INSÄNDARE. Damen i förgrunden är tjuven med mobilkameran vid Hemköps bankomaten på Kyrkgatan i Östersund. Jag kände igen henne så snart reportaget kom ut i Lokaltidningen i december 2014. 

Jag kan aldrig glömma galningen som hotat med att zigenarklanen skulle våldta och döda mig på sadistiskt sätt.  

Polisen tog inte upp min anmälan. Folk på gatan hjälpte mig att bli av henne den dag det hände – och vid ett par tillfällen efteråt. Hon kommer från Vidin, en ort vid Donau, på gränsen mellan Rumänien och Bulgarien. 

Carina Grinde, Diakon i Östersunds Församling, skaffade en lokal ägd av IOGT-NTO i Odensala och där övervintrar de alla, vilar och hämtar andan mellan brotten. 

Nu är det bara att försörja brottslingarna. 

Det som följer började den 27 augusti 2014. Jag såg en tiggerska som hela sommaren suttit 30 – 40 cm ifrån bankomaten vid Hemköps ingång här i Östersund.

Jag sa inget då, men jag brukar handla mat på Hemköp. Nästa gång ställde jag mig på säkert avstånd och iakttog henne hur hon riktade en mobilkamera mot händerna på en äldre herre som just tog ut pengar ur bankomaten. Två unga pojkar var där och höll med sina ryggar hela scenen dold från folk som passerade förbi på trottoaren. När jag kom fram för att avslöja tjuvarna, så bytte kameran händer två gånger – den äldre pojken tog först kameran från kvinnan och sen gav han den till den yngre som sprang iväg. Jag var alldeles förbluffad och förskräckt när bredvid tiggerskan dök upp en rom, ca 1,70 m lång, i 40-50-årsåldern, välklädd i svart och välnärd med ölmage och allt!

Han skrek åt mig att sticka därifrån. Han var uppenbarligen deras organisatör (’fältchef’) och han sade att han hade beviljats uppehållstillstånd med regelrätta dokument och – hör och häpna – han hade vänner hos polisen: ”Jag har Östersunds polis i min ficka” – som han uttryckte sig. Han och tiggerskan anklagade mig för att jag flytt Rumänien därför att jag hatade Ceausescu och regimen.

Så började de ropa högt ”Traiasca Ceausescu!”(= leve Ceausescu) några gånger i rad. Folk på gatan såg scenen och rådde mig att avstå från att anmäla fallet hos polisen – det vore förgäves, sade en svensk kvinna. Jag åkte ändå till polisen på Fyrvallavägen, men det blev ingenting av min anmälan. Under mitt besök där, var polisen helt ointresserad, likgiltig och skrev inte ned något.

Han frågade inte vad jag hette och hela tiden då jag berättade om vad jag gått igenom, tittade han på väggen bakom mig som jag inte fanns där. Jag kände mig så illa till mods att jag fick tårar i ögonen. Strax rann tårarna på kinderna, glasögonen blev dimmiga och i det tillståndet yttrade jag orden: ”Vad har hänt med det Sverige jag kommit till för knappt 30 år sedan? Ge mig landet tillbaka!” Polisen hörde mig den här gången, reste sig från stolen, gick mot dörren, öppnade den och – lika tyst som tidigare – visade han dörren för mig och visst, gick jag ut. Men innan dess, påminde jag honom om att polisen släppte två romer som hade två dyra gräsklippare (värde 40 000 kr) i sin bil. Gräsklipparna hade anmälts stulna från en lokal idrottsförening – men eftersom romerna nekade till stöld, blev det inget åtal. Jag tog fram lokaltidningen och visade artikeln för honom. Ingen reaktion.

Jag hade bara gått ett par steg ut i hallen, då jag vände och öppnade dörren för att fråga polisen när och hur jag skulle få besked om utredningens resultat. Han svarade att polisen skulle posta det hem till mig. Men han frågade aldrig vad jag hette och var jag bodde. Och så många andra fall och omständigheter då vi blir föraktade och avfärdade av just de myndigheter som skulle skydda oss, hederliga, oskyldiga, laglydiga människor.

Varje gång jag handlar på Hemköp blir jag ofredad och hotad av tiggerskan.
Hon har ingen skam i kroppen, hon bryr sig inte att folk stannar och tittar på hur hon vrålar hotelser: att hennes klan kommer att slå mig sönder, våldta mig (fast istället för ’våldta’ använder hon det vulgära ordet). Och att våldtäkten inte ska begås på det ’vanliga’ sättet, utan med foten och kniven! Ber om ursäkt för att ha beskrivit scenariot precis som det lät: sadistiskt. Jag är fortfarande chockad och skakad av det språket. Dessutom tänker hon få tag på min adress och bränna ned bostaden. Hon förstärkte brandhotet på bostaden sådär: ”Vi, zigenare, kan det här med att elda. Mät dig inte med oss! Vi hittar dig, du ska dö, du ska dööö!”

Dagarna efter blev hon argare när jag gick förbi utan att ens titta på henne. En gång reste hon sig på benen fort med förvridet ansikte, ställde sig framfor mig med ena handen på höftet, den andra handen sträckte hon mot mitt huvud, jag stannade och tittade runt efter hjälp. Den dagen var det en svensk medelålders dam som räddade mig och satte henne på plats bara med pekfingret – tyst och utan att röra vid henne, hon bara pekade åt tiggerskans sittplats. Damens gest gjorde henne förbannad och skrek åt damen på rumänska: ”Du får inte röra mig, jag är ’tiganka’ och du är en ’jä*la svedanka’. D.v.s. ’svenska’ men ordet är inte rumänskt. Och en ström av obscena ord och gester följde efter. Ingen och inget får hindra hennes framfart. Det är grovt kränkande och livsfarligt att ha en rabiat varelse som förföljare. Jag bad henne på svenska att gå tillbaka till sin sittplats och låta mig vara. Då skrek hon ännu högre medan hon sprang efter mig oavsett åt vilket håll jag gick – mot ICA eller KONSUM – och hojtade på sitt fula språk: ”Vurubesti rumunska, prostitutu!” (Vorbeste romaneste, prostituato – sv.övers.= du prata rumänska, prostituerad).

En vettig, anständig människa är oförmögen att föreställa sig innehållet av ord och uttryck i deras språk, de går inte att översätta, det vore blasfemi att ens försöka sätta orden på pränt. Det är läskigt att råka ut för en livsfarlig bindgalen svordomsmaskin som politikerna stoppar oss ner på halsen och tvingar oss att stå ut med eländet i mänsklighetens och toleransens namn.

Allt det här hände i somras, i augusti. Under hösten var hon inte längre där, utan en annan. Jag hoppades att hon åkt tillbaka till Rumänien.

Men före julhelgen dök hon upp igen, på sin gamla sittplats vid bankomaten på Kyrkgatan 56 – Hemköpsadress. Och hon skaffade sig en käpp – inte för att hjälpa henne gå, hon kan gå lika bra som hon gjorde i somras. Hon använder käppen bara för att vifta med den och uppträda hotande. Så snart hon såg mig, hotade hon att hon själv skulle ’våldta’ mig med käppen, trots att jag inte tittat åt hennes håll ens.

Även Hemköpspersonalen låter henne vara – de är handfallna. Kan ni tänka er hur det känns att inte våga gå sina ärenden på stan? Tiggarna får göra vad de vill mot oss, de förnedrar och hotar oss till livet, de vet att polis och myndigheter aldrig ingriper. Trottoarerna är deras, de styr och ställer. Människors lika värde, naturligtvis.

Denna människa (lika eller icke lika värde) skrämmer mig till döds. Man kan få ett knivhugg mellan skulderbladen plötsligt, oprovocerat och oväntat. Det kan inte fortsätta såhär. Definitivt inte! Situationen har blivit outhärdlig.

De tiggande romerna är ’fotsoldaterna’ i en stor organisation – en zigenarmaffia som tränar och skickar ut dem i Europa för att tigga, stjäla, råna, begå bedrägeri, misshandla, våldta och mörda.

Man borde inse att tiggarna får mindre och mindre klirr i plastmuggen, då generositeten – denna nobla personliga egenskap som svenskarna besitter – börjar sina samtidigt som inkomsterna minskar, arbetslösheten växer, skatterna höjs och pensionerna är oacceptabelt låga. Under inga omständigheter ska en tiggare polisanmälas eller mistänkas för brott – vilket väcker ilska och hat hos en del människor som sliter hårt för att försörja sig och familjen.

Om detta ändå händer, vänds alltihop emot oss. Tiggarna har fått diplomatisk immunitet. När en diplomat tar ett snett steg, utvisas personen till sitt land. En del av arbetsmyrorna törs försvara sig mot angriparna genom att höja rösten, det enda vapen de har, de är ju laglydiga och bär inte kniv som angriparna. Tiggarna då? De får sitta var som helst på stan, särskilt vid bankomater, de får stjäla, råna och våldta ostört!

Om vi polisanmäler dem eller säger ifrån, så får vi på skallen rejält av farbror åklagare direkt.

Jag hade en ny mardröm i vaket tillstånd för två månader sedan: blev nästan anfallen av samma galning när jag gick till Hemköp för att handla mat måndagen 16 februari strax före lunchtiden. Jag hade inte varit där på tre veckor, ville slippa hondjävulen. Min son handlade mat åt mig istället, men han arbetar mycket och kan inte handla åt mig varje gång, så jag är tvungen att göra det då och då. Rabiata fruntimret stod utan käpp, där på trottoaren vid bankomaten.

Jag ignorerade henne, gick in i affären – men galningen följde mig hack i häl. Hon skrek och gormade svordomar, våldtäktshotelser och Ceausescus namn som vanligt; en snäll gubbe som sålde bingolottokupponger där blev äcklad, kassörskorna och kunderna spärrade upp ögonen och zigenerska fortsatte bara sitt nummer.

Jag tog en korg och gick in lugnt utan att titta bakom mig. Medan jag var inne och plockade varor, kom en vakt som sade snällt att en av personalen ringde och bad honom att köra till Hemköp, följa med och skydda mig i fall att rabiata varelsen tänkte gå till anfall.

Det kändes tryggt att folk verkligen bryr sig – vakten var med mig hela tiden och när jag hade betalat i kassan gick vi mot utgången. Ruggugglan stod fortfarande innanför utgången och väntade på mig – hon jublade och sade, på dåligt rumänska, att nu vet hon hur skraj jag är. Då vände vakten till henne och med strikta gester försökte han fösa henne tillbaka till gatan. Hon ville inte, hon bara stod där och pekade mot sig själv och sade ’no problem’. Sedan pekade hon mot mig och sa högt ’probleeeem’. Till slut, blev hon tvungen att gå ut ur affären.

Denna reaktion har de lärt sig i Sverige.

Mimi N.