Av Pettersson

Svenska fartyg deltog aktivt i slavhandeln i Medelhavet på 1700-talet. Många av slavarna som fraktades på svenska fartyg var kvinnor som riskerade att hamna som sexslavar i Istanbul och andra delar av det osmanska imperiet.

– Det var en brutal handel med människor som pågick och nu vet vi att också Sverige var en länk i den kedjan. Likheterna med dagens så kallade trafficking är slående, säger Joachim Östlund, forskare vid historiska institutionen vid Lunds universitet.

Under arbetet med en kommande bok om svenskar i Nordafrika upptäckte Joachim Östlund till sin förvåning dokument som visar att svenska fartyg vid minst sju tillfällen hade ”negrer” i lasten när de lämnade hamnen i Tripoli, i nuvarande Libyen.
Uppgifterna finns i gamla skeppslistor från det svenska konsulatet i Tripoli, dokument som legat bortglömda i över 250 år.

– Jag blev lätt chockad när jag insåg vad det här betydde. Att Sverige hade haft en liten roll i den transatlantiska slavhandeln mellan Afrika och Amerika visste vi sedan tidigare – men att vi också spelade en roll i Medelhavet har varit helt okänt.

Destinationsort för de svenska fartygen var oftast Smyrna (Izmir i dagens Turkiet) men också Konstantinopel (Istanbul). Fartygen var vanliga handelsskepp, som vid sidan av annan last också fraktade människor.

Ett av de svenska slavskeppen var jakten ”St Erick”, under befäl av en Petter Ström.
Enligt skeppslistan lämnade fartyget Tripoli den 4 april 1748 med enbart ”negrer” i lasten. Ett annat svenskt fartyg, briggen ”Amila”, seglade från Tripoli den 25 november 1758 med ”barlast och ett stort antal Negrer”.

Tripoli var vid den här tiden en del av de så kallade Barbareskstaterna (Alger, Tunis och Tripoli), vilka formellt lydde under den osmanske sultanen i Istanbul men i allt väsentligt var självständiga. Den huvudsakliga inkomstkällan var sjöröveri och slavhandel, och just Tripoli var länge den dominerande transithamnen för slavhandeln med Levanten, det vill säga östra delen av Medelhavet.

Slavarna hämtades från söder om Sahara och transporterades under brutala former genom öknen upp till Tripoli. Därifrån skeppades de vidare sjövägen till Levanten, nästan uteslutande på europeiska fartyg.

Omfattningen var blygsam i jämförelse med slavhandeln över Atlanten till Amerika, och som mest handlade det om cirka 2 000 personer per år.

En stor del av transittrafiken gick under fransk flagg, men från början av 1740-talet och några decennier framåt var också svenska fartyg involverade i slavtransporterna.

Konflikten mellan det muslimska osmanska imperiet och olika kristna stater pågick för fullt vid den här tiden – och Sverige hade fredsfördrag med flera av dem. Dessutom hade Sverige ingått avtal med Barbareskstaterna, vilket innebar att svenska fartyg inte fick ”tas som pris” och att svenska sjömän inte fick göras ”till slafvar”.

Detta gjorde att många handelsmän såg neutrala svenska fartyg som särskilt attraktiva för transporter i det oroliga Medelhavet. Svensk neutralitet blev helt enkelt en bidragande orsak till Sveriges medverkan i slavhandeln.

– Svenska fartyg seglade rakt in i en storpolitisk konflikt och i den miljön var neutraliteten ett trumfkort. Risken att dyrbar last skulle kapas eller skjutas i sank var helt enkelt mindre om den gick under svensk flagg, säger Joachim Östlund.
Mycket tyder på att de svenska slavfrakterna var betydligt fler än de sju som finns dokumenterade i arkiven.

– Vi har ett mörkertal här. Det finns flera exempel på att svenska fartyg hyrdes ut på kontrakt och då fick skepparen ta den last som erbjöds. Det är inte orimligt att anta att det även då fanns slavar ombord.

Tidigare forskning visar att ungefär två tredjedelar av slavarna som fraktades via Tripoli var kvinnor.

Vilket öde som väntade dem när de sålts till sina nya, ottomanska ägare går inte att säga med säkerhet – men sannolikheten är stor att de hamnade i någon form av tjänsteroll och/eller som konkubiner, det vill säga sexslavar.

– Många köptes för att arbeta som hemhjälp i osmanska hem. Men det var nästan oundvikligt att de också fick rollen som konkubiner, säger John Wright, brittisk historiker och expert på den nordafrikanska slavhandeln.

Bland männen förekom också eunucker, det vill säga kastrerade män som var eftertraktade för tjänst i de ottomanska stormännens harem och ofta uppbringade ett högt pris på slavmarknaden.

– Pettersson noterar att svenskarna var en del i slavhandeln men att det var muslimer som sålde och köpte slavarna, i huvudsak svarta icke-muslimer från länderna söder om Sahara.

The Local                     Läs HÄR om svenska slavar i Nordafrika