Av Olli Rein
Allt händer när man minst anar det! Det är något som nog många har upptäckt, och förbannat eller tagit emot med glädje allt efter vilket det är av ont eller gott. Så sent som för bara någon kvart sedan klockan 23:30 står där helt plötsligt en artikel framför mina ögon, som jag länge önskat någon hade skrivit. Den stod där helt plötsligt och utan att vara undertecknad av någon. Det brukar betyda att tidningen står för innehållet i artikeln. Men det ska vara en ledarartikel, då den står under Opinion och då är det väl åtminstone Ledarredaktionen som står bakom. Jag kopierar Skånskans artikel, och ber er att noga läsa igenom den. Kan det vara så att några börjar att få nog av samhällets kollaps under Fredrik Reinfeldts brist på ledartalang, eller är det bara avsky inför alla morden i Malmö. Kliv fram ur skuggorna, så ska vi börja debattera samhällsproblemen, vad de än handlar om, säger en trött men åtminstone lite mer optimistisk Olli Rein.
Att ämnet brott och straff är en känslig fråga kan vi nog alla vara överens om. Särskilt det sistnämnda har av någon outgrundlig anledning alltid varit en öm punkt hos alla de som på fullt allvar tror att alla kan bli goda medborgare bara de får en chans till, ännu en och ytterligare en vid behov tills tideräkningen stannar. För saken är ju den att så fort någon vågar andas om att det kanske vore lämpligt av samhället att sätta ner foten något hårdare har det rutinmässigt gnällts om batongpolitik. Så har det varit ända sedan det flummiga sjuttiotalet, och så är det alltjämt. Ett mantra som överlevt så länge jag kan minnas är det som säger att straff inte hjälper, ingen blir bättre av att frihetsberövas. Må så vara, men en del kanske lär sig något av det, får en uppenbarelse eller inser situationens allvar också. Alldeles för länge har fokus varit på brottslingarnas väl och ve medan offren i alldeles för hög utsträckning fått klara sig bäst de vill.
Dessutom har jag i min enfald alltid menat att den som begår brottet också måste ta sitt straff. If you do the crime, you gotta do the time, som amerikanerna formulerar saken. Sedan är det faktiskt så att farliga individer bör hållas borta från samhället i största möjliga mån. Tyvärr måste lagöverträdarnas behov komma i andra hand när omvärldens trygghet är hotad. Gärna vård, men det ska inte behöva vara tabu att påpeka att en inlåst sejour på statens bekostnad också måste kunna betraktas som ett straff.
Svensk kriminalpolitik har i åtminstone fyrtio år präglats av en mjuk linje som dessvärre inte gett önskad effekt. Så vad gör politikerna då? Skärper straffet för mord, narkotikasmuggling, terroristbrott eller misshandel? Nej, de inför en sexköpslag som kriminaliserar torskarna 1999. På tiden? Tja, kanske det. Det är i alla fall verkligen inget jag vill förringa. Men i ljuset av andra svagheter och brister ter sig lagen ändå närmast som ett smått löjeväckande och övermaga politiskt korrekt tilltag. Det finns ju trots allt en hel del annat att göra. Som till exempel att införa en mjukare variant på ”third strike” enligt amerikanskt mönster för att avskräcka tidigare förbrytare att gå vidare innan de blir en permanent del av de yrkeskriminellas skara.
Eller varför inte ge myndigheterna rätt att ingripa mer bestämt mot unga vanebrottslingar. Ungdomsvårdsskola i samråd med föräldrar som tappat kontrollen vore ett alternativ när de sociala myndigheterna inte förmår förändra destruktiva beteenden.
Sedan vore det värt ett försök att tillåta brottsprovokation och strafflättnad i utbyte mot information. Allt för att polisen ska få instrument att fånga särskilt grova brottslingar.
Och medan man ändå håller på vore det ett steg i rätt riktning att bannlysa den så kallade straffrabatten för gott. Det är absurt att brottslingar ska slippa stå till svars för sina handlingar enkom för att åtalspunkterna är många.
Vidare vore det en välgärning att täppa till de juridiska luckorna för att undvika uppföljare till Lindomefallet där förövarna skyllde på varandra. Låt de som mördar och misshandlar få samma straff om de nu begår något så allvarligt som mord i samråd. Offren förtjänar rättvisa.
SKÅNSKAN
