På regeringens hemsida står att Sveriges biståndsverksamhet i Tanzania ska bidra till att successivt minska Tanzanias beroende av bistånd. Biståndet under peroden 2013-2019 och omfattar högst 5,5 miljarder svenska kronor.

Låt oss titta på hur det har gått för Tanzania sedan det svenska biståndet dit startade 1963. Det var alltså 50 års jubileum förra året.

Sverige koncentrerade biståndet till de regimer som satsadepå en socialistisk politik gynnades. Kuba var ett sådant land, en av Olof Palmes favoritdiktaturer som har fått mycket stöd. Tanzania är ett annat land som fick status som mest gynnad nation. Julius Nyerere var Tanzanias förste president, socialist och nationalist. Han var även en av Palmes favoriter och satsade på planekonomi: han tvingade bönderna att flytta till storbyar, ungefär som Sovjets kolchoser; han införde prisregleringar på livsmedel. De som bodde i städerna blev glada, inledningsvis, eftersom priserna på livsmedel sjönk. Men när bönderna fann att de inte kunde tjäna något på att producera livsmedel för försäljning nöjde de sig med att producera för självhushåll.

Vid ett besök i landet 1971 hyllade Olof Palme Tanzania som ett föredöme för socialistisk utvecklingspolitik.

Bistånd är inte en nödvändig förutsättning för utveckling, även om Sidas välavlönade tjänstemän och konsluter påstår det. I så fall vore ekonomisk utveckling otänkbar. USA har inte fått något bistånd, inte Västeuropa heller med undantag för några år efter kriget. Sydostasien har fått obetydligt bistånd, men utvecklats ekonomiskt. Afrika har fått enorma mängder bistånd. De så kallade palestinierna är de som fått mest bisånd under längst tid av alla. Slutsatsen blir att bistånd varken är en nödvändig eller en förutsättning för utveckling.

Den radikala slutsatsen – som i Sverige säkert leder till anklagelser om rasism eller fobi av något slag – är att när vissa länder utvecklas sämre än andra trots bra förutsättningar så kanske det är deras eget fel.

Nåväl, 2013 firade Sverige och Tanzania 50 år av utvecklingssamarbete. Tanzania har varit och är ett av Sveriges främsta biståndsländer, men fallet Tanzania är också en tragisk bekräftelse på att biståndet har misslyckats. Jag upprepar På regeringens hemsida står att ”Sveriges biståndsverksamhet i Tanzania ska bidra till att successivt minska Tanzanias beroende av bistånd”

Vi kan jämföra Tanzania med Sydkorea som för 50-60 år sedan var minst lika fattigt som Tanzania. Sydkorea har haft en imponerande utveckling och tagit emot mindre och mindre bistånd. Tanzania har tvärtom tagit emot mer och mer bistånd utan att något har hänt med tillväxten.

Sydkorea har gått från att vara en auktoritär regim till att bli en demokrati. Idag har landet ett välstånd som ligger på Spaniens nivå. Det har inte varit i krig under de senaste 50 åren. Korruptionen är hög men inte värre än i Italien.

Tanzania har också demokratiserats. Sedan 1992 tillåts mer än ett parti att ställa upp i valen. Freedom House kallar landet för ”delvis fritt”. Landet har inte heller varit i krig de senaste 50 åren. Korruptionen är högre än i Italien och Sydkorea.

Riktigt intressant blir det när vi jämför biståndet länderna har tagit emot och hur välståndsutvecklingen har sett ut. Det första diagrammet visar hur mycket bistånd länderna har tagit emot från 1960 till 2011. Sydkorea tog emot mycket bistånd efter Koreakriget men därefter successivt mindre och mindre. Redan 1984 var landet nere på noll.

Kurvan för Tanzania visar det motsatta. Landet fick sin självständighet 1961 och tog då emot en liten andel biståndspengar, men därefter mer och mer för varje år.

Detta ska då jämföras med hur utvecklingen av BNP per capita har sett ut. Tyvärr har Världsbanken inte data på hur BNP per capita utvecklats längre än från 1988 för Tanzania, men vi kan vara säkra på att levnadsstandarden inte var högre längre bak i tiden.

Självklart har biståndet hjälp många människor, hindrat svält och sjukdomar men har det hjälp Tanzanierna att hjälpa sig själva eller är det bara allmosor som att lägga pengar  tiggarens mugg?