Erik Hörstadius menar i en krönika i Affärsvärlden nr 22 anno 2014, att strikt tekniskt har yttrandefriheten aldrig har haft bättre förutsättningar än nu. Till de traditionella medierna kan man sedan några år addera de sociala. Alla som vill har en röst. Men parallellt tycks utrymmet för socialt acceptabla åsikter, uttryck och verklighetsbilder ha smalnat av. Svårt att bevisa förstås, men många har gjort iakttagelsen som i Sverige boende norske författaren Karl-Ove Knausgård, den svensk-amerikanske etnologiprofessorn Jonathan Friedman och statsvetaren Henric Oscarsson (han med ”åsiktskorridoren”) för att ta tre namn.
Exempelkatalogen är nästan oändlig. Feministiskt initiativ vill förbjuda porr. Socialdemokraterna talar om att förbjuda sexistisk reklam. Sverigedemokraternas möten störs och partiets företrädare kastas ut från skolor och sjukhus när de gör platsbesök. Komikern Robert Gustafsson har noterat att det blivit snävare vad man får skämta om. Ideologisk kritik av islam peststämplas som islamofobi. På universitetsinstitutioner hukar anslagskonkurrerande forskare under genusdiktat. Etc.
Mina egna upplevelser bekräftar bilden: Jag sitter med erfarna journalister i en bar, och en av dem – i 60-årsåldern, framgångsrik, oantastlig – dristar sig att kritisera den autonoma vänsterns våld. En välkänd kulturvänsterman ber honom i princip hålla käften: man får bara tala om det nazistiska våldet, dundrar han argt. Till saken hör att 60-åringens judiska föräldrar dödades i Hitlers läger.
På en parmiddag väcker någon frågan om det är en legitim åsikt att av ekonomiska skäl vilja minska invandringen något. Nej! säger middagsmajoriteten strängt, då är man rasist.
En tredje tablå: jag medverkar i en debatt om varför män dominerar humor-Sverige – och öppnar försiktigt möjligheten av ett biologiskt perspektiv att lägga bredvid alla de sociologiska. En kvinna i den journalistdominerade publiken säger då att jag gör henne kräkfärdig.
Lite får man väl tåla? Javisst. Men att tillskriva meningsmotståndare ond vilja stänger samtalsdörrar, och hindrar därigenom den egna positionen från att utvecklas. Det väcker också misstanken att man inte klarar argumentation i sak.
En annan effekt av att giftstämpla åsikter är att det kan uppfattas som ett stöd för sånt som inte är förbjudet. I många länder är det straffbart att förneka Förintelsen. Vilket har lett till krav på att förbjuda tvivel på folkmordet på armenier – annars kan det tolkas som ett godkännande av den turkiska statens historieskrivning. Men när förnekandet av det folkmordet väl är förbjudet står nästa tankeförbud på tur. Och nästa. Så fortsätter det på ett sluttande plan där till slut bara åsikter som alla håller med om accepteras. ”Hundvalpar är gulliga. Krig är dumt”, typ.
För att stävja en sådan utveckling, är det dags att återta ordet tolerans. Den ungefärliga grundbetydelsen är ”att uthärda/stå ut med trots motstånd/obehag”. Att vara tolerant är därför inte i första hand att applådera det man helhjärtat omfamnar: de festligt utklädda bögarna i Prideparaden, mössa inomhus, fri abort eller vad det nu kan vara.
Att visa tolerans innebär att låta den avvikande rösten komma till tals, även om den säger något som man ogillar. Kanske går det till och med att lära sig något av den? Eller säg så här: Vilka av påvens män hejar vi på i efterhand? På dem som nyfiket lyssnade på Galileis rön om planeterna – eller på dem som ville bränna honom på bål? Ingen kan veta vem som är dagens Galilei. Bäst därför att låta alla komma till tals. Minus förstås de gravt intoleranta idioter i våldsdyrkande extremiströrelser som vill tysta alla andra.
Hörstadius är på rätt väg, eller vad tycker ni?
Vi har olika referenspunkter, men de kommer nog från ungefär samma tid, och vem som uppfunnit de ena eller det andra ordet saknar ju i stort sett betydelse. Vad jag filosoferar om är hur orden kommer fram och snart tar över efter ett annat, som snart är glömt. Det är tidens gång.
Ja just det, varför ska vi vara toleranta mot alla dessa som kallar oss rasister för att vi anser att SD har rätt i det mesta de skriver i sitt partiprogram.
Om man som Reinfeldt säger att med SD kan man inte tala samtidigt som han vägrar att tala med SD, visar väl tydligt vem som är intolerant.
Vi är ”stollar” för vi har tolerans till de INtoleranta !
Sedan jag började sprida uttrycket ”Vi kan inte vara toleranta mot de intoleranta” har det märkts en bättring. Det var för lite mer än två år sedan. Det känns som det var just jag som kom med uttrycket, men jag vet att det lika väl kan vara någon annan under den tiden, kommer saker ungefär samtidigt och får ett brett genomslag, så är det flera som myntat ett talesätt. Annars kan det inte komma så brett som det gjorde. Det var under oroligheterna i Egypten säger jag och i en video från UK, andra har helt andra referenser. Att hämta in de dagliga bloggarna och deras videomateriel från Egypten, var nästan som att vara närvarande bland dessa bloggare, men ändå inte…
Olli, första gången som jag tog uttrycket till mig var när jag såg ett program från Danmark, i ett utsatt område, med hög invandring i närheten så gick äldre danskar ut och sa, ”vi är inte toleranta till de intoleranta”.