Dagsarkiv: 12 februari, 2011

Joan Baez – The Night They Drove Old Dixie Down – Guantanamera


Av Olli Rein

Joan Chandos Báez, född 9 januari 1941 i Staten Island, New York, är en amerikansk folkmusiker, gitarrist och kompositör.

Joan Baez debuterade på en festival i Newport, 1958. Hon fick sitt genombrott i början av 1960-talet. Jämte Bob Dylan var hon under denna tid en av förgrundsfigurerna inom amerikansk folkmusik.

Baez har en hög, ljus och klar stämma och ackompanjerar sig själv på akustisk gitarr. Bland hennes mest kända inspelningar märks Silver Dagger, Farewell Angelina, Donna Donna, The Night They Drove Old Dixie Down och Diamonds and Rust. Hon är känd för sitt politiska engagemang, bland annat för medborgerliga och mänskliga rättigheter, pacifism och inom miljörörelsen.

Joan Baez yngre syster Mimi Fariña var också folkmusiksångerska.

En svensk sångerska som ibland jämförts med Joan Baez är Turid Lundqvist.

Källa svenska Wikipedia

Här finns det verkligen mycket att läsa på engelskspråkiga Wikipedia. Själv har jag inga större minnen från denna kvinnliga protestsångerska mer än från låtar som Donna Donna, The Night They Drove Old Dixie Down och We Shall Overcome, men det är bara den andra av dessa tre, jag minns att just hon sjöng.

Vad jag kan förstå så var och är hon mycket större i USA än här i Europa, och hon hade ett stort socialt engagemang redan tidigt i karriären och har det fortfarande. Hon deltog också  bland annat i den berömda Woodstockfestivalen 1969. Låtarna jag har valt är på hennes två hemspråk.


Ett av offren för den Islamska mobben på ön Jawa i Indonesien


Olli Rein

En av de minst tre män som mördades av en islamsk mobb på den Indonesiska huvudön Jawa för tre dagar sedan. Vid ungefär samma tillfälle förstördes två kristna kyrkor. De fredliga muslimerna har åter slagit till. Mer finns att läsa här.


Förord till Anders Johansson Heinös avhandling om mångfald och demokrati.


Av Olli Rein

Jag har idag tittat på Anders Johansson Heinös avhandling om mångfald och demokrati och då främst det förord vd: n för svenskt näringslivs tankesmedja Timbro Markus Urvell har skrivit. Det tog längre tid än jag tänkt mig, då förordet inte gick att kopiera, åtminstone inte med de kunskaperna i IT teknik jag besitter. Men här kommer min avskrift av texten.

Få politiska frågor står så högt på den politiska agendan 2011 som integrationen. Den fråga som länge mest lockade debattörer specialintresserade av invandrings- och integrationspolitik är nu en av de allra största.

Det finns många orsaker till det. Det politiska etablissemanget har häpnadsväckande länge tigit still medan utanförskapet för stora invandrargrupper cementerats, men till slut blir situationen ohållbar och måste diskuteras.

Sannolikt påskyndades detta uppvaknande av två dramatiska händelser under slutet av 2010, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och självmordsbombningen i Stockholms city mitt i julhandeln.

När integrationsdebatten växer i styrka, blir det också tydligt hur yrvakna många av oss är inför dessa frågeställningar. Många av de grundläggande frågorna är ännu obesvarade. Är den förda politikens mål de rätta? Hur effektiv är vår nuvarande integrationspolitik? Hur har andra länder mött de problem vi brottas med? Hur framgångsrik kan politiken bli?

Förvirringen är påtaglig. I grunden mycket olika grupper människor med invandrarbakgrund klumpas ihop i generaliserande resonemang om ”dålig integration”, när en vettvilling skjuter ner oskyldiga Malmöbor på öppen gata, betraktas det som ett ”integrationsproblem” bara för att offren har utländsk bakgrund.

Och när den första självmordsbombningen på svensk mark drabbar oss, spekuleras det vilt om misslyckad integration i storstädernas förorter som orsaken, trots att självmordsbombaren från Tranås på många sätt förefaller ha varit påfallande väl integrerad. På samma sätt som många av hans föregångare har varit i t.ex. Storbritannien.

Integrationen är ett av Timbros mest prioriterade områden framöver, här tror vi att det finns mycket att göra. En hel del diskussion återstår innan integrationsdebatten är lika mogen som andra debatter i Sverige.

En av de första paradoxer vi vill ge oss i kast med är det faktum att samtidigt som integrationen är frågan på allas läppar, så är det märkbart diffust vad vi egentligen menar när vi säger ”integration”. Vad betyder begreppet? Hur förhåller det sig till begreppet assimilation, eller till andra relevanta begrepp i sammanhanget, som jämlikhet och identitet?

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet och en av vårt lands mest namnkunniga integrationsforskare, går i denna rapport till dessa grundfrågor.

Han skärskådar den utgångspunkt vi i Sverige valt för politiken, ställer den mot erfarenheter från andra länder och bidrar med en uppfriskande konkretion och klarhet på ett område som annars ofta präglas av begreppsförvirring, revirstrider och ideologiska skygglappar.

Jaq Olli Rein anser att det här väl visar rätt klart var Timbro står i den här frågan, och det är enligt min mening bra, då det är härifrån det svenska näringslivet som politikerna vill att de flesta arbetena ska skapas.

De vill alltså att den konkurrensutsatta industrin, som sedan länge jobbar till allra största delen med export, ska skaffa nya marknader med hjälp av välutbildade invandrare på plats i sina gamla hemländer.

Idén som sådan är inte dum, men frågan blir då som vanligt vad vi ska göra med alla nuvarande lågutbildade och outbildade invandrare. De är tyvärr alltför många för att alla ska kunna få ett jobb inom den offentliga sektorn.

Då måste vi, om inte för annat än för vår egen arbetsmorals skull, kunna sända tillbaka de invandrare som i brinnande högkonjunktur står utanför arbetsmarknaden, och de som självmant gjort sig oanställbara på grund av sin religiösa tro.

Att vara religiös kan aldrig någonsin bli ett skäl för att fullt friska ska slippa bidra till sin egen och sin familjs försörjning, och istället leva på frukterna av andra människors arbete.

Läs dokumentet från Anders Johansson Heinö

Tidigare på Petterssons

Ingen assimilation – ingen integrering

Islam, en gökunge i det svenska folkhemmet



Svensk imam predikar fredens religion på svenska


Av Pettersson

En film av Al-Arabiya Television från den 2 juli 2009 i Malmö, Sverige avsedd för publik i Saudiarabien och Dubai.


Över 50 000 besökare!


Av Olli Rein

Jag vill bara försynt göra er uppmärksamma på att vi under natten eller morgonen idag passerade 50 000 besökare sedan starten den 11juli 2010.

Om det får man tycka vad man vill, men Petterssons behövs om sanningen ska komma fram.


Mer valfrihet för muslimer – mindre för alla andra.


Av Olli Rein

Idag är det precis 50 dagar sedan vi firade julafton, något som muslimerna avundas oss, då de naturligtvis vill fira sina egna helgdagar. De har då föreslagit ett antal helgdagar, som man kan ta ut på valfri dag.

Förutom att det skulle dra med sig många svårigheter på olika arbetsplatser, så vill jag ha reda på vilket islamskt land som praktiserar dessa valfria helgdagar för andra religioner.

Dessutom verkar det ju som om muslimer firar julafton varje dag, då presenterna ramlar ned dagligen i form av gåvor från de svenska skattebetalarna.

Olli Rein kan upplysa alla muslimer om att muslimska seder, liksom muslimska helgdagar praktiseras i alla länder där islam är den största eller oftast den enda religionen.

Mitt råd blir därför att de muslimer som vill ha ledigt på islamska helgdagar helt enkelt flyttar till ett valfritt islamskt land.

Då blir det också många andra problem som löser sig, både för muslimerna som vill fira sina helger och för svenskarna som vill kunna känna sig hemma i sitt eget land.

Bilden visar muslimer i Helsingborg 25 januari i år. De firar högtiden Al Arbaein. Eller De 40 dagarna, till minne av Imam Husseins martyrdöd i slaget vid Karbala i Irak år 680. De högtidlighåller alltså ett cirka 1 300år gammalt krigsminne. Ska de fira alla sina krigsminnen så blir kalendern lika illröd, som de kommunister vilka håller med dem i allt.


Fredens religion


Av Pettersson från vår Fjärran Östern Redaktion

Indonesien är världens folkrikaste muslimska stat och räknas tillsammans med Turkiet som det mest demokratiska av de 57 islamska länderna.

Här är några korta filmer om hur det mest demokratiska av länderna som tillhör ”Fredens religion” fungerar.

Filmerna visar omkring 1500 personer som stormar ett hus i Banten provinens där 20 Ahmadiyah anhängare (en muslimsk minoritet) träffats för att be. De dödade tre män och sårade svårt sex andra medan de förstörde huset och satte eld på flera bilar och motorcyklar. Human Rights Watch säger att de fick videon på söndags kvällen och distribuerade den till lokala och internationella medier i Jakarta på måndagen. Indonesien är ett sekulärt land på 237 miljoner människor med fler muslimer än något annat i världen. Trots en lång historia av religiös tolerans, har en hård linje vuxit sig starkare under de senaste åren och regeringen – som förlitar sig på stöd för islamistiska partier i parlamentet – har anklagats för att göra eftergifter till dem.

─ Pettersson undrar om det inte är dags för Konsumentverket att syna muslimerna lite närmare. Det osar falsk marknadsföring.  

Källa: The Blaze


En bilrikare mångkultur


Av Pettersson

Fem Malmöbor ligger på topplistan över Sveriges mesta bilägare. Tillsammans är de skyldiga staten drygt 30 miljoner kronor i obetalda p-böter och fordonsskatter.

De fem i Malmö som äger flest bilar har sammanlagt 8974 stycken. Abdulamir Hamid blev aktuell sedan en av hans bilar, en BMW, stått felparkerad ett halvår i Danmark. Skatteverket har begärt Abdulamir i personlig konkurs. Han har obetalda parkeringsböter på 6724250 kronor och krävs på fordonsskatter på 524 192 kronor. Uppenbarligen har hans bilar även varit i Stockholm eftersom han har obetalda trängselskatter på 44260 kronor.

Etta på listan är Majid Wandi, 50, som står som ägare till 2796 bilar. Han försattes i personlig konkurs i mars förra våren med skulder på nästan 53 miljoner kronor. I dag är hans aktuella skulder för p-böter, fordonskatter och trängselskatter ”bara” 4,4 miljoner kronor. Majid Wandi är inte anträffbar på adressen han är skriven på i Malmö och han svarar inte på någon av sina sju mobiltelefoner.

Enligt kronofogden fungerar männen som bilmålvakter. De får 500-800 kronor i månaden för att låta andra registrera sina bilar på dem och de saknar utmätningsbara tillgångar. Ett sätt att komma åt dem är att kunna ta fordonen i pant för obetalda böter, men det finns inget lagförslag på det ännu, säger Johan Krantz, controller hos kronofogden.

Personer på topplistan är

Majid Hossein Mohammad Wandi 1960-03-04 Malmö 2 796 bilar

Abdulamir Adnan Hamid 1968-10-27 Malmö 2 321 bilar

Jalal Toufie Baltaj 1962-01-01 Malmö 2 044 bilar

Eero Andreas Hakulinen 1958-07-25 Göteborg 1 365 bilar

Yousif Al-Itabi 1990-02-09 Malmö 911 bilar

Adnan Ahmed El-Abd Ahmed Abdulaziz 1972-09-06 Malmö 902 bilar

─ Pettersson undrar om lagens långa arm är amputerad? Stämmer kronofogdens uppgifter så innebär det att en person med 1000 bilar registrerade på sig tjänar minst en halv miljon (500 000 kr) i månaden och det är naturligtvis ovanpå socialbidraget eller förtidspensionen. Fy fan.


Håll ut! Våren är på väg.


Av Pettersson

Det verkar som våren är på väg, igår kom det bara 20 cm nysnö, ojämnt fördelat på grund av hård nordlig vind. På vägen till stugan var det stopp på grund av drivande snö i den hårda blåsten men efter några mils omväg kom vi fram.

Det var det värt, nu på lördagsmorgonen är det härligt att titta ut över trädgården och se rådjuren beta och det är bara minus 13 grader.  

─ Jävla växthuseffekt.


20 kvar


Av Pettersson

Arabförbundet består av 22 länder, de rankas av FN sist i världen när det gäller mänskliga fri och rättigheter. Vi får hoppas på en snar förändring och att islamisterna inte kapar revolutionen från demokratin.

Den 14 januari fick Tunisiens president Zine el Abidine Ben Ali 75, kasta in handduken och fly till Saudiarabien.

I går var det Egyptens president Hosni Mubarak 82 som åkte på långsemester tillsammans med 100 tals miljarder av det Egyptiska folkets pengar, hoppas han blir jagad tills han är pank.

Jemens president Ali Abdullah Saleh 68, Libyens president Moammar Khaddafi 68 eller Algeriets president Abdelaziz Bouteflika 74 borde vara någon av dem som står på tur.

─ Pettersson inser att detta bara är början men men är lite orolig för de nya makthavarna i Egypten, det är den gamla säkerhetstjänsten och militären som tagit makten och de är alla tillsatta av Mubarak.