Herman Lindqvist skriver en krönika HÄR om lite av det som hänt under hans 45 år som korrespondent och vad som förändrats i vårt land sedan 1968.

Lindkvist skriver bland annat…

…Riksdagen fattade alla beslut som rörde Sveriges framtid… Sveriges riksdag stiftar fortfarande lagar, men de är ofta bekräftelse på beslut som redan fattats i Bryssel. Moder Svea är inte längre ensam vid statsrodret, hela EU står och vrider på ratten…

…Då för fyrtiofem år sedan levde vi i en lång högkonjunktur där ekonomi bara blev bättre och bättre…

…Vi hade lysande varumärken som stod för svensk kvalitet och som fick varje svenskt hjärta att banka av stolthet. I dag är Volvo kinesiskt, Wasa knäckebröd italienskt. Kalles Kaviar och Abbas sill är norska, liksom Ekströms blåbärssoppa. AGA är tyskt, ASEA schweiziskt, Scania ägs av Volks­wagen och Saab ligger död på akuten, gamarna sliter i det som finns kvar…

…Då för fyrtiofem år sedan var den svenska armén en av de största i Europa. I dag befinner sig eliten av armén långt från fosterlandet och de som är kvar kan knappt försvara sina egna parkeringsplatser…

…En gång hade svenska lärosäten gott rykte i världen. Nu sänks de akademiska kraven undan för undan på universiteten och skolornas resultat ligger på Balkannivå.  Ingen ansvarig politiker vågar uttala att ett av huvudskälen till de dalade resultaten är att allt för många nyanlända elever drar ner medeltalen. Hur skulle de kunna hänga med?  För fyrtiofem år sedan var antalet utlandsfödda i Sverige några få procent, i dag är de cirka 15 procent. I vissa kommuner är procenten mycket högre, som Malmös 31 procent. I Göteborg är var femte invånare utlandsfödd. Problemet är att de problem som uppstått som en följd av sakernas tillstånd, inte får benämnas problem…Läs hela krönikan nedan

Vi överlevde domedagen än en gång

Vi överlevde ännu en domedag. Säkert är dock att vi snart upp­lever ett nytt årsskifte. Det blir det fyrtiofemte i mitt liv som skribent och utrikeskorrespondent, vilket kan vara anledning att titta på hur saker och ting har förändrats i mitt fosterland sen jag flyttade utomlands och blev korrespondent i Prag 1968.

En främling som i dag kommer till Stockholm kan tro att svenskarna är världens mest religiösa folk. Majoriteten av passagerarna i bussar och tunnelbanor sitter nämligen tysta med böjda nackar och tittar i något som ser ut som en bönbok. Tummarna rullar som med radband.

Passagerarna kommer ut ur vagnarna med telefonerna som orienterare med blicken fixerad vid karta och kompass. Svenskarna är i dag världens mest uppkopplade folk.

År 1968 hette kungen Gustaf VI Adolf. Hans titel var ” Sveriges, Götes och Vendes konung”. Han satt ordförande vid konseljerna, alla regeringsbeslut undertecknades av honom. Varje ny riksdag hade sin högtidliga öppning i rikssalen på Stockholms slott med klampande karoliner och en ordens­behängd kung läsande den social­demokratiska regeringsförklaringen vid silvertronen. Riksdagen fattade alla beslut som rörde Sveriges framtid.

I dag har Sveriges kung förvandlats till en statschef utan makt, som det är riskfritt att skymfa. Den som försvarar honom hånas och förlöjligas. Sveriges riksdag stiftar fortfarande lagar, men de är ofta bekräftelse på beslut som redan fattats i Bryssel. Moder Svea är inte längre ensam vid statsrodret, hela EU står och vrider på ratten.

Vi lever i en globaliserad tid. Det betyder att vi svenskar inte längre äger oss själva. Inte ens våra sedlar och mynt. Sedlarna trycks av ett amerikanskt företag, mynten präglas av ett finskt. Då för fyrtiofem år sedan levde vi i en lång högkonjunktur där ekonomi bara blev bättre och bättre.

Vi hade lysande varumärken som stod för svensk kvalitet och som fick varje svenskt hjärta att banka av stolthet. I dag är Volvo kinesiskt, Wasa knäckebröd italienskt. Kalles Kaviar och Abbas sill är norska, liksom Ekströms blåbärssoppa. AGA är tyskt, ASEA schweiziskt, Scania ägs av Volks­wagen och Saab ligger död på akuten, gamarna sliter i det som finns kvar.

Då för fyrtiofem år sedan var den svenska armén en av de största i Europa. I dag befinner sig eliten av armén långt från fosterlandet och de som är kvar kan knappt försvara sina egna parkeringsplatser. För övrigt finns det inte tillräckligt med piloter och sjömän för att med kort varsel bemanna de få stridsflygplan och örlogsfartyg vi har.

Då för fyrtiofem år sedan var majoriteten av oss medlemmar i statskyrkan, som folket varit i över fyrahundra år. I dag är Svenska kyrkan fortfarande majoritetens kyrka, men samtidigt den enda religionen som kan angripas utan begränsning. För de unga i dagens skolor är religion lika med islam och utövarna av den religionen är de enda troende som det tas hänsyn till. Att skymfa islam straffar sig omedelbart.

Då för fyrtiofem år sedan hade vi en enda TV-kanal.  I dag har vi som det heter ett ”obegränsat utbud”. Det betyder att långt över nittio procent av alla filmer och serier som sänds i TV-kanalerna dygnet runt är amerikanska och sångtexterna framförs på engelska, även av svenska artister.

En gång hade svenska lärosäten gott rykte i världen. Nu sänks de akademiska kraven undan för undan på universiteten och skolornas resultat ligger på Balkannivå.  Ingen ansvarig politiker vågar uttala att ett av huvudskälen till de dalade resultaten är att allt för många nyanlända elever drar ner medeltalen. Hur skulle de kunna hänga med?  För fyrtiofem år sedan var antalet utlandsfödda i Sverige några få procent, i dag är de cirka 15 procent. I vissa kommuner är procenten mycket högre, som Malmös 31 procent. I Göteborg är var femte invånare utlandsfödd. Problemet är att de problem som uppstått som en följd av sakernas tillstånd, inte får benämnas problem.

Katastrofprognoser för Europa och klimatet duggar över oss. De flesta kurvor pekar nedåt. Så det är med hjärtat i hals­gropen som Moder Svea nyårsnatten 2013 kommer att navigera ut över det stormiga havet. Kursen är oklar, kompassen står i Bryssel.

Herman Lindqvist