Från Eva-Maries Facebook

På Backavägen i Malmö har det i många år funnits ett vandrarhem, många är de backpackers som jag genom åren visat vägen dit. Vandrarhemmet finns inte längre och våra politiker i vår stad tror att stadens invånare är dumma i huvudet, och såklart kan det förhålla sig precis så.

Var finns de som protesterar, var finns de som sätter ner fötterna och säger att nu är det nog eller nock som vi i Malmö säger på det ljuva vilda skånska tungomålet.

Jag är redigt förbannad det vill jag tillstå, ni som känner till mig sedan tidigare vet att jag inte ger mig i första taget. Trots mediala stormar och smutskastning så står jag här och kämpar för mitt land och min stad. Det jag såg idag oroar mig, jag känner rent av en fruktansvärd skräck inför det som komma ska. En stor våg av unga män med en kvinnosyn som har mer att önska väller in…

För att få reda på något så måste man allt som oftast själv ta ”tjuren vid hornen”, jag gick rakt in i ett flyktingboende för barn. Dörren stod öppen och jag knallade in, tog en liten runda i en korridor och mötte några unga afghaner, jag var luft. Ett smörgåsbord stod uppdukat i det som var en matsal och de unga männen var många, av de unga männen som var där såg jag ett barn, han var som jag uppskattade det i 13-årsåldern. Jag gick in i köket.

– Hej, vad är detta? ”Detta är ett flyktingboende,”

-Sedan när då………vem äger det, när öppnade det, har du visitkort, varför vet du så lite om det, vem kan jag kontakta för att få reda på mer, vem är ni anställda av, från när är ni anställda och är det tillsvidaretjänster eller visstidsanställningar, vilken utbildning krävs, hur stor är bemanningen……..

”Vi är anställda av Malmö stad och du får kontakta Anna-Karin Jääntin för hon är sektionschef vid sociala resursförvaltningen…..du är journalist va…..och man anställer och anställer, om det är något så ringer vi till en så kommer han och ordnar och ser till att det fungerar…”

– Vem är det ni kontaktar är det han som äger huset och företaget?
” ja det är det”

-Jag vill ha hans telefonnummer och visitkort för jag har frågor att ställa, jag bor i området och vill veta vad som händer här i mitt bostadsområde
” Nej det vet vi inte nä det har vi inte…du får prata med Anna-Karin.”

Mitt i röran av testosteronstinna unga män stod jag och tre nyanställda visstidsanställda unga personer. Två kvinnor och en man engagerade sig för en stund åt en orolig malmöbo. Jag bor ett stenkast från detta som endast är ett i raden av alla nyöppnade hem för andra länders medborgare och känner mig så jäääävla åsidosatt, jag och mina grannar är inte värda ens att bli informerade.

”Detta är barn vi arbetar med”
”Kan vi gå ut och prata” undrade den ena kvinnan av den unga personalstyrkan, och vi gick ut och ställde oss på gårdsplanen där jag fortsatte att ställa fråga efter fråga. Hon svarade så gott hon kunde men vilket företag som ägde hennes arbetsplats det visste hon inte men att detta företag tjänade ”multum det kan du tro” på detta Det visste hon. Jag spånade lite ifall det var Bert Karlssons, men enligt henne var det 100% inte hans big business detta utan någon annans.

Min stad Malmö har tecknat ett tio-årigt kontrakt med ett för mig och mina grannar okänt företag. På detta hemliga ”okända” företags lokaler finns det personal som arbetar dag, kvälls och nattskift, de är socionomer men har även andra utbildningar, det är utbildat folk.. Eftersom jag arbetat inom barnomsorgen i Malmö ville jag ha reda på hur personaltätheten var för att arbeta med och bland dessa invandrarbarn, det ville hon inte svara på, hon vägrade.

”I alla bostadsområde finns det nu flyktingboende och det blir fler för du ska veta att det varje dag kommer väldigt många till Sverige” sa hon och jag undrade ifall de alla skulle stanna i Malmö eller de skulle vidare. Jo en del skulle vidare norrut till andra länder……….men som jag krasst konstaterade att det finns faktiskt inte så många fler länder längre norr ut än vårt. Då tvekade hon lite och det blev mer till att man reste lite mer norrut i vårt land medan en del av dessa nyss anlända blev kvar i Malmö.

Sedan undrade jag ifall det fanns flyktingflickor, och jo det fanns några flickor och de bodde på första våningen i detta hus men jag ifrågasatte det starkt då man sätter flickor i familjehem. Antagligen var det ändå sant det hon sa för nu är det kaos, ingenting räcker till. ”Det kommer så många flyktingar varje dag, söker du jobb här”

-Låter ni åldersbestämma dessa personer?
”Vad tror du, så många som kommer varje dag då hinner man inte med sådant, det måste du väl förstå”

-När jag arbetade inne på SUS då vet jag att man körde dit ensamkommande med minibussar och lät röntga händerna på dom, det finns mycket skickliga röntgenläkare på SUS som åldersbestämde.

”Men man hinner ju inte med sådant nu så, nej det gör man inte…..men detta är barn”

De unga män som jag såg konstaterade jag snabbt att de var från Afghanistan och det höll hon med om. Är det krig i Afghanistan undrade jag då och fick som svar att man reser även hit av andra orsaker. Dessa män reser hit för att man vill skapa sig en bättre tillvaro i livet och av det konstaterandet från henne kunde jag inte låta bli att berätta om min oro.

Här har vi alla dessa unga män med en helt annan värdegrund än vad vi har, de är uppvuxna i land och länder där kvinnosynen är som natt och dag mot vår, jag är djupt orolig. ”Såklart att jag också tänker så, jag har också barn precis som du men nu vill dessa barn som vi har hand om på flyktingboendet skapa sig ett bättre liv och de vet hur reglerna är i Sverige”. Det finns även bevis på motsatsen, där man fortsätter med sin vidriga kvinnosyn i vårt land, det sitter djupt rotat i deras kultur, sa jag. ”Jo”

Detta samtal satte mitt tålamod och mina nerver på ett hårt prov, naiviteten vet inga gränser och jag önskade henne att hon och de andra i personalstyrkan var försiktiga och rädda om sig. ”Men som jag sa, vi berättar om vilka regler som gäller i Sverige och jag sätter även min egen gräns somkvinna och det vet dom om så det är inga problem men om det händer något så har jag ett larm på mig och trycker jag på det så kommer polisen snabbt”

Sedan kände jag att det var dags att bege mig hemåt och med kameran över axeln berättade jag att jag varit här tidigare och dokumenterat och fotograferat. ”Har du fotograferat där inne…….du får inte fotografera barnen”

Nej såklart fotograferar jag inte inne i någon annans hus men utanför tar jag såklart kort. ”Du får inte fotografera barnen, man får inte fotografera barn”

Det är en regel som du och andra har hittat på själv, det får du kolla upp så ser du så fel du har, och för övrigt ser jag inga barn, sa jag.

Vid pennan, Eva-Marie Olsson, Malmö.

Bilderna från Eva-Marie utom den som är på ”Barnen” gnom fönstret som togs i Malmö för några dagar sedan.