Dag: 24 juni 2012

Jordanien

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 32 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Jordanien är ett av de mest västvänliga länderna i mellanöstern, traditionella kristna upplever viss religionsfrihet. Däremot är det inte tillåtet att lämna islam och de muslimer som blir kristna utsätts ofta för juridisk diskriminering, misshandel från familj och gemenskapskrets samt har svårt att skaffa eller behålla jobb. Men fler och fler muslimer blir kristna. Den evangeliska kyrkans medlemsantal fördubblades mellan 1995 och 2010. Det har gjort att myndigheterna oftare övervakar kyrkorna. Ett stort antal irakiska kristna har flytt till Jordanien, såväl som många muslimska flyktingar från Irak och Syrien, vilket har lett till ett större tryck på de kristna, speciellt de med muslimsk bakgrund.

Jordanien är ett av de mest välmående arabländerna med en välutbildad befolkning och ett jämförelsevis gott sjukvårdssystem. Den kungliga familjen, som anses härstamma direkt från profeten Muhammed, har länge åtnjutit bred respekt, men på senare år har det börjat höras missnöje med djupa klassklyftor och politisk ofrihet. Mer än halva befolkningen utgörs av palestinier, och Jordaniens läge som granne till Israel gör landet känsligt för kriser i regionen. Den välrustade försvarsmakten slukar mer än en fjärdedel av statsbudgeten.

Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.

Starka familjeband fungerar ofta som sociala skyddsnät i Jordanien, som saknar ett heltäckande socialförsäkringssystem. Statliga arbetsgivare och privata företag med fler än fem anställda måste dock avsätta en liten del av de anställdas löner till viss sjuk- och arbetslöshetsersättning. En nationell hjälpfond finns också för särskilt utsatta grupper. Enligt FNs utvecklingsprogram (UNDP), levde i slutet av 00-talet ca 14 procent av befolkningen i fattigdom.

Jordanien har uppnått ett större välstånd än många andra stater i Mellanöstern, trots brist på naturtillgångar och en alltför liten jordbrukssektor, men främst tack vare utländskt bistånd, inkomster från jordanska gästarbetare utomlands och export av fosfat. Jordanien har också dragit fördel av sitt läge som knutpunkt för handeln mellan Europa och Mellanöstern samt av en välutbildad arbetskraft. Särskilt viktigt har palestiniernas kunnande och kapital varit för den ekonomiska utvecklingen, inte minst för finanssektorns tillväxt.

  • Statsöverhuvud: Kung Abdullah II
  • Folkmängd: 6,3 miljoner
  • Kristna: 320 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

En prakt islamiot till

Pettersson1 kommentar

FjärranÖsternRedaktionen

Att islam ofta leder till den speciella form av idioti som jag brukar kalla islamioti är ingen stor hemlighet, exemplen på positiva bidrag till mänsklighetens fromma de senaste 500 åren är det glest med!  Att kalla det ett intellektuellt tillkortakommande är väl det snällaste man kan kalla det!

En riktig islamiot som dessutom idag efter ”demokratiska” val utropats (av muslimska brödraskapet) till president i Egypten kan studeras på videon nedan!

Han framstår inte som någon fredsfurste, utan det verkar som han helt tappat kontakten med verkligheten!

’(Tyvärr kan samma sak sägas om många ledande Svenska politiker också)

I ett inlägget  nedan av Pettersson säger Jan Hjärpe den nye presidenten i Egyptien kan jämföras  med Göran Hägglund  i KD; Redaktionen kan bara konstatera att Jan Hjärpes islamioti har förvärrats, troligen till grad 3.

Humanitet kontra humanitet

PetterssonLämna en kommentar

Av Stefan K

Den som anser att lilla Sverige tagit ett alldeles för stort ansvar för världens flyktingar blir alltid kallad främlingsfientlig och inhuman.

Tillhör man sfären utanför de invandringskritiska partierna kallas man inhuman och det heter att man ”fiskar i grumliga vatten” så fort man ifrågasätter Sveriges flyktingpolitik. Tillhör man sfären inom de invandringskritiska partierna läggs gärna orden främlingsfientlig, rasist och högerextrem till ordet inhuman. Hur man ser på humanitet skiljer sig också över partigränserna och bland de väljare partierna lockar till sig.

Julia Kronlid (SD) skrev en artikel i SvD där hon belyste vikten av att hjälpa de verkliga flyktingarna runt om i världen och gärna på plats där pengarna gör mest nytta. Detta ville hon göra genom att satsa ytterligare 1 miljard på bidrag till UNHCR (FN:s flyktingorgan). Sverigedemokraterna kallas som alla vet främlingsfientliga, rasister och inhumana.

Om vi tar ett exempel från Sverige och de ifrågasatta flyktingbarn som anländer till Sverige utan id-handlingar, med nya mobiltelefoner, iklädda moderiktiga kläder och inte sällan innehar en tveksam ålder. Ska tilläggas att dessa ”barn” även ibland visar sin tacksamhet till svenska skattebetalare genom att hungerstrejka, vandalisera, hota, trakassera och ägna sig åt diverse brott, vilket inte minst kungahuset fick erfara.

Det går lite skilda uppgifter om vad dessa ”barn” kostar svenska skattebetalare. 1 900 kronor per barn och dygn är vad Migrationsverket (vi skattebetalare) betalar ut, men samtidigt kommer uppgifter om att kommunerna (Sigtuna) fakturerar Migrationsverket över 4 000 kronor per dygn.

Migrationsverkets prognos på ankommande flyktingbarn i år ligger på 3 100 stycken, men betänk att prognosen redan skrivits upp och förmodligen kommer att göra det ytterligare. Räknar vi att siffran stannar vid 3 100 skulle detta innebära 2 149 850 000 kronor i direkta kostnader och detta lågt räknat. Då är inte kostnaden för de ”barn” som anlänt 2011 och tidigare inräknad och inte heller merkostnaden som uppstått efter de ”barn” som visat sitt missnöje på olika sätt och de kostnader som uppstått i samband med brottsliga gärningar.

Går man in på Läkare utan gränsers webbsida, kan man läsa hur mycket organisationen skulle kunna göra för riktiga barn i verklig nöd för de pengar organisationen får. För summan av de ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige i år (3 100 stycken) skulle Läkare utan gränser hjälpa…:

  • …341  246 000 barn med akut vård i tre månader
  • …att förlösa 23 624 725 barn
  • …energirik specialkost till 7 962 407 undernärda barn i fem veckor
  • …rena vattnet till världens alla människor

Hur många riktiga barn i verklig nöd som Läkare utan gränser skulle kunna hjälpa för den summa kommunerna fakturerar Migrationsverket (4 000 kronor per barn och dygn) får ni räkna ut själva.

Sedan bör man fråga sig vilka partier som anses vara mest humana? Är det partierna som vill hjälpa 3 000 ”barn” om året eller partiet som vill hjälpa miljoner per år?

Islamisterna vann valet i Egypten

PetterssonLämna en kommentar

Pettersson beklagar egyptierna och främst den egyptiska ursprungsbefolkningen – de kristna kopterna och hoppas de och muslimerna slipper ett inbördeskrig.

Valet stod mellan Muhammad Mursi, som var Muslimska brödraskapets kandidat, och förre premiärministern Ahmed Shafiq.

Enligt valkommissionen fick Muhammad Morsi 51,73 procent av rösterna. Valdeltagandet i den andra omgången i presidentvalet i Egypten var omkring 51 procent, uppger kommissionen.

TT: I vilken riktning styr Egypten nu?

– Jag tror att Mursi är rätt uppbunden av det faktiska opinionsläget som faktiskt råder. Den revolution som ägde rum var mycket av en ungdomsrevolt. Men rösträtt har även de äldre och det är det som återspeglas i resultatet här.

Egypten är ett land med en mycket ung befolkning och Jan Hjärpe tror på en demokratisk utveckling av demografiska skäl. Han säger Mursi säkert inser att den yngre generationen, även inom Muslimska brödraskapet, menar allvar med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.

– Jag ser det ungefär som om Göran Hägglund (Kristdemokraternas partiledare) hade blivit statsminister i Sverige, säger Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi.

Sveriges sämsta skolor

Pettersson5 kommentarer

Pettersson ser ingen anledning till att kommentera detta…ni begriper.

Skolor där andelen elever som inte är behöriga till gymnasiet – yrkesprogrammet 2011 – är minst 40 procent. 

  • Rosengårdsskolan, Malmö, 72,7 procent.
  • Vivallaskolan, Örebro, 72,4.
  • Rågsvedsskolan, Stockholm, 67,6.
  • ISG Gårdstensskolan, Göteborg, 65,5.
  • Jordbromalmsskolan, Haninge, 61,3.
  • Hovsjöskolan, Södertälje, 60,7.
  • Apelgårdsskolan, Malmö, 59,3.
  • ISKL, Lund, 58,6.
  • Tallbohovskolan, Järfälla, 55,2.
  • Ryaskolan, Göteborg, 54,9.
  • S:t Örjans skolor, Stockholm, 53,1.
  • Stenebergsskolan, Gävle, 52,4.
  • Bergsjöskolan, Göteborg, 52,1.
  • Lunaskolan, Stockholm, 50,0.
  • Lindängeskolan, Malmö, 48,5.
  • Hjulstaskolan, Stockholm, 48,3.
  • Kronan, Trollhättan, 48,1.
  • Sandeklevsskolan, Göteborg, 47,1.
  • Vättleskolan, Göteborg, 46,6.
  • Munkhätteskolan, Malmö, 46,5.
  • Grindtorpsskolan, Botkyrka, 46,2.
  • Örtagårdsskolan, Malmö, 46,2.
  • Eriksfältsskolan, Malmö, 45,7.
  • Vårbyskolan, Huddinge, 45,0.
  • Sjumilaskolan, Göteborg, 44,8.
  • Nytorpsskolan, Göteborg, 44,7.
  • Värner Rydénskolan, Malmö, 44,6.
  • Lommarskolan, Norrtälje, 44,6.
  • Sofielundsskolan, Malmö, 44,4.
  • Dammhagskolan, Landskrona, 43,8.
  • Svartedalsskolan, Göteborg, 43,7.
  • Ronnaskolan, Södertälje, 43,3.
  • Hjällboskolan, Göteborg, 42,9.
  • Utmarksskolan, Göteborg, 42,4.
  • Västerholms friskola, Stockholm, 42,0.
  • Brickebackens skola, Örebro, 41,2.
  • Segevångsskolan, Malmö, 40,9.
  • Sunnadalsskolan, Karlskrona, 40,0.
  • Husbygårdsskolan, Stockholm, 40,0.

Källa: Skolverket och Riksdagens utredningstjänst.

Nya oroshärdar i Afrika

PetterssonLämna en kommentar

Av Stefan K

Kontinenten som brottas med ideliga konflikter och krig har nu också lärt oss namnet på Mali som alltmer närmar sig ett inbördeskrig.

I norra Mali är terrorister med kopplingar till al-Qaida på väg att ta över helt och man varnar nu för att området riskerar att bli en bas för jihadister.

Samtidigt utsätts tuareger i huvudstaden Bamako för trakasserier, repressalier och rasism. Tuareger är i majoritet i de norra delarna av Mali och skylls för att understödja de rebellgrupper som har sina baser i området. Ni som följer utvecklingen på nyheterna vet att rebellgrupperna i norra Mali vill utropa området till en självständig stat och nu för man förhandlingar med regeringen i grannlandet Burkina Faso. Hittills har 300 000 personer flytt områdena i norra Mali och flyktingströmmarna lär inte avta den närmaste tiden.

Islam är dominerande religion i Mali och muslimer utgör 90% av befolkningen. Åter måste vi konstatera att länder där islam är dominerande knäar under bördan av konflikter, krig och etniska motsättningar. Än så länge ser vi inga krav på att Sverige ska ställa sig i kö för att ta emot flyktingar från landet, men känner vi regeringen rätt så är det bara en tidsfråga.

Källa: SR om tuaregernas situation i södra Mali

Källa: SR om terroristerna i norra Mali

Källa: Wikipedia om Mali

De blå

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson

Les Bleus, de blå så kallas det franska fotbollslandslaget har varit ett av världens bästa men under senare år har det fullständigt imploderat. Dålig sämja, hela VM-truppen utbytt, spelare som skällt ut tränaren och blivit hemskickade, hela laget strejkade vid träning, uppträdande som hos snorungar, stöddiga, oartiga, osv.

Marcus Birro, författare, poet, programledare, italiensk medborgare men bosatt i Sverige och med ett brinnande fotbollsintresse skriver om det franska laget HÄR.

Birro tar upp att ingen enskild spelare är större än kollektivet. När överbetalda fotbollsdivor beter sig som snorungar för att de blir utbytta, som Frankrikes Hatem Ben Arfa i matchen mot Sverige är det ett symptom på att något är ruttet. Inte bara i laget utan också i landet Frankrike.

Som landslagsman representerar man inte bara sig själv, sin tatuerade kropp och sitt eländigt självcentrerade ego.  Man representerar faktiskt ett helt land.

Tänk er Fredrik Reinfeldt låsa in sig i limousinen som kör honom till ett toppmöte med världens ledare. Tänk er honom sitta där inne och gråta, kasta grogglaset i golvet och börja slå sönder rutorna på bilen.  Han skulle fått sparken och buras in.

Frankrike är ett mångkulturellt land. Samtidigt är det ingen hemlighet att Pars förorter under åren härjats rätt brutalt av ungdomsgäng och annat. Alla samhällen mår bra av influenser och människor utifrån men spelare uppväxta i dessa områden bär ofta med sig en viss förvrängd överlevnadsstrategi in i fotbollens värld. Plötsligt handlar det mycket om deras egen överlevnad och de ställer sig före laget. Under hela sina yrkesliv har de uppmuntrats att känna så, men i ett fotbollslandslag måste alla elva spelare på plan träda varsitt steg bakåt för att få hela laget flera steg framåt. Det är inte alla som lyckas med det.

Birro fortsätter med att man måste under alla omständigheter underkasta sig nationen man spelar för.  Lyckas man inte med det bör man skickas hem och aldrig mer få chansen att spela för landet.

Det är verkligen slutdaltat med alla dessa gnälliga superstjärnor som helt tappar alla former av sans, vett och balans.

-Pettersson tycker att Birros ord ska överföras till det verkliga livet och det inte bara i Frankrike…Spelar man inte för sitt land, ska det vara slut daltat och man borde skickas hem utan möjlighet att återvända.