Att det svenska försvaret, trots att det kostar i stort sett lika mycket som tidigare, idag är en skugga av sitt forna jag torde numera vara allmänt bekant. Idag räcker resurserna i bästa fall till att försvara riksdagshuset med omnejd i en vecka. Men det finns en nedrustning som är minst lika stor, om inte större, men som man inte brukar tala så mycket om. Det handlar om den svenska Psykvården.

På 1930-talet så stod psykiatrisk vård för ca 35 % av de totala vårdkostnaderna i landet. På den tiden fanns det ca 27.000 vårdplatser inom psykiatrin. Idag finns det 3000 – 6000 platser kvar beroende på hur man räknar. Av dessa så går 1500 till den slutna rättspsykiatrin och resten ska fördelas bland de ca 10 % av Sveriges befolkning som lider av någon form av psykisk störning under ett givet år. Man räknar med att ca 100.000 människor i Sverige har svårare psykiatriska problem som drabbar dem mer eller mindre konstant.

De sk vårdreform som skedde i början av 1980-talet innebar en enorm besparing för den offentliga sektorn. Idag har psykiatrin ca 20-30 % av sjukdomsbördan, men får endast 7-8 % av resurserna. Att man inte mäktar att ta hand om framför allt de unga med psykiska problem är knappast något man behöver bli förvånad över, liksom att antalet självmord bland unga ökar.

Att det skulle ske någon förbättring framöver är knappast att hoppas på. Psykvården kommer inte att få mer resurser. Det finns helt enkelt inga pengar över med den invandringspolitik som bedrivs här i landet. Risken är dessutom stor att svensk psykvård kommer att få samma problem som den engelska. Kusingiften bland engelska muslimer har resulterat i att den engelska psykvården är nedlastad med barn som har problem som följd av att kusiner har gift sig. I Sverige kommer vi aldrig att få se någon statistik på detta, men det finns knappast någon anledning att tro att problemen skulle var mindre här.

Lusharpan vågar påstå att den ”ljusnande framtid” som studenterna brukar sjunga om knappast tillhör dem som har behov av vård inom svensk psykvård.

 

Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.