Av Stefan K
Redan som liten hade du en dröm. Du satt framför familjens TV och såg hur idrottsstjärnor sprang fort, hoppade högt och kastade långt. ”Jag vill bli stjärna när jag blir stor”, sa du till dina föräldrar. Under ungdomsåren började din stora dröm att växa fram. Du offrade allt som dina jämnåriga kamrater förlustade sig med på helger och sommarlov. Din största kärlek tröttnade på att du aldrig hade tid och vände dig ryggen för din bästa vän. Din sexuella debut fick vänta och dina kompisars fester pågick varje helg utan din medverkan. Inget fick komma i vägen för din stora dröm och inga hinder var för stora för dig att kliva över.
När du fyllde 20 satte du framför TV:n, såg vinter-OS från italienska Turin och drömde dig bort till de tävlandes värld. Dagen efter ringer telefonen och i andra änden sitter ordföranden för landets olympiska kommitté. ”Grattis, du är en av de utvalda som den olympiska kommittén tänker satsa på till nästa vinter-OS”. Du tror knappt dina öron, du tror knappt det är sant, din ungdoms dröm kommer att gå i uppfyllelse och du känner hur glädjetårarna rinner nedför kinderna.
Du sätter genast i gång med förberedelser och ökar din träningsdos till sex timmars hård träning, sju dagar i veckan. Du ser hur dina nu lite äldre kamrater festar, gifter sig, skaffar barn, utbildar sig, reser jorden runt och allt som yngre människor ägnar sig åt. Du hänger inte med, du offrar allt detta, för din ungdoms dröm får inte krossas när du nu är så nära.
Den 23:e februari 2010 står du på startlinjen i kanadensiska Vancouver. Du vet att din familj, din släkt och alla dina vänner sitter framför TV:n tillsammans med miljoner andra från världens alla hörn. Åskådarleden på tävlingsarenan är täta, förväntningen ligger som en våt filt över allt och man kan nästan ta på spänningen. Du ställer dig på startlinjen, sorlet ökar, nu är det nära, du känner hur nervositeten får svetten att lacka, du hör hur kameran rullar, speakern trissar upp spänningen ytterligare och tävlingsledaren börjar så att räkna ned.
3…2…1 och…
Jag visade denna på jobbet i dag. 5 vuxna gubbar på verksdadskontoret skrattade så väggarna bågnade.
Vilket antiklimax.
Nej StefanK, nu har jag tittat och tittat men det kan jag inte se, skulle behöva en dator med slow motionfunktion. 😉
Håller med Robban, det var bra skrivet. Jätteroligt. Bananskal drutta på ändan och spräckta byxor roar alltid.
du ska ha en eloge för att du byggde upp storyn, gör ju det så mycket större än bara en spräckt bralla 🙂 man kan ju dra en paralell med svenska elitidrottare som tränar dygnet runt och blir utslagna i första rundan, när reporten frågar hur det känns efteråt så säger det att det är så kul att vara med 🙂
Nja, Eva-Marie
Ser du inte de svarta stringkalsongerna som skär in? 🙂
Oj oj oj som det kan gå StefanK och inga kallingar hade du.