Som sanna kolonialherrar

Johan Hakelius
Johan Hakelius

En anklagande ton återkommer i rapporterna från Mellanöstern och Nordafrika, nu när den revolutionära våryran har lagt sig bland våra korrespondenter. Tonen är inte bara riktad mot Assad, Ryssland, Kina, salafister och Muslimska brödraskapet. De sistnämnda klarar sig förresten undan anmärkningsvärt milt.

Nej, den anklagande tonen är åtminstone indirekt riktad till lyssnaren med sin gojibärsmüsli vid frukostbordet, någonstans i Nordeuropa.

På något sätt, antyder tonen, är det den europeiske lyssnarens fel, eller åtminstone ansvar, att araber och nordafrikaner på sina håll försöker utrota varandra, och på andra håll svajar mellan korruption, övergrepp, förtryck och extremism. Varje europeisk lyssnare med skam i kroppen bör känna denna skuld. Som allra minst bör skulden växlas in i den indignerade frågan ”Varför gör vi inget?”, särskilt vad gäller Syrien. Det har i själva verket varit temat i många nyhetssändningar de senaste månaderna. Hos mig föder den frågan två andra frågor:

1. Anta att Ryssland och Kina gav vika och att västvärlden fick fritt spelrum för moral, människokärlek, världsomspännande demokrati och jämlikhet. Vad, mer exakt, är det då vi så självklart skulle göra?

2. På vilket sätt är det som händer vårt ansvar, kanske till och med vårt fel? Är syrier, egyptier och tunisier inte moraliska subjekt med eget ansvar för sina samhällen?

Missförstå mig inte. På frågan ”skall jag taga vara på min broder?” är det principiella svaret förstås ”ja”. Men vad kan ”taga vara på sin broder” innebära i fallet Syrien, annat än att mer eller mindre direkt kasta sig in i ett ursinnigt inbördeskrig? Om det är så – det vill säga att vi ska ta vara på vår broder genom att frejdigt slå ihjäl våra bröder – är svaret då lika självklart? Och om de bröder vi ska ta vara på tillhör brödraskap med förkärlek för självmordsbombare, jihad och att slå in kvinnor i heltäckande säck, är det då självklart att det rör sig om våra bröder? Och om bröderna vänder sig mot oss, för att vi försöker hjälpa?

Hur säkra är vi förresten på att skiljelinjen i Syrien går mellan en stor folklig och frihetsälskande majoritet och en ensam, hänsynslös och sadistisk despot? Att Assad är folkmördare innebär inte att han saknar stöd, inte heller att ryssarna nödvändigtvis har fel när de varnar för att låta islamistiska extremister bygga en bas på tröskeln till Europa.

Jag säger inte att det helt saknas argument för att ingripa i Syrien. Men det finns inte någon självklar moralisk skyldighet att göra det. Inte heller något självklart sätt eller syfte. Inte ens en självklar allierad. Det är en märklig utgångspunkt, särskilt i nyhetsrapportering, att så skulle vara fallet. Kalla mig pjoskig, men jag tycker att de som vill dra in oss i främmande krig borde ha bevisbördan, inte de som vill stå utanför.

Allt bottnar förstås i föreställningen om västvärldens historiska skuld. Och, visst, kolonialismen hade sina sidor. Hade den varit en mångkulturell och genusmedveten tebjudning, hade vi sluppit de postkoloniala teoretikerna. Men å andra sidan talar vi om länder som i flera fall har en historia som sträcker sig långt förbi europeisk kolonialism, till och med bortom Europa som begrepp.

Är verkligen allt elände söder om Kalabrien följden av relativt sentida översitteri norr om Kalabrien? Eller är möjligen en del av eländet egentillverkat och bortom västs kontroll?

Jag bara undrar. För den påbjudna hållningen verkar annars vara denna: det var oförlåtligt av oss att ha kolonier, det var oförlåtligt av oss att tvivla på den arabiska våren och nu, när tvivlet blivit sanning, är det oförlåtligt av oss att inte gripa in som sanna kolonialherrar.

Av: Johan Hakelius

Mejla reportern

Här har vi en Johan Hakelius i högform igen, och slänger ur sig sanningar om araber och nordafrikaner , som få av etablissemanget törs hålla med om, för att undgå att bli mobbade som varande xenofober ja rent av rasister. Men inför detta hot backar inte Johan, utan anser att det finns minst två frågor att ställa. Dessa frågor visar sig höra hemma i verkligheten, och inte i tusen och en natt. Läs svaret på dessa frågor ovan, och ni har lösningen på alla frågor, när det gäller Menaländerna, anser er guide inom etik och moral Olli.

10 thoughts on “Som sanna kolonialherrar

  1. Haleluja, det är nästan så att en ateist av födsel och ohejdad vana (formellt agnostiker, naturvetare gubevars) blir smått religiös. Vår Hakelius är oss en väldig gud.

  2. Till Ollie : Hörde nyss på nyheterna att ryssarna satsar stora summor på att rusta, de har eventuellt en framförhållning som saknas i många europeiska länder. Även kineserna rustar. Eller är det bara för att hålla krigsmaterialindustrin igång ? Tror att det ena ger det andra.

    • Har den där Hedin själv provat hur det skulle funka med att förse några fina MENA-personer med nycklar till sitt hem? Pyttsan. Nä, det ska vara vanliga svenskar i så fall, som offrar sig ännu mer. När det visar sig att svenskarna ändå inte är så pigga på att anta förslaget, så kommer Hedin garanterat med nästa ”lösning” som ska öppna upp den Gordiska knuten: heureka, vi _tvingar_ svenskarna att ta några asylanter till sig. Jeaaaahh, jeehaa, jippeeee.

Kommentera