INVANDRING. Svea rike, bebott och styrt av ett folk som benämns svear, troligen första gången omnämnd i skrift av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. men det egentliga Sverige bildades vid befrielsekriget 1521 och när Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 6 juni 1523, Sveriges Nationaldag.

Under hela denna tid har invandring förekommit. Olika grupper av människor har invandrat till landet sedan Vasas tid och troligen tidigare.

• hansatyskar under medeltiden
• finnar som bosatte sig i Mälardalen under 1500-talet
• zigenare eller romer som började komma redan på 1500-talet
• valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
• savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen — det som nu kallas finnmarkerna
• judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet, mellan början på 1600-talet och början på 1800-talet var det ytterst svårt för icke-protestanter att invandra, alltså judar och katoliker var ej önskvärda
• franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
• italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
• skottar som bland annat startade bryggerier.

Fram till andra världskriget rörde det sig om några tusen per år men efter kriget ökade invandringen kraftigt för att kulminera på 1960 och 1970-talet för att under 1980-talet för första gången ändra karaktär från arbetsinvandring till asyl/bidragsinvandring och anhöriginvandring.

Idag, när vi har en massinvandring av aldrig tidigare skådad storlek är det lockande för många att göra historiska jämförelser. Vissa hävdar att Sverige inte varit främmande för invandring och att landet aldrig varit etniskt homogent. Ärkebiskopen Antje Jackelén uttryckte exempelvis i Almedalen att ”det i Sverige finns en falsk uppfattning att landet tidigare varit homogent, invandringen har funnits hela tiden”.

Att konstatera att Sverige alltid varit ett invandringsland är naturligtvis rätt men det säger ingenting om omfattningen av migrationen eller om vilka det är som kom till Sverige då och vika som kommer nu.

Att det i Sverige under århundraden levt finnar, valloner, romer, norrmän, danskar, tyskar, ryssar och holländare säger egentligen ingenting om landet Sverige, om man samtidigt inte nämner deras antal och förmåga att assimileras.

Sveriges invandring var tidigare mycket hårt reglerad och begränsad till arbetskraftsinvandring. ”Löst och onyttigt folk” såsom ”tattare”, ”judar” och ”lindansare” skulle enligt 1741 års förordning angående folk från utrikes orter omedelbart utvisas ur landet.

1885 års lösdriverilag stipulerade att alla utan egen försörjning skulle kunna utvisas eller dömas till tvångsarbete. Sveriges invandring var oftast kopplad till specifika arbetsmarknadsbehov.

Mellan 1860 och 1914 hade Sverige passfrihet och principen om så kallat ”fritt folkutbyte” rådde. Men under den eran var Sverige ett utvandringsland snarare än ett invandringsland. Omkring 1,5 miljoner svenskar lämnade landet under 100-150 år och runt 20 procent kom tillbaks.

Trots passfrihet var reglerna för permanent bosättning i Sverige, arbetstillstånd och medborgarskap mycket hårt hållna. Detta medförde att ett fåtal, oftast näringsidkare eller personer med befintligt ekonomiskt kapital hade möjlighet att bosätta sig i Sverige.

Fram till efterkrigstiden utgjorde de utrikes födda aldrig mer än en procent av totalbefolkningen. År 1900 utgjorde de utrikesfödda (ej inräknat de födda i Norden och deras barn) 0,4 procent av befolkningen. 1950 hade andelen ökat till 2,1 procent, inräknat nordiskfödda invandrare var siffran 4,3 procent. Avseende etnicitet har Sverige alltså alltid varit mycket homogent.

Inte ens i samband med andra världskriget, då omkring 25 miljoner européer var på flykt, hade Sverige en särskilt omfattande invandring. De flyktingar och migranter som kom till Sverige under kriget samt kort därefter var till övervägande del tillfälliga besökare. De flydde från länder som efter kriget återbyggdes, ett fåtal folkbokfördes och sökte svenskt medborgarskap.

De som faktiskt stannade hade kommit från länder som direkt efter kriget ockuperades, exempelvis de 6 500 Estlandssvenskarna som kom till Sverige under krigsslutet.

De finska barn som evakuerades till Sverige under krigsåren, omkring 70 000, placerades hos fosterfamiljer. Många återvände hem efter kriget vilket de har gemensamt med de 7000 danska judar som räddades över Öresund undan nazisternas deportationer. Detsamma gällde många andra danska, norska och finska krigsflyktingar som återvände till sina hemländer.

När det kom för Sverige kulturellt och religiöst främmande grupper, som de fattiga ortodoxa polska judarna, var de i regel få till antalet och spreds hastigt av ekonomiska skäl ut över landet. Första generationen var fattig och saknade kunskaper i svenska. Men nästan utan undantag skedde en strukturell assimilation efter en generation.

En förutsättning för detta var att det begränsade antal som kom bodde i närheten till infödda svenskar, man bodde tätt inpå den svenskar och kunde därför inte undgå möten med arbetsliv, samhällsinstitutioner och sociala normer.

Vår tids politiker gör tvärtom, de isolerar invandrarna fysiskt och mentalt från det svenska samhället och kallar det humanism. Förutsättningarna för assimilation och integration är satta ur spel, det vet naturligtvis politiker och andra tyckare men de vill inte erkänna det därför påstår det att Sverige alltid varit ett invandrarland.

Att ljuga om historien hjälper tyvärr inte, att påstå att Sverige alltid haft en omfattande invandring är inte sant kommer inte att hjälpa…

– Därför säger Pettersson stäng gränsen. Det är punkt ett. Sedan får vi börja med att släcka bränderna som pågår över hela landet…

Nedan lite bakgrund om den nuvarande statsministerns parti, ni vet han som kallar Sverigedemokraterna fascister…

I början av 1900-talet sade den kände socialdemokraten Fabian Månsson: ”Genom hvarje svensk sinnad mans ådror går en skälfning af raseri och man får en obetvinglig lust att tvätta sina händer i utländska skojares blod.” Tidningen Arbetet beskrev ”galizierna” som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan – arbetskraft.” Galizier och andra slaviska folk fanns långt ner på utvecklingstrappan.

Sedan kan vi hoppa till riksdagsledamot, handelsminister, statssekreterare, statsminister och socialdemokraten Richard Sandler som tillsammans med andra slog fast att rashygien är en viktig del i den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet och att ”Värdet av vårt lands befolkning är av sällsynt, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning”

Till de mindre värda raserna räknades bl a judar, svarta och zigenare. ”Det säger sig självt att färgade raser under inga förhållanden – framför allt inte negrer – inte ens som tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall, bör äga tillträde till riket.”

Arthur Engberg var socialdemokratisk riksdagsman, ledamot av partistyrelsen, chefredaktör för tidningarna Arbetet m.m. Engberg var en av de främsta förespråkarna för inrättandet av det Rasbiologiska institutet. 1921 skrev Arthur Engberg en ledare i Arbetet (S) där han beskyllde judarna för att vara”parasiter som underminerar och förbränner alla övriga raser, i sin erövring av världen har judendomen följt en målmedveten raspolitik” och ” det ligger i judendomens hela kynne att förbränna den germanska rasen.”

Samma år sade Engberg i Andra Kammaren ”Vi hava ju lyckan att äga en ras som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper. Men det underliga är ju att, medan vi är ytterst angelägna om att ha stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi inte alls angelägna att se till huru vi skola bevara och skydda vår egna, svenska folkstock. ”

En annan fin herre var Ragnar Eriksson som var med och bildade den fascistiska Förbundet Det Nya Sverige enligt Mussolinos modell. Eriksson bytte senare namn till Edenman och blev minister i Tage Erlanders socialdemokratiska regering och sade”… det gör ingenting om man varit nazist i Uppsala bara man blir socialdemokrat när man kommer till Stockholm och får utsikt att placera sig bland innehavarna av makt, ära och härlighet…”

Minns ni Allan Vougt som var en socialdemokratins ledande politiker och tidningsmän. Försvarsminister, gruppordförande för (s), medlem av utrikesnämnden samt chefredaktör för Arbetet. 1925 publicerade Vougt en broschyr med titeln ”Rasbiologi och socialism”, där han hävdade att”rasbiologin går att förena med socialism och inte bara bekräftar en konservativ världsbild.”

En viss Ragnar Linnér var medlem i Socialistiska Partiet och i Sveriges Nationella Förbund SNF och stred som frivillig i Waffen SS. Linnér gjorde senare karriär inom fackföreningsrörelsen. 1958 grundade han Sveriges socionomers riksförbund vars ordförande han var under åren 1958-1961. 1965 rekryterades han av socialdemokraten Hjalmar Mehr som kanslichef på barnavårdsnämnden i Stockholms stadshus

Tage Erlander var med och beordrade inventering av zigenare och tattare!

”Enligt vad som från norsk sida erfarits har i Norge cirkulerat ryktet, att norska flyktingar i Sverige åtnjuta fritt uppehälle och dessutom erhålla 250 kronor i månaden i fickpengar, allt utan att behöva prestera något som helst arbete.

Det torde icke vara något som helst tvivel om, att detta och liknande rykten i hög grad bidragit till att ett relativt stort antal mindervärdiga element sökt sig till Sverige. Dylika förespeglingar locka givetvis framför allt arbetsovilliga, arbetsodugliga och i övrigt mer eller mindre asociala stundom även kriminella element.

Norska flyktingkontoret torde också ha haft uppmärksamheten riktad på saken och på sistone gjort vad de kunnat för att avliva detta och liknande rykten. Av de ofta i såväl fysiskt som psykiskt men framför allt i moraliskt hänseende mindervärdiga individer som måste hänvisas till Vägershult, torde trots alla försäkringar om motsatsen endast ett mindre antal vara i verklig mening politiska flyktingar. De äro närmast att betrakta som politiskt okunniga om också icke indifferenta, asociala. Moraliskt och ofta fysiskt, stundom även psykiskt mer eller mindre defekta människor.”

Ovanstående är skrivet av Socialdemokratiske socialminister Gustav Möller som var högste politiske ansvarig för de ”koncentrationsläger” som fanns i Sverige. Tjänstemannaansvaret hade en inte helt obekant Tage Erlander. Tage gjorde dock allt för att tona ned sin ”insatser” i sina memoarer. När krigslyckan vände för tyskarna byttes normännen ut mot andra fångar.

En av de mest namnkunniga socialdemokraterna med brunt förflutet är den gamle toppdiplomaten och f.d. ambassadören Sverker Åström.  Han gick direkt till UD 1939 efter studenten. I sina memoaren ”Ögonblick” har han dock glömt att han varit medlem i en nazistisk organisation och sa att jag har inga minnen av några eventuella kontakter med Sveriges Nationella Förbund och kan inte svara på några frågor om det. Sverker Åström verkar inte ha brutit helt med de  främlingsfientliga” I DN 1990 tyckte Åström ”att Sverige borde akta sig för att ta emot flyktingar från kulturer med så väsensfrämmande seder och bruk att de skulle ha svårt att anpassa sig i ett nordeuropeiskt land”

Per Albin Hansson, socialdemokraternas socialdemokrat slog redan 1921 fast i sitt första folkhemstal fast ”Sverige åt svenskarna”

Hela det politiska etablissemanget tiger om det som utspelades i Sverige då skaror av fascister och nazister ”roddare” rodde över de ”grumliga vattnen” och anslöt sig till ”rumsrena” partier. Otaliga ”roddare” gjorde karriär inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret. m.m. Beror Mona Sahlins och andra socialdemokraters hätskhet mot Sverigedemokraterna på dåligt samvete för att det egna partiets nazistiska och rasistiska förflutna ska komma fram?

Alva Myrdal, svensk diplomat och toppsocialdemokrat bedrev ”förädling av folkmaterialet” med tvångssteriliseringar. Makthavarna (S) trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig” mer än ”vanligt folk.” Den raspolitik socialdemokraterna bedrivit får Sverigedemokraterna att framstå som antirasister!

Ulla Lindström (S), journalist, statsråd 1954-1966 ”Det vore roligt om detta land (Sverige) med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”. Utvecklingsminister Ulla Lindström (S) 1955.

Tage Erlander 1965: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.”

Så här kan man hålla på, det finns hur många exempel som helst på att Sveriges före detta ledande parti i alla tider inte varit eller är ett dugg bättre än de Sverigedemokrater de idag kallar rasister.

Inte alls långt bort i tiden, 1989 införde regeringen Carlsson (S) ett totalstopp mot invandring. I det s.k. Luciabeslutet konstaterades att Sverige var ”FULLT” Redan då tillhörde en numera inte helt okänd socialdemokrat som heter Mona Sahlin partiets toppskikt och var tänkt att bli Carlsson efterträdare om inte en chokladbit kommit i vägen. Nåväl, totalstoppet mot invandring hävdes 1991 av en borgerlig regering.

1995 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen så här ”de senaste årens invandring har i betydande grad åter blivit en invandring från Europa. Dessa invandrare har ett humankapital och ett etniskt kapital som ligger närmare svensk arbetsmarknad än den utomeuropeiska invandringen…

Detta var en mycket, mycket kort version av socialdemokraternas rasistiska och nazistiska förflutna och det är väl inte så mycket att säga om mer än att dagens socialdemokrater borde vara mycket, mycket försiktiga när de anklagar Sverigedemokraterna för att ha ett mörkt förflutet.