De så kallade ensamkommande flyktingbarnen är som bekant varken ensamma, ensamkommande, flyktingar eller barn, men mestadels vuxna män i åldrarna 18-35 år som har sökt sig till Sverige av helt andra anledningar. De är i stor utsträckning ekonomiska migranter, yngre män som har flytt från militärtjänst i sina hemländer eller så kallade ”ankarbarn”.

Begreppet förekom redan 2004 i den statliga utredningen DS 2004:54. På sidorna 17-18 står följande att läsa:

”1.1 Varför kommer barn till Sverige?

Det finns flera olika skäl till att barn kommer till Sverige. De flesta ensam-kommande barn som kommer till Sverige söker asyl och åberopar således att de lämnat sitt hemland för att undkomma förföljelse. I många fall är emellertid skälet till att barnet kommer till Sverige i praktiken ett helt annat. Många barn lever t.ex. under svåra ekonomiska förhållanden i sitt hemland varför föräldrarna, av omtanke om barnen, skickar iväg sina barn i hopp om att dessa skall slippa leva i fortsatt ekonomisk misär. Det förekommer också att barn skickas hit för att om möjligt få behandling mot någon sjukdom som inte kan behandlas i barnets hemland.

I vissa fall kommer barnen till Sverige i avsikt att utnyttja det svenska mottagningssystemet. Således förekommer att barn skickas till Sverige för att söka asyl med avsikten att asylansökan skall fungera som en täckmantel för kriminell verksamhet. Det finns även misstankar om att unga flickor som kommer hit som offer för människohandel, av sina hallickar uppmanas att anmäla sig som asylsökande för att inte få problem med myndigheterna. Det händer också att barn skickas till Sverige för att barnet sedan skall skicka hem dagersättningen till familjen i hemlandet.

Tidigare förekom ofta att barn skickades hit som s.k. ankarbarn för att familjen sedan skulle kunna följa efter och beviljas uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till barnet. Denna möjlighet har emellertid väsentligt begränsats på senare tid. En släkting som åberopar sin anknytning till ett ensamkommande barn som grund för att erhålla uppehållstillstånd får i dag uppehållstillstånd endast om barnet ansetts ha ett skyddsbehov och av detta skäl har fått uppehållstillstånd i landet. Detta i sin tur har minskat antalet ”ankarbarn”.

Oavsett av vilket skäl ett barn kommer till Sverige är det sällan barnet själv som bestämt sig för att lämna sitt hemland. Detta beslut har i stället ofta fattats av en förälder eller annan vårdnadshavare. Det är långt ifrån säkert att barnets egen önskan är att få stanna i landet. Barnets lojalitet mot den eller de personer som skickat henne eller honom till Sverige är emellertid ibland så stark att barnet fullföljer ansökan om uppehållstillstånd mot sin egen vilja. Bortsett från att det på grund av vad ovan sagts är utom-ordentligt viktigt att man försöker ta reda på vad barnet själv vill, medför barnets utsatta situation att det är angeläget att barnet tas emot på ett bra sätt och får nödvändig vård och omsorg.

1.2 Begreppet ensamkommande barn

Begreppet ensamkommande barn har under de senaste åren kommit att användas allt mer i Sverige trots att någon enhetlig definition av begreppet inte kan sägas föreligga. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) slog år 1997 fast att ”ett ensamkommande barn är en person under 18 år, såvida inte den lag som är tillämplig på barnet stadgar en tidigare myndighetsålder, som är åtskild från båda sina föräldrar och som inte tas om hand av någon annan vuxen person som enligt lag eller sedvana har sådant ansvar” (Guidelines on Policies and Procedures in dealing with Unaccompanied Children Seeking Asylum, se avsnitt 2.3.). Under senare år har UNHCR erfarit att denna definition inte är tillfredsställande då det framkommit att barn som flyr tillsammans med avlägsna släktingar många gånger är lika utsatta som helt ensamma barn.

Definitionen av begreppet ensamkommande barn har därför i en rapport från år 2001 från FN:s generalsekreterare till generalförsamlingen omarbetats och fått följande lydelse: Ett ensamkommande barn är en person under 18 år som är åtskild från båda sina föräldrar eller från en person som enligt lag eller sedvana har det primära ansvaret för barnet. UNHCR använder också numera uttrycket ”unaccompanied/separated children”. Begreppet får anses omfatta även barn som efter ankomsten till det nya landet lämnas utan vuxen företrädare.

Inom Europeiska unionen (EU) har ensamkommande barn i Europeiska unionens råds resolution den 26 juni 1997 definierats som ”medborgare i tredje land, som är yngre än arton år och som anländer till medlemsstaternas territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller sedvana ansvarar för dem och så länge de inte faktiskt tas om hand av sådan person”. Som ensamkommande barn kan enligt rådets resolution också räknas en underårig medborgare i tredje land som lämnas utan medföljande vuxen efter att ha rest in till en medlemsstats territorium.”

En inte helt vetenskaplig metod för att få en uppfattning om en persons ålder är att besöka How-Old.net och klistra in en länk till en websida med fotografier eller att länka till egna fotografier. En analys av fotot ensamkommande överåriga ger följande resultat.

(klicka för att förstora)

Så långt som ögat kan skåda, finns där ingen i åldern 0-17 år. Vissa uppvisar i stället tydliga tecken på att kunna vara förälder till en 17-åring.

Nostradamus_i_norr anser att det är en oerhörd flathet och naivitet och än värre – ett lagbrott, att bevilja PUT till dessa bluffmakare. Men ryggradslösa politiker och tjänstemän har alltid saknat – just ryggrad. Dessa, den ”humanitära stormaktens” män och kvinnor (kanske också någon ”hen”) är i stället ivrigt syssesatta med att putsa på sin helgongloria samtidigt som landet störtas i ett socialt och ekonomiskt kaos.