Dagsarkiv: 13 januari, 2011

Har grisar en själ? – Eller vad skiljer oss från en sten?


Av Olli Rein

1943 skrev den österrikiske fysikern Erwin Schrödinger en berömd bok med titeln ”Vad är liv”? Sedan dess har genetiken och molekylärbiologin gått framåt med stormsteg. En ny bok har getts ut, också den med titeln ”Vad är liv”? Den boken berättar om var forskningen står i dag.

Vad är egentligen liv? Vad är det som skiljer det levande från det döda? Vad skiljer en människa från en sten?

Jo, sade den medeltida filosofen Ibn Sina (i västvärlden känd som Avicenna), människan har en själ. Det har inte stenen. När människans själ överger henne dör hon. Utan själ kan man inte leva.

Förr grälade de lärde om var själen egentligen satt. Satt den kanske i hjärtat? Man märkte ju tydligt att när hjärtat slutade slå upphörde livet. Eller satt själen i hjärnan? När hjärnans aktivitet upphörde slutade människan att vara människa och förvandlades till vårdpaket. Även om hjärtat fortfarande slog.

Men hur är det med grisar, hundar och bakterier? Har de också själar? Mja, sa filosoferna tvekande. Bakterier har nog i så fall väldigt små själar.

En modernare tolkning av livsbegreppet gav den brittiske nydarwinisten Richard Dawkins för några tiotal år sedan. Han hävdade att om det finns en själ borde den sitta i generna. I sin bok Den själviska genen från 1976 uttrycker han tanken att det egentligen bara är arvsmassan som är organismen.

Resten av kroppen är bara en sorts skyddande förpackning. Våra kroppar kan närmast liknas vid fordon som fraktar generna genom tiden. Allt vad vi gör syftar bara till att sprida våra gener.

För övrigt kan man ju nu för tiden plocka ut generna, arvsmassan, ur en organism och placera dem i ett provrör. Där kan de sedan ligga, ända tills man eventuellt beslutar sig för att stoppa in dem i en ny cell.

Med hjälp av modern teknik kan man sedan skapa förutsättningar för att få cellen att dela sig på samma sätt som en vanlig befruktad äggcell, tills arvsmassan fått en hel individ att växa till. Det var så som det världsberömda klonade fåret Dolly kom till. Om nu Dolly hade en själ, hade hon då samma själ som sin ”mamma”?

Men det märkligaste med livet är att det, när det väl fått ordentligt fäste, tycks stå emot termodynamikens andra huvudsats – den fysikaliska princip som säger att universum ständigt går mot oordning.

Entropin, måttet på oordning, ökar ständigt, och ett resultat av detta är att bergen obönhörligen vittrar ner, samtidigt som djupen fylls igen till dess allt når en jämn nivå. Likaså kommer allt varmt att kylas samtidigt som allt kallt värms tills alltsammans till slut får samma temperatur. Men trots att termodynamiken mal ner den största sten till stoft växer pojkar upp till män, flickor till kvinnor och tallplantor till ståtliga furor.

Om vi placerar en levande och en död kanin i var sin bur, kommer efter en vecka den döda kaninen att ha börjat lösas upp, medan den levande kaninen skuttar omkring och vill ha mer mat. Varför vittrar inte levande varelser sönder?

Man brukar hävda att kriterierna för liv är dels metabolism, ämnesomsättning, dels reproduktionsförmåga. En elefant kan alltså vara vid liv, och likaså en pelargon eller en bakterie, men inte en sten.

En forskare som grubblade mycket över sådana här frågor var den österrikiske fysikern Erwin Schrödinger, en av skaparna av kvantfysiken och känd för sin bisarra katt-paradox. I en berömd bok med titeln ”Vad är liv”? Baserade på en serie föreläsningar han gav vid Trinity College i Dublin 1943, försökte han skissa upp vad som skiljer levande materia från icke-levande ur fysikalisk synvinkel.

Hans slutsats var att för att en levande organism ska kunna hålla sina gener intakta och bygga upp nya strukturer måste den lokalt hindra entropin från att öka. Det gör organismen genom att äta, dricka, andas och (när det gäller växterna) assimilera. Men, säger Schrödinger, många har missuppfattat det hela och tror att organismer lever på energi. Det gör de inte alls. Organismer lever på ordning.

Sedan Schrödinger skrev sin lilla bok har forskningen tagit jättekliv framåt. 1953 fann Watson och Crick arvsmassans struktur, dna-molekylen. 1977 kunde den amerikanske molekylärbiologen Carl Woese med hjälp av analys av organismers rna teckna en helt ny bild av evolutionens träd, och dela in de levande organismerna i tre huvudgrupper: bakterier och arkéer (utan cellkärna) och eukaryoter (med cellkärna, alla flercelliga organismer).

1986 uppfann Kary Mullis pcr-reaktionen, och kunde kopiera dna-strängar och göra dem möjliga att analysera. 2003 blev hela det mänskliga genomet kartlagt.

I samband med Karolinska institutets 200-års-jubileum har man gett ut en uppföljare till Schrödingers bok.

Den utmärkta antologin ”Vad är liv i kosmos, i cellen, i människan”? (redaktör Ingemar Ernberg) bygger på en serie populära föreläsningar på KI under de senaste fem åren, där en rad svenska och internationella forskare redogjort för var vetenskapen står i dag.

Källa Karlanders  Sempler i Affärsvärlden


Den Afrikanska elefanten


Av Pettersson

Jag lyssnade min vana trogen på radions P1 i morse och hörde om en nyutkommen bok som hette ”Herredjuret”. Boken i sig intresserade mig inte men historien bakom lät spännande.

Det var i 1900-talets mitt som en gammal skröplig konservator far till Afrika och skjuter en elefant som han fraktar till Sverige och stoppar upp den, arbetet är så tungt så det tar kål på konservatorn.

Nåväl jag kollade lite och det visade sig att den fantastiska historien är sann.

Den 29 mars 1952 ringlade en lång kö av människor nerifrån Linnéplatsen upptill Naturhistoriska museet. Människomassorna hade kommit för att se museets nya sevärdhet, den afrikanska elefanten. Ringlinjen körde extraturer hela dagen och när museet stängde hade 5847 besökare varit där, ett rekord som skulle stå sig länge.

Resan till Afrika
Elefanten monterades av konservator David Sjölander. Han arbetade på museet 1928-1952 och har monterat många av de djur som finns att beskåda i museets däggdjurssal, bland annat giraffen och noshörningen. Sjölander hade under många år haft en dröm om att införskaffa och montera en elefant för museets räkning. I mitten av 1940-talet började han planera för en expedition till Afrika. Den
16 juli 1948, när han var 61 år, gav han sig iväg och målet var Angola i Västafrika. Den fjärde september anlände expeditionen hamnstaden Lobita i dåvarande Portugisiska Västafrika. Därifrån tog man sig söderut till Mossamedes, i provinsen Huila, där man upprättade sitt högkvarter.

Elefanten
I november jagade de förgäves, det hade varit torka i två år så elefanterna vandrade mycket. Efter flera turer ut på savannen fann man så slutligen i december en flock med tre gamla elefanthannar. Sjölander valde ut ett av djuren och beslöt sedan att följa efter elefanten en tid och noga studera dess karaktär. Han fotograferade, gjorde skisser och lät djurets anatomi och rörelser etsa sig fast på näthinnan.
Den 3 december 1948, efter tre månader, höll han så rådslag med sina medarbetare. Detta resulterade i att man beslöt att fälla elefanthanen dagen därpå. Så skedde också. Med ett välriktat skott rakt i hjärtat från sin Winchester, model 70 bullpipe kaliber 375 Holland & Holland Magnum, förpassade Sjölander det väldiga djuret till de sälla jaktmarkerna.

Platsens invånare hade följt expeditionens förehavanden i hopp om att kunna tjäna en slant. De hjälpte nu till med att flå djuret och salta ner skinnet. Under resan sköts även flera andra djur bland annat ytterligare en elefant från vilken betarna samt troligen svanshåren till montaget, kommer. Totalt var det ett litet nätt paket på ca 3 ton som skickades till Göteborg och där studerades noga av tullmyndigheten.

Monteringen
Vid sin hemkomst i maj 1949 började Sjölander det omfattande monteringsarbetet. Det tog nio månader att garva och bereda skinnet, under tiden byggdes en ”profil” av trä, järn och stålnät. Med 2,5 ton lera modellerade han sedan en anatomiskt korrekt skulptur av elefanten. Det var ett svårt arbete eftersom leran hela tiden måste hållas fuktig.
En gipsavgjutning i lagom stora bitar gjordes därefter av lermodellen. Dessa sammanfogades sedan till en form. Huden monterades på gipsmodellen, och detaljerna i huden arbetades in. Den målades och fernissades sedan med zaponlack. Det gick åt totalt 80 000 stålspik för att hålla skinnet på plats, enbart för huvudet gick det åt 31 000 spikar.

Efter invigningen
Tre år senare var så arbetet färdigt. Invigningen i mars 1952 tog 15 minuter, Sjölander höll sig i bakgrunden. Han avled ett år senare efter en tids sjukdom. Av hans anteckningsmaterial finns inte mycket kvar, det mesta förstördes av honom själv strax innan han dog.
Fortfarande anser fackmän att det är en av de förnämsta monterade afrikanska elefanterna i världen.

Idag dödar museet inga djur för att ställa ut i utställningar, arbetsmetoderna var dock annorlunda på David Sjölanders tid.

Källa: Göteborgs Naturhistoriska Museum


Han är en normal muslim


Av Pettersson

Vem är svensken Sahbi Zalouti, en av männen som misstänks för terrorplanerna mot tidningen Jyllandsposten i Köpenhamn? DN.se träffade hans exfru och hans nuvarande fru. Båda säger: Han är en normal muslim, en snäll man och pappa, som gillar att gå i skogen och att laga mat, han är oskyldig.

I dag torsdag beslutas det om 37-åringen Sahbi Zalouti kommer att omhäktas. Än så länge är han varken åtalad eller dömd, utan misstänkt för att tillsammans med tre andra svenskar ha planerat ett attentat mot Jyllandsposten.

För allmänheten är det ännu inte känt om och vilket slags koppling Sahbi Zalouti, som greps i Stockholm, har till de tre som greps i Köpenhamn. Det enda som sagts från polishåll är Säpochefens Anders Danielssons uttalande i samband med gripandena: Sahbi Zalouti ”är en person som valde att inte följa med de övriga misstänkta i bilen till Danmark.” För polis och åklagare återstår att bevisa att ett attentat verkligen skulle utföras och att de fyra hade planerat dådet ihop.

− Pettersson undrar, visserligen är Sahbi ännu inte dömd men umgänget verkar minst sagt tvivelaktigt. Så om nu de ”normala muslimerna” planerar terrordåd vad planerar då de onormala?


18 knivhugg – för att han är med i SD


Av Pettersson

Har tvingats gå under jorden och skaffa ny identitet på grund av sitt politiska engagemang.

Hans politiska engagemang höll på att kosta honom livet. Sverigedemokraten Issa. Issa blev överfallen och fick 18 knivhugg i kroppen. Det är ett av de värsta exemplen på misstänkt politiskt våld i Sverige. – Jag har fortfarande mardrömmar varje natt, säger han.

Några dagar efter höstens riksdagsval utsätts han för ett livshotande överfall som för alltid kommer att förändra hans liv. Syrisk-ortodoxa Issa Issa har tvingats gå under jorden, bryta upp från hemstaden Göteborg där han bott i 17 års tid, sedan han kom till Sverige från Syrien. Han kan tills vidare inte fortsätta sitt arbete och kan numera inte hittas i några register; säkerhetspolisen har gett honom ett nytt namn, personnummer och boende på annan ort. Han får visserligen röra sig som han vill, men får råd av polisen om hur han ska leva. Han får poliseskort vid vissa tillfällen och till intervjun följs han av säkerhetspolisen.- Jag måste undvika stora folksamlingar och får till exempel inte vistas själv i Hjällbo och andra områden där det bor grupper som kan tänkas ogilla min politiska aktivitet, säger Issa som kandiderade till Göteborgs kommunfullmäktige.

Källa: Dagen Lyssna även på var statsminister i Playrapport. Fredrik Reinfeldt borde träffa Issa.

Läs även  Thoralf Alfsson, Sverigedemokratisk riksdagsmans blogg


Peter Mangs, skytten i Malmö


Av Pettersson

Sydsvenskan rapporterar att serieskytten Peter Mangs som även kallats Lasermannen 2 som mördat och skadeskjutit mörkhyade människor slumpmässigt kanske inte agerat så slumpmässigt som tidigare uppgivits.  

Tvärtom tyder en del på att han letat upp och kartlagt sina offer. Efter det första mordet, då svenskan Trez West Persson sköts till döds, misstänkte polisen att skytten i själva verket var ute efter hennes pojkvän – en kosovoalbansk heroinsmugglare på permission från ett fängelsestraff. Nu visar det sig att knarksmugglaren som klarade sig med svåra skador, inte var den enda kriminella invandraren bland Peter Mangs ”offer”.

Polisen trodde från början att han väntat i mörkret och slumpmässigt skjutit på den som dök upp. Nu verkar det som han mer aktivt ha letat upp och kartlagt en del av sina offer, säger Börje Sjöholm, som leder utredningen av serieskjutningarna. Enligt polisen har flera skott riktats mot just kriminellt belastade invandrare, vilket komplicerat bilden och försvårat utredningen.

− Pettersson tycker det verkar som finlandssvensken Peter Mangs har valt en tvivelaktig metod och bestämt sig för att på egen hand försöka tunna ut stadens rikliga bestånd av kriminella invandrare.