Nedanstående inlägg kommer från Det Goda Samhället som är en opinionsbildande sajt som består av olika röster som undersöker, avslöjar och borrar i de brännande samhällsfrågorna. Här skapas samtidens självförståelse. Inlägget är skrivet av Krister Thelin.

Det goda uppsåtet

Frågan om tillfälliga bosättningar och påfrestningar på små lokalsamhällen har fått förnyad aktualitet genom Uppdrag Gransknings TV-reportage nyligen. Inflödet av fattiga utländska medborgare, huvudsakligen från Rumänien och Bulgarien, ställer svenska myndigheter och politiker på svåra prov. Den bild som förmedlas är en av institutionaliserad handfallenhet inför sommarstugor som helt sonika har tagits över utan tillstånd eller läger som slås upp utan markägarens lov.

När ägarna till hus och mark försöker få hjälp av kronofogdemyndighet och polis för att freda sin egendom reses byråkratiska hinder samtidigt som ansvariga politiker, på lokal- och riksnivå, vrider sina händer, hänvisar till EU-projekt eller den nationelle samordnare som i februari nästa år kommer med sin rapport. Ett lagstiftningsärende har också inletts på Justitiedepartementet i syfte att effektivisera avhysningar, då det anses att gällande rätt har brister i det hänseendet. Inte ens när kommuner, som i Malmö, åberopar bestämmelser som syftar till att freda hälsa och miljö verkar det som om de rättsliga redskapen räcker till.

Till den offentliga handfallenheten och oförmågan bidrar en hållning som finns rikligt företrädd i civilsamhället, inklusive politikerna. Den går ut på att humanitet och soldiaritet med de fattiga utlänningarna borde ta över varje ansträngning att lösa de problem som ägarna och övriga i lokalsamhället ställs inför. Ett förvisso gott uppsåt, eftersom en avhysning ju enbart kan sägas fysiskt flytta ett mänskligt elände från en plats till en annan. Det goda uppsåtet har starkt stöd också i tongivande medier.

Det finns två rättsliga huvudspår för de ägare som vill och orkar freda sin egendom: Polisspåret och kronofogdespåret. Utan att fördjupa sig i de tekniska detaljerna (och med risk att jag förbisett något) innebär de följande. Att flytta in i en annans hus eller ta annans mark i besittning (utanför de gränser som allemansrätten medger) är ett brottsbalksbrott: egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller annat brott enligt 8 kap Brottsbalken. Polis och åklagare har att utreda och lagföra. Vid lagakraftvunnen fällande dom skall, jämte den påföljd och skadestånd som utdömts, avhysning ske. Det är polisspåret.

Ägaren kan också utan polisanmälan nyttja kronofogdespåret, det vill säga begära att kronofogden enligt utsökningslagen (16 kap 1 §) beslutar om avhysning. I lägerfallet i Malmö har också fastighetsägaren ansökt om avhysning, varvid dock fogden, enligt uppgift, hävdar att envar av de cirka 400 individer som befolkar lägret måste identifieras för att delgivning skall kunna ske. I avsaknad på sådan kan inte ärendet handläggas vidare; en begriplig rättssäkerhetssynpunkt. Polisen anser sig, å sin sida, inte kunna bistå med identifiering (annat än inom ramen för en förundersökning). En polismästare i Malmö har synbarligen generat i en TV-intervju förklarat, att “samhället” (han menar det “allmänna”) här står inför ett “moment 22”. Låt mig försöka hjälpa till att lösa upp den juridiska knuten.

1. Kronfogden torde kunna lösa sitt delgivningsbekymmer i avhysningsärendet genom att med stöd av delgivningslagen använda sig av så kallad kungörelsedelgivning (som bland annat används när en obestämd krets skall delges). Identifieringsproblemet är då löst; ett illegalt läger med 400 utlänningar torde uppfylla kravet på “obestämd krets”
2. Polisen kan inleda förundersökning om misstanke om brott enligt 8 kap Brottsbalken, och, om så krävs, identifiera envar av lägerinvånarna.
3. Utlänningar från EU, vilka det här rör sig om, har enligt utlänningslagen rätt att utan tillstånd vistas här i riket i tre månader. Polisen har skyldighet enligt samma lag att bedriva så kallad inre utlänningskontroll. Polisen skulle således inom ramen för en sådan kontroll när som helst kunna identifiera envar av lägerinvånarna för att klarlägga deras rätt att vistas i Malmö.

Varför sker inte något av 1-3? Ett alternativ är att min tolkning av gällande rätt är fel, något som förvisso inte kan uteslutas. En annan, och enligt min mening troligare, förklaring är att polis och kronofogde tvekar att utnyttja de rättsliga redskap som står till buds, då de inte vill framstå som “hårda” eller orsaka “konflikt”.

Myndigheternas representanter är inte obekanta med de starka humanitära strömningar som finns och kanske befarar demonstrationer och “oroligheter” om beslut om avhysning fattas och verkställs (ytterst med polisvåld). För polisen finns nog i färskt minne projekt “Reva” från vintern 2013: en av regeringen i regleringsbrev ålagd prioritering avseende inre utlänningskontroll ledde vid genomförande till massmedial uppmärksamhet och allehanda protester, varvid polisledningen backade och lade ner projektet, sedan också regeringen tagit sin hand från det egna beslutet. Huruvida diskreta signaler, uppfångade av en lyhörd kanslihuserfaren rikspolischef, nu utgått och vidarebefordrats om att “ligga lågt” kan enbart bli en fråga om ren spekulation.

Företrädare för “det goda uppsåtet” ( enligt ledarskribentens i Expressen Martei mening bäst betecknade som “drömtomtar”) borde dock besinna vad statlig eftergivenhet inför laglöshet på sikt innebär för samhällsmoralen. Det borde finnas empati också i det hänseendet.

Regeringens företrädare framhåller gärna vad Rumänien och Bulgarien borde göra för sina medborgare. Mycket litet intresse förefaller samma regering ägna sina egna medborgare i Sverige. Oavsett vad regeringen anser, bör dock polis och kronofogde göra sitt jobb. Regeringen styr sina underställda förvaltningsmyndigheter enbart med formella instrument, inte genom allehanda “signaler”, oavsett hur empatiska, humanitära och massmedialt anpassade de för stunden kan te sig. Skärpning!

Krister Thelin