I somras skrev Paulina Neuding en skakande artikel om vardagen på biblioteken i Stockholmsområdet.
Rapporterna som Neuding byggde sin artikel på, var hämtade från en indicierapport där inte mindre än 500 fall under två års tid redovisades. Våld, stölder, rån, och ett allmänt stök har blivit vardag för bibliotekarier i Stockholmsområdet.
Neudings sista ord borde vara en väckarklocka för många; ”Låt inte detta normaliseras”.
Källa: SvD
Självklart kom kritiken från de vänsterdominerade kulturredaktionerna, som i DN där Gustav Almestad försökt omvandla Neudings artikel till ett inslag i den svenska rasismen. ”…frekventa är orden som ska få läsaren tänka ”invandrare” utan att det sägs högt.” Aftonbladet var inte heller sena med kritiken där Alle Eriksson försökte negligera indicierapporten. ”…stökighet på biblioteken har varit en verklighet sedan folkbibliotekens begynnelse”.
Fler reaktioner finns att läsa här.
I Sverige har vi fått lära oss att all kritik mot samhällsproblem där ord som invandrare eller förorter nämns, är rasism och främlingsfientlighet. Neudings ord om att detta inte får normaliseras ignoreras uppenbart av Almestad, för om man inte får påtala problemen…trots att de finns i invandrardominerade förorter…så löser man heller inte problemen. Tvärtom, så låter man det normaliseras på de bibliotek där stök och våld är vardag för både personal och besökare som respekterar biblioteken som en fristad där lugn och ro ska råda.
Jag har aldrig varit på ett förortsbibliotek och tänker inte uttala mig om Alle Erikssons ord om att stökighet varit en verklighet sedan folkbiblioteken begynnelse. Däremot har jag ofta varit på bibliotek på mindre orter och i mindre städer och aldrig upplevt något av det som står i Indicierapporten från 2015.
Oavsett hur det ser ut på just ditt bibliotek, så har fackförbundet DIK nu släppt en rapport om arbetsmiljön för personalen på våra bibliotek. ”Biblioteken speglar samhället” står det bl.a. och så här kan vardagen se ut för många som arbetar på våra bibliotek.
Oavsett om detta sker på ett förortsbibliotek eller en mindre stad i Norrland, så är detta givetvis oacceptabelt och Neudings ord borde eka mellan väggarna i de ansvarigas kontor. ”Låt inte detta normaliseras”.
Araber så enkelt är det.
Första gång jag besökte Oxelösunds bibliotek var i slutet på 70 talet.
När jag gå dit idag se jag bara svart, att det finns böcker på Svenska där verka nästan som ett skämt när man se vilka som finns där och okopiera varje tillgänglige dator.
Det nya Sverige – laglöst land!
Det har alltid varit lite småstök på biblioteken. I allmänhet inte på huvudbiblioteken med sin mängd vuxna besökare eller föräldrar med små barn på väg till sagostunden. Däremot var stadsdelsbiblioteken ibland illa utsatta, särskilt när skolan slutat för dagen. Struliga, truliga tonårspojkar kunde ockupera biblioteket med ljudnivå och småtjafs. Oftast inget allvarligt, dock, utan mer tröttsamt och irriterande. Tillsägelser brukade hjälpa i 5 minuter.
Gamla alkisar kunde vara till hjälp(!) eller stjälp men var i allmänhet hyggliga personer.
Hotfulla situationer med psykiskt störda personer kunde inträffa.
Vakter fanns också tidigare, redan på 60-talet i vissa förortsbibliotek.
Ett problem som jag ser det är kombinationen av personalen (dvs. välutbildade, hyggliga, vänliga människor med inställningen att hjälpa andra människor)och de som uppsöker biblioteken men egentligen inte har där att göra. De som ser biblioteken som en andra fritidsgård eller en plats att avreagera sig på. Detta kan de göra ganska ohämmat eftersom personalen är inriktad på helt andra saker(se ovan).
Nejdå! Jag har bott i två stora städer, inte en chans att man fick leva apa ens på det glada 60- talet. Inte ens i skolans bibliotek. Möjligen i förortsbibliotek, där har jag brister i kunskapen. Har besökt småortsbibliotek de senaste 40 åren i skilda delar av Sverige, noll stök.
Detta beteende tillskriver jag halvapor.