När greve Antonius kom till Sverige

ZIGENARE. Det var i nådens år 1512. Stockholm var en stad med blandad befolkning. De svenska invånarna är vana vid att på gator och torg trängas med yrkesmän av olika slag. Där är tyska köpmän och byggmästare, nederländska segelsömmare, flandriska konstnärer, franska skräddare och ryska såpsjudare.

Men den 29 september anländer en grupp som väcker stor uppmärksamhet. Gruppen består av ett trettiotal familjer är fint klädda och talar sinsemellan ett språk som ingen stockholmare känner igen.

Ledaren presenterar sig som greve Antonius och säger att hans folk har sitt ursprung i ”Lilla Egypten”.

Tänkebok, Stockholm 1512
Tänkebok, Stockholm 1512

I Stockholm stads tänkeböcker (rådhusrättens protokoll) antecknas att nykomlingarna inkvarteras i Sankt Laurentii gillestuga och att stadens råd dessutom skänker dem 20 mark.

Olaus Petri bekräftar uppgiften i sin svenska krönika från 1530. ”Samma år som herr Sten hade blivit hövitsman, kom en hop av det folket som far omkring från det ena landet till det andra, och dem man kallar tattare hit till landet och till Stockholm. Förr hade de aldrig varit här.”

Den hövitsman som åsyftas i texten är Sten Sture den yngre som blev riksföreståndare 1512. Att man kallar nykomlingarna för ”tattare” beror förmodligen på att man trodde de var tatarer, en turkisk folkgrupp i Ryssland. Den missvisande benämningen fick fotfäste i svenskan och genom århundradena har orden tattare och zigenare omväxlande använts för att beteckna de som vi numera ombeds kalla för romer.

Greve Antonius och hans sällskap verkar ha blivit väl mottagna när de anlände till Stockholm 1512. Det dröjde dock inte länge innan attityden till främlingarna hårdnade. Redan 1515 berättar tänkeböckerna att ”tattarna ingalunda fick stanna inom stadens hank och stör, och detta för deras skalkhets skull”. Ordet skalk är synonymt med skälm eller skurk.

-Pettersson undrar vad som hände under de tre åren 1512 till 1515? Zigenarna blev vänligt bemötta för att sedan bli utkörda ur staden. Ljuger tänkeböckerna eller…

Svenskarna kan knappast ha varit rasister när det det vimlade av tyskar, holländare, finnar, fransmän, ryssar och andra folk på gatorna. Folk som antingen åkte tillbaka hem eller blev assimilerade så småningom.

Varför har en enda grupp inte lyckats på 500 år i Sverige, är det svenskarnas fel? Tyvärr misstänker jag att den gruppen håller på att bli två med dagens invandring av en del som vägrar integreras och tar med sig de avarter de flytt ifrån…

Svensk invandring under 500 år

2015-11-05_2155

 

50 thoughts on “När greve Antonius kom till Sverige

  1. […] De första historiska noteringarna om den svenska minoriteten romer dyker upp i Sverige under tidigt 1500-tal. Den 29 september 1512 ska en Greve Antonius kommit till landet. Med sig hade han ett stort antal familjer, en här, som senare blev kallade för tattare i en svensk krönika av Olaus Petri. Greve Antonius, eller Antonius Gagino, ska ha vandrat från Grekland via Skottland, vilket skulle förklara att namn som Grek och Skotte cirkulerat kring gammalromska släkter i Norden, år 1515 blev greve Antonius med sällskap iväg jagade från Stockholm på grund av sin tjuvaktighe…  […]

  2. Svenskarna har alltid varit åtminstone Europas, liksom nu, MINST rasistiska folk !!! Det finns skriftliga bevis på det ända sedan Vikingatiden !!!! Det betyder inte att man måste låta alla BO här och bli permanent försörjda samt att gilla Islamister och kriminella utlänningar.!!!!

  3. Redan 1512 placerade dom väl ut sig själva utanför olika butiker, värdshus, tunnbindare, smedjor och vad det nu fanns på den tiden som inte finns längre. Satt på sina små filtar med en liten mugg i handen och sade hej hej. Redan då hade dom väl krokar under kjolarna. Efter tre år var stockholmarnas tålamod tydligen slut. Väl att märka att detta hände några år innan Vasa blev kung och det var säkert tur för ziggarna. För annars hade säkert huvudena rullat nerför brunkebergsåsen.

  4. 500-år av integrationsarbete från enbart ett håll, fungerar inte. Vad mer behöver vi veta, islams följeslagare är inte mer benägna att ta sin del av ansvaret.

    Jag behöver inte veta mer.

  5. Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur.
    För de är utav en sort, som inte ens kan tvättas bort.

Kommentera