Jag har följt Petterssons blogg ett antal år och förundras ständigt över hur den och andra alternativa medier bemöts.
Förutom några försök till humoristiskt förvanskade Photoshopbilder, har Petterssons aldrig skrivit fabricerade nyheter. Nyheterna är verkliga och händelserna sker runt om oss. Som ett brev på posten kommer självklart kritiken, inte minst för att Petterssons bara beskriver en sida av myntet och inte sällan kommer kritiken från personer som själva bara vill se den andra sidan av samma mynt. Då ställer sig givetvis frågan: Om man törstar efter nyheter, betalar tv-licensen för att se dem på tv eller köper dagstidningar för att läsa dem. Vill man då som kund få hela sanningen av en nyhetsrubrik eller bara utvalda delar av den?
Ett annat argument som ofta används mot alternativa medier, är de som både läser och kommenterar. Ord som ”rasister”, ”främlingsfientliga”, ”nazister” osv används i hög utsträckning. Ja, ni känner till epiteten vid det här laget. Nu vet jag att många som besöker Petterssons och skriver i kommentarsfälten bor eller har bott i mångkulturella områden och också drabbats av svensk migrationspolitiks bak- och framsidor på nära håll. Jodå, allt är inte bara svart eller vitt, även om en färg överväger i dagens Sverige. Dessa människor lever nog betydligt närmare den verklighet alternativa medier beskriver än de som skriver i etablerade medier och de som bedriver politiken ifråga.
Det lustiga i sammanhanget är att när vanligt folk som upplevt och upplever mångkulturen på nära håll sedan skriver om de positiva sidorna är de sanningsenliga, humana och ska bjudas in i värmen. När samma personer sedan skriver om baksidorna förvandlas de plötsligt till lögnare, inhumana och ska förpassas ut i kylan,
Hur ofta krävs det inte av alternativa medier, deras skribenter, besökare och kommentatorer, att de erkänner migrationspolitikens positiva sidor? Ok, Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare och pizza är gott. Varför kan då aldrig etablerade medier, deras journalister, läsare och lyssnare, erkänna migrationspolitikens negativa sidor?
Sverige är uppenbarligen ett Stasisamhälle under rekonstruktion.
Kvarlevorna efter en döende, svunnen och förkastad epok (förutom i Nordkorea och Sverige) håller på att sakta kväva det Svenska folkets kultur, särart, entreprenörsanda och livsglädje:
http://snaphanen.dk/2013/10/26/sondagskronika-stasiprasten-och-lognen/
Kan inte låta bli att tänka att vi blivit mindre toleranta. Jag köper inte godhetssyndromet – tror krasst att det ligger något annat bakom. Vidare anser jag att svenskar alltid varit ett öppet och välkomnande folk utan rasistiska tendenser – även om välkomnande på sistone gått till överdrift.
Det är som om ”split vision” blivit förbjudet eller en sjukdom som ska botas. Istället ska vi alla lida av tunnelseende? Det är så härligt att möta en annan människa som säger rakt ut vad hon/han tycker och tänker även om jag inte alltid håller med. Om alla tycker exakt lika blir det ju inga givande diskussioner.
Och så allt detta ”ordmärkeri”. Det finns nu så många feltramp att göra i svenska språket att varje ord ska vägas på guldvåg för att inte kränka någon.
Det börjar kännas instängt i Sverige. Hur har det blivit så här?
Tänkvärda ord Stefan!
Därför att det är inte tillåtet enligt gällande konsensus..