SKOLAN. Säkert råder det på sina håll brist på resurser, såväl personella som ekonomiska. Men det stora och avgörande problemet för skolan är något helt annat, något som partier och politiker talar tyst om: Dels det bristande föräldraansvaret, dels att eleverna inte tar sitt ansvar.
Det skriver Eva Svendén, statsvetare och nationalekonom. Eva Svendén har en politisk master i statsvetenskap och en politisk kandidat i nationalekonomi.
Larmrapporterna om skolan duggar tätt. Antingen varnas det för dåliga skolresultat eller för bristande ordning, och ibland för både och. Samtidigt försöker de politiska partierna överträffa varandra med löften om mer pengar till skolan. Till exempel vill Socialdemokraterna införa en ny förskolereform som ska ge fler vuxna i skolan, de vill anställa fler specialpedagoger. Förskolegrupperna ska minskas till max 15 elever.
Även Miljöpartiet vill lösa skolans problem med fler vuxna i skolan genom att nyanställa 10 000 lärare varav 600 ska vara speciallärare. Miljöpartiet vill också nyutbilda eller vidareutbilda cirka 6 000 förskollärare.
Moderaterna vill införa ett nationellt stödprogram som ska hjälpa underpresterande skolor att höja resultaten, problemskolor som trots detta inte lyckas höja resultaten ska kunna stängas.
Utöver att skylla på varandra när det gäller vem som bär ansvaret för de sjunkande skolresultaten anser alla partier att mer pengar och fler vuxna är lösningen på skolans problem.
Säkert råder det på sina håll brist på resurser, såväl personella som ekonomiska. Men det stora och avgörande problemet är något helt annat, något som partier och politiker talar tyst om: Dels det bristande föräldraansvaret, dels att eleverna inte tar sitt ansvar.
Många föräldrar varken kan eller vill vara vuxna. De tar inte ansvar för barnen utan lämpar över det på lärare och skolledning.
Många elever förväntar sig att få allt serverat på ett fat, att de inte ska behöva anstränga sig. När något felar är det alltid någon annans fel, skolans, lärarens, skolledningens.
Ett annat problem är att synen på kunskap och bildning förändrats i Sverige. Bildningsidealet har monterats ned.
Tidigare hyllade den svenska skolan kunskap och bildning. Skolan var nyckeln för alla, oavsett bakgrund, att nå sina drömmar, men också en garant för att samhället skulle vara rustat med kompetent och konkurrenskraftig arbetskraft. Lärarna var de som skulle förmedla denna kunskap. Idag ifrågasätts lärarnas kunskap och deras undervisning av föräldrar och elever.
Självklart finns det många föräldrar och elever som i allra högsta grad tar sitt ansvar. Min kritik gäller förstås inte dem.
Idag får inte lärare vara lärare, väldigt många tror sig veta bättre. Men än värre är synen att alla är lika och därför ska alla kunna bli allt. Men så är det inte. Alla är inte lika, och alla elever är inte lika.
Det gäller att se varje elevs unika förmågor och svårigheter. Likhetstänkandet drabbar elever från studieovana hem, de som har svårigheter när det gäller inlärning och psykiska och fysiska problem.
Likhetseuforin gör också att alla elever anses kunna gå i ordinarie skolor och klasser. Men en del elever har så svåra problem att de inte kan eller ska vara i en vanlig klass. Förr hade man så kallade OBS-klasser för störande elever.
En del elever har så svåra psykiska och fysiska problem att de inte klarar att vara i så stora grupper som en vanlig klass. I en vanlig klass kan de inte heller få den hjälp de behöver för att tillgodogöra sig undervisningen.
Lönen är viktig för om de duktigaste studenterna ska välja lärarutbildningen. Men lärarnas löner kan vara näst intill hur höga som helst så länge de grova ordningsproblemen finns kvar i skolan.
Så länge bildning och kunskap inte är ledord för undervisningen, så länge lärare inte respekteras av föräldrar och elever, så länge föräldrar inte tar sitt föräldraansvar och så länge elever kan skylla på lärarna när de inte tar ansvar för sig och sina studier, kommer det att vara svårt att fylla lärarutbildningen.
Samhället måste våga ställa krav på de föräldrar och elever som inte tar sitt ansvar för utbildning och skolgång. Konsekvenserna måste bli kännbara för dem som inte tar detta ansvar.
Politiker måste ta bladet från munnen och våga ställa krav på föräldrarna.
Kunskap och bildning måste åter bli ledord för svensk skola.
-Pettersson läser ”När något felar är det alltid någon annans fel, skolans, lärarens, skolledningens” det påminner om den muslimska världen men det kanske är samma sak som skolans värld numera…sedan får nog Eva Svendén ta det lite lugnt, att ställa krav är närmast att betrakta som hets av folkgrupp…
Är det så illa att man behöver återinföra de gamla pedagogiska ”knepen” dumstrut, skamvrån, örfilen, rottingen ? Jag antar att de gamla så kallade ”hjälpklasserna” är avskaffade.
På grund av problemets omfattning kanske det är dags att införa speciella så kallade ”hjälpskolor” där man placerar elever med ”särskilda behov” det vill säga dom som med tidigare språkbruk kallades korkade placeras?
Ingen dum idè… Friskolor för helkorkade ! 🙂
Och då skall barnbidraget betalas till hjälpskolan?
Med tanke på att det är skolplikt och att man som heltidsarbetande förälder inte har möjlighet att vara närvarande i skolan, är förbanne mig skolans plikt att vara uppfostrande och konsekvent, ställa krav och ge beröm.
Men föräldrar har ju också ett ansvar.Som att ungarna är hyfsat uppfostrade och inte river skolan,förstör och saboterar.Det är ett föräldrar ansvar som måste försöka uppfyllas tycker jag för att det ska kunna bli en bättre skolmiljö.
De flesta föräldrar vet att om inte deras barn klarar skolan får de inget jobb. Men eftersom politikerna valde att ta bort betygen kan man låtsas att allt fungerar?
Helt klart behövs det mer ordning och reda i klassrummen. Barn som inte kan uppföra sig ska inte få störa dem som vill lära sig. Om de inte lyder läraren kan de inte lära sig något. Det finns lärare som kan hålla en hel klass intresserad men det finns också lärare som själva gapar och skriker och bidrar till kaoset.
Kanske dags att höja lärarens status, bl a genom högre löner. Alla är inte heller lämpade att lära ut. De kanske har kompetensen i sina ämnen men är dåliga pedagoger.
Det verkliga problemet i Sverige är att man inte kan komma överens om vem som har makten över barnen? Samhället vill ju gärna slå in kilar mellan barn och föräldrar. Skolan vill ta makten ifrån föräldrarna. Problemet är att skolan inte har varken resurser eller kompetens att vara förälder åt barnen. Så här står vi nu:
Vem är det som bestämmer? Vem är det som bestämmer i Sverige?
Ni Svenskar är lustiga, först sätter ni handklovar på föräldrar och lärare genom att ta ifrån dom alla maktmedel, sen sätter ni ditt kuratorer till barnen som tuta i dom att deras vilja och önskan väger tyngre än lärare och föräldrars krav, Ni Svenskar är dummare än tåget. När kommer ni att fatta att 6o-70tals flummeri inte funka aldrig ha funkat!!!!!!!!!!!
@Kurt
Det är där det STORA felet ligger flumgenerationer som aldrig fått lära sig ta ansvar, curlingföräldrar som lever i ett rosa moln och tror att allt är frid och fröjd, samtidigt som de fortsätter att förkovra sig i Hänt i Veckan. Allt har ställts på sin spets, värnplikten har de avskaffat, den som gjorde män av pojkar och lärde dem respekt och hur man fungerar i grupp. Alla de här tokerierna som hållit på i flera decennier nu, kommer de så småningom att skörda frukterna av. En välriktad spark i arslet har de gjort sig förtjänta av.
När jag spekulerade om orsaken till allt flum och dekadens så kom jag fram till att just avskaffandet av värnplikten är en stor orsak till samhällets tillkortakommande. Man borde nog införa den på nytt?
68-vänstern är ett resultat av Frankfurtskolan, flaggskeppet för kulturmarxismen som är en ”low intensity”-gren av marxismen. Importerat skräp med andra ord.
Helt igenom riktigt Kurt…Ditt bästa inlägg på länge ! 🙂