Av Olli Rein

Den politiska logiken talar för att fortsättningen av 2010-talet kommer att likna 1970-talet, med en kombination av inflation och svag tillväxt. Den mest hotfulla parallellen är risken för en ny oljekris med upphov i Mellanöstern. Det enda som är värre än att ha för mycket att göra är att ha för lite att göra. Fråga en miljard arbetslösa. Det enda som är värre än inflation är deflation. Fråga japanerna, som levt med förväntan om sjunkande priser och uppskjutna investeringsbeslut i tjugo år.

Onådens 2012 kan paradoxalt nog bli både arbetslöshetens och inflationens år. Förr eller senare rasslar sedelpressarna i gång för att kompensera ett decennium av vettlös skuldsättning, då den globala upplåningen ökade med 12 procent om året medan tillväxten ökade med 4 procent. Från 80 biljoner dollar i lån till 210 biljoner går världen bara en gång per generation.

I stora drag lär 2010-talet följa något av tre välbekanta scenarier: 1930-talets, 1970-talets eller det japanska 1990-talets; nervöst sammanbrott, seg stagflation eller ännu segare deflation.
Jag satsar mina euron på ett kryss. Måttlig penningvärdesförsämring, kontrollerad rekonstruktion av de värsta statsskulderna och några års anemisk tillväxt är det minst skrämmande alternativet. Bortsett från att börsen hackade sig fram sidledes var ju de utsvängda jeansens och den fria kärlekens epok rätt skön.

Ärren efter depressionen på 30-talet sitter fortfarande så djupt att en repris på den verkar osannolik. För att hitta vänner av handelskrig, rasbiologi och en tokstrypt penningpolitik måste man numera leta långt ner i undervegetationen.

Den moderna japanska läxan förskräcker också. Nollränta hjälper föga om bankernas problem sopas under mattan och statsskulden tickar upp mot 200 procent av BNP. Xenofobisk invandringspolitik och krympande befolkning är inte heller till någon hjälp.

Så damma av platåskorna, sätt på Mott the Hooples Roll Away the Stone och andas in det nya 70-talet. Den enda parallell som ser riktigt läskig ut är risken för en ny oljekris.
Då, 1973, var det arabvärlden som stängde kranarna till följd av konflikten med Israel. Smällen sammanföll med en strukturkris för västvärldens industri, och de slemma shejkerna blev en tacksam måltavla.

Snart kan vi vara där igen. Saudiarabien, Iran, Irak och Ryssland har världens största reserver av fossil energi. Som av en händelse är de alla politiskt instabila och/eller auktoritärt styrda. Antingen har eliten ett horn i sidan till väst – som i Moskva och Teheran – eller också har mannen på gatan det, som i Bagdad och Ryad.

Ett israeliskt angrepp mot iranska kärnanläggningar, kaotiska uppror på den arabiska halvön eller inbördeskrig i Syrien och Irak med regionala förvecklingar – skräckscenarierna är många, och det första offret skulle vara utbudet av olja.

USA:s förre försvarsminister Donald Rumsfeld hade en tumregel som alltid är användbar:
There are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns – there are things we do not know we don’t know.

Den ohållbara skuldsättningen i Italien och Japan är saker som vi vet att vi känner till, och som därför inte kommer att vålla världen några bestående katastrofer. Det är värre med sådant vi vet att vi inte vet – som den långsiktiga effekten av stormvindarna i Mellanöstern – och allra jobbigast med det vi inte vet att vi inte vet.

Flummigt? Javisst, men här snackar vi alltså om decenniet som födde löntagarfonderna, tv-serien Tårtan och den nya matematiken.

Av: Niklas Ekdal Affärsvärlden

Ollis funderingar:

Okej här kommer 70-talet i repris för dem som inte minns eller inte var födda då. Det var då som arbetslösheten började smyga sig på oss. Varvskrisen kostade många miljarder kronor, och krisen i Bergslagen och hela järnhanteringen troligen ändå fler. Det var strukturkriser, som berodde på att våra totala lönekostnader under några få år i mitten av decenniet ökat med ca 70 % inklusive löneskatter.

Vi hade därmed prissatt oss ut ur marknaden för de områden jag har nämnt, eftersom vi inte längre kunde konkurrera med andra länder inom dessa branscher, vilka tidigare tillhörde de svenska basnäringarna och sysselsatt hela bygden där de var verksamma. Det var brukssamhällenas kris framförallt, och felet låg hos politiker och fackföreningarnas ombudsmän, som inte förstod att det är produkterna som betalar lönerna och inte företagarna, vare sig det gäller de privata eller de statliga.

Så går det i varje samhälle där någon part växer sig för stark, så att motparten bara har att böja sig efter den starkares vilja. Det samhället växer just nu fram igen, där partipolitiken har vissa frågor där konsensus gäller för nästan samtliga politiker. När sedan konsensus upphöjes till lag, så dör debatten av hur samhället ska utvecklas bort, och det enda som gäller är det som det finns konsensus om. Eftersom inget görs för att motverka de samhällsproblem som finns, så växer dom sig så stora att hela samhällsstrukturen hotas. Vi börjar närma oss det stadiet, och mot slutet går det fort.