursprung. Vi såg plötsligt en regering där för Sverige viktiga frågor skulle komma att avgöras av personer som inte hade högst kompetens, utan rätt kön och etnicitet.

Migrationspolitiken var det som här utmärkte sig mest. Det som Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet inledde, förde Löfven vidare med hjälp av samma lilla parti. Resultatet av detta har vi blivit smärtsamt påminda om och t.o.m. socialdemokratiska debattörer och kommunpolitiker har gått till hårt angrepp mot partiledningen och det fullständiga kaos som det senaste året präglat debatten.

Återigen får arbetarklassen och deras anhöriga se sig nedprioriterade. Nu satsas än fler miljarder på de nyanlända, deras vardag och detta på bekostnad av den välfärd som generationer av hårt arbetande män och kvinnor byggt upp med höga skattetryck. Det socialdemokratiska partiledare som Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och Tage Erlander byggde upp, har ledare som Sahlin och Löfven nu raserat. Sverige är inte längre vad det en gång var och tyvärr har vi nog bara sett början på något som kan bli långt mer förödande än vad vi tror och hittills sett.

Det här visar sig också i opinionsundersökningarna. De ”katastrofsiffror” som kännetecknade Sahlins och Juholts år vid makten, har nu slagits av Löfvens regering. Det lilla extremparti som både Reinfeldt och Löfven lutat sig mot, är med raska steg på väg ut ur riksdagen och Socialdemokraterna kunde i gårdagens Sifo-mätning uppvisa den sämsta siffran i partiets historia. 23,2% är verkligen ”katastrofsiffror” för ett parti som vissa val uppnått egen majoritet i riksdagen och fortfarande tillhör de gamla väljargrupperna de stora förlorarna i detta allt mer kostsamma spel.

Jag tror inte att Socialdemokraterna kommer att klättra särskilt mycket högre fram till valet 2018, eller när nu nästa val blir. Med inte ens 30% av väljarna bakom sig, borde regeringen Löfven kasta in handduken innan valet 2018, eller åtminstone göra en regeringsombildning där Miljöpartiet sparkas ut för all framtid och där den nya regeringen gör en omstart med kompetenta och inte inkvoterade ministrar på posterna och där landet Sverige och svenska medborgare står högst på agendan och inte som nu när prioriteten ligger på helt annat håll.

Det som alla socialdemokrater borde fundera över, är inte bara det faktum att tidigare trogna väljargrupper nu ratar partiet för andra. Vad händer när den nya väljargruppen får ett alldeles eget parti som ställer upp i riksdagsvalet? Ni vet vilken grupp Socialdemokraterna tagit under sina vingar och vilka man försöker vinna gunsten hos? Om inte är en påminnelse från 2014 på plats.

Nu finns det dock socialdemokratiska debattörer och kommunpolitiker som inte gillar det de ser. Inom partiet jäser det, vilket vi kan läsa på den socialdemokratiska bloggen Ledarsidorna här och här. Sparkas den ”nya generationen socialdemokrater” ut och ersätts av ”den gamla stammen” kan möjligen Socialdemokraterna se en ljusning i horisonten. Att man åter skulle klättra upp på siffror runt 40% är naturligtvis en utopi, men ett nygammalt fokus på arbetarklassen, landet Sverige och svenska skattebetalare skulle säkert få många att återvända, men om det inte sker och ”den nya socialdemokratin” är här för att stanna, tror inte jag att opinionssiffror under 20% är särskilt långt borta.